Den pompösa bloggen

Jag läser fortfarande den där boken jag babblade om - Teje Coles Open city. Från att ha varit en smula distanserat intellektuell har den blivit i det närmaste bisarr. Som vanligt när det gäller litteratur försöker jag köra in en kil i läsningen: kanske det är meningen att beskrivningarna ska slå läsaren som skumma? I boken reser huvudpersonen, en läkare som just gjort slut med sin gf, till Bryssel för att söka reda på sin mormor. I Bryssel lullar karaktären omkring och för upphöjda samtal om W Benjamin, politiskt ressentiment och integrationsproblematik. Författaren klämmer också in en sekvens där huvudpersonen hittar ett ragg, och berättaren, som är snart sagt identisk med huvudpersonen, konstaterar att kvinnor i medelåldern måste anstränga sig för att vara vackra. Sålunda förflyter vistelsen i Bryssel (vars läskiga imperiearkitektur ibland beskrivs rätt väl) och innan han beger sig tillbaka till Staterna hinner han med en djupreflektion, en summering. Det spöregnar och han har just heroiskt räddat en kvinna med barnvagn från att blötas ner av sånt där plast som finns på hus som repareras. Nu gäller det att blicka in i existensen hörni:

How petty seemed to me the human condition, that we were subject to this constant struggle to modulate the internal environment, this endless being tossed about like a cloud. Predictably, the mind noted that judgment, too, and assigned it its place: a little sadness. The water that had once flowed along the street we were walking on had run into an artificial pool in the middle of Flagey, a pond that had been obliterated to create a traffic island, echoing the creation of land in the oldest myths, as a division between the waters.

Hoho. Kan en författare faktiskt skriva så här with a blank-faced seriousness, tro? Eller är det nåt skoj? (I de följande meningarna ligger läkaren naken på sin hyreslägenhet och tänker på Pessoa och andra poeter medan regnet faller....)