Akademisk ritual

Jag har tänkt mig att gårdagen skulle se ut så här: med upphöjt & klart sinne, med blicken orubbligt riktad mot framtiden skulle jag skrida längs Biskopsgatan mot Gripen och väl där skulle jag med samlad min, tagen av stundens allvar, lugnt överräcka en vackert utformad pärm med viktiga och välskrivna dokument. Ögonblicket skulle utstråla dignitet, mognad och akademisk seriositet och jag skulle lämna byggnaden med ro i själen.

Så här var det på riktigt:  Det regnar. Det blåser. Lindman störtar fram längs Biskopsgatan, det är tio minuter innan kansliet stänger. Jag har klåfingrigt panikrivit lite i slutorden just innan jag printar ut monstret i 3 exemplar och slänger in dem i osymmetriska högar i en sladdrig mapp. Århundradets mensvärk: målet är att stå upprätt, hållas vid medvetande o.s.v. På domkyrkotorget blåser det så mycket att om Lindman inte hade ryggsäcken full med avhandlingsexemplar skulle hen blåsa bort i stormen som ett småtroll i någon Muminberättelse. Paraplyet vänder sig ut&in. Två minuter kvar. Rusar uppför trappen i Gripen. Lindman svettas som gris, glasögonen immar & tillvarons vimlande att-här, att-där. Springer in i brun entré, brun korridor & in i studiechefens rum. Där har jag varit en gång tidigare samma dag, rett ut studiepoäng och oroat mig för att menstruera ner studiekansliets ljusblåa stol. Den där kursen om Madame Blavatsky och den där om jämförande politik jag zombietentade för länge sen kommer till nytta i alla fall. Kosmos i balans. Studiechefen är snäll & effektiv och saker fixar sig. Andra gången jag kommer ditflåsande river jag ut manuskripten, slarvigt ihoptråmade, ur väskan och drämmer dem på bordet. Kollar lyckligt/stressat/yrvaket på studiechefen som säger glatt att nu är det bara att vänta. Ute regnar det fortfarande och jag måste helt enkelt sitta ner nånstans. Vid datorerna på biblioteket är det någon som sjunger tyst för sig själv.