"Det kollektiva undermedvetna"

I Arbetaren läser jag om hur det antiziganistiska våldet fortsätter i Sverige. Romska migranters boplatser har attackerats och olika typer av våld riktas mot tiggande romer. Det är sorgligt att läsa. En forskare som uttalar sig så här:

Enligt Jan Selling, historiker vid Uppsala universitet som forskat på antiziganism, kan den nuvarande svåra och utsatta situationen för romer delvis förklaras av de mycket gamla och seglivade negativa föreställningar om romer som ligger som en bottensats i det kollektiva västerländska undermedvetna, ständigt redo att aktiveras av olika faktorer.

Själv har jag svårt att ta den här beskrivningen på allvar. Vad skulle det innebära att det finns en undermedveten föreställning som aktiveras av olika faktorer? För mig låter det här närmast som ett sätt att mystifiera våldet (samma forskare säger senare många klargörande saker om våld och hat). Som om det finns något sådant som en undermedveten mekanism, antiziganismen, som ibland aktiveras. Men ingen form av rasism är mekanismer som 'utlöses'.

.... Jag stannar upp i funderingarna. Här sitter jag och ... filosoferar & rotar i begrepp medan våldet mot och förtrycket av romer pågår överallt i Europa. 

.... Men jag kan inte släppa det. Tanken att det finns hat som på något märkligt sätt lever vidare, generation efter generation, i formen av ett kollektivt medvetande är undanglidande och dunkel. JA: Det finns en lång, hemsk historia av förtryck mot romer. Att förstå den historien är viktigt. Däremot tror jag det är enormt centralt att just här ge akt på sätt att tala som har en potentiellt passiverande roll. För egen del tycker jag talet om 'kollektivt västerländsk undermedvetet' kan ha en sådan potential, om hatet mot romer därigenom framstår som något vi går och bär på hela tiden, och sen, PANG, kommer hatet upp till ytan i en viss situation. Att prata om det omedvetna för att säga nåt om rasism kan ge viktig förståelse, tror jag, liksom det också kan vara klargörande att säga att det hat som rasismen uttrycker har med det kollektiva att göra (att uppgå eller försvinna i ett kollektiv för att slippa undan ansvar). Men: bilden av något omedvetet som vandrar generation från generation - den bilden förstår jag mg inte på. Och den bilden fångar in det som vore AKUT med att faktiskt försöka förstå antiziganismens historia och den fruktansvärda situationen i Europa idag.

Nu kan det låta som om jag sitter i min filosofistol och vänder på ord, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara noga med vad man kan avse med att 'förklara' här. Det har, trots allt, att göra med att inte fördunkla rasism, att inte göra rasismen till något ogripbart, något vi ovetande går runt och bär på. För den bilden är farlig. 

(Jag gör här inga påståenden om vad forskaren i citatet gör anspråk på att säga, det vet jag för lite om för att kunna dra några slutsatser överhuvudtaget, det var ett sätt att tala jag reagerade på, ett sätt att tala jag också stött på som en beskrivning av antisemitism.)

Transfobi och förståelse

I riksdagen diskuterades nyligen en förändring av den s.k. translagen, den lag som bl.a. förutsätter att transpersoner som opererar sig måste genomgå en sterilisering. Det är mycket bra att politiker engagerar sig för att förändra den här vidriga lagstiftningen - och på samma gång är det deprimerande att se att det finns människor som ställer sig i talarstolen och försvarar den. Att en sådan lag överhuvudtaget finns vittnar om en institutionaliserad form av transfobi, en rädsla för det som utmanar bilden av två kön ordnade i relation till varandra enligt ett visst fixerat system (kvinnor föder barn, osv.).

På senare tid har jag grubblat över former av rädslor som explicit riktar sig mot transmänniskor*. Nyligen hörde jag en vän slå fast att transpersoner som går igenom olika former av operationer bedrar sig själva. Deras problem kommer inte att lösas genom operationer, hävdade hen och gick vidare med att jämföra dessa ingrepp med skönhetsoperationer. Min vän är under inga omständigheter en person som försvarar idén att det bara finns två kön och att de förhåller sig till varandra på ett visst sätt. Därför blev jag överrumplad. Framför allt: det hen sa uttryckte - eller så lät det i mina öron - en tvärsäkerhet som förvånade och förbryllade mig. Samtalet rann ut i sanden och vi gick över till att prata om något annat och det jag efteråt slogs av var hur diskussionen kom att centreras kring ett diffust "dem", fast vi i andra sammanhang pratat om hur snäva bilder av kön berör och stör oss. 

En blogg jag följt med ett slag som jag verkligen uppskattar är Gendermom. I den berättar en mamma om sin vardag tillsammans med M, sin dotter. En dotter som när hon var helt liten började protestera mot att betraktas som en pojke. Det jag tycker om i bloggen är dess funderande ton. Skribenten skriver reflekterande och utan fördömanden om sina egna  och omgivningens tvivel och komplexa reaktioner. Bloggen är alltså inte skriven ur perspektivet att presentera en bild av vad trans är: det är berättelserna, nyanserna, och själv/förståelsen som står i centrum. Hon nämner exempelvis egna och andras "felsägningar": att lära sig mer om sitt eller någon annans barn är inte primärt sett att lära sig applicera ett pronomen rätt. Det viktiga är livet tillsammans, och där kan pronomen spela roll. Betraktelserna tar upp exempel på tanklöshet där människor sagt dumma saker de senare bett om förlåtelse för. Hon ger också exempel på grymhet och enögdhet. Men det rör sig inte om en uppräkning av problem. Lika ofta behandlas glädje, tacksamhet och vidgade horisonter. Bloggen visar hur otroligt mycket vår vardag präglas av kön, och vad det innebär att bryta mot invanda mönster, eller vad det innebär att vilja anamma ett visst könsspecifikt språk som ens eget.

Bloggen (som numera också innehåller en podcast) är konkret på ett sätt som jag tror är fruktbart just här. Den inbjuder till rörligt tänkande, att stanna upp och fundera, också på sitt eget liv och den egna närmiljön. Frågan "vem är jag", "vem är du" och "vem är vi" dyker upp i olika tappningar. Frågorna ställs hela tiden på nya sätt, i nya situationer, på akuta eller mindre akuta sätt, i olika stämningar.  Nu vill jag inte idolisera skribenten, men det jag särskilt beundrar är förmågan att inte hamna i panik över andras rädsla. Här finns tålamod, och också plats för ilska och till och med vrede över trångsynthet och människors vägran att lära sig eller ifrågasätta. /Tack till B som rekommenderade bloggen!/

Det som gjorde mig ledsen i min väns kommentar var framför allt den där tvärsäkerheten, påståendet om hur saker måste vara. Bloggen jag pratat om är exemplarisk just här. Utan att predika vänder den sig till en allmänhet som kanske inte är insatta i problematiken. Eller, ska vi säga, människor som av olika skäl inte funderat över frågor kring kön, kropp och könade mönster. Det jag tagit med mig från den är att det inte är katastrofalt om någon hasplar ur sig en idiotisk grej. Jag menar inte att vad som helst ska kunna flyga förbi utan att beröra, men det skribenten påminner om (eller så läser jag) är att samtalen fortsätter. Det riktigt hemska är när samtalen blir låsta, när det inte finns rum att utbyta erfarenheter, visa på sin egen sårbarhet eller att öppna sig inför den andras berättelse. Snarare än att sträva efter att ängsligt stampa fast en slutgiltig beskrivning av relationer och frågor karaktäriseras texterna av en prövande, sökande ton, och, framför allt, en kärleksfullhet utifrån vilken det som framträder är hopp, framtid och ansvar.

I den andan hoppas jag på fortsatta samtal med min vän. Jag vet att vi kommer att diskutera det här framöver, och kanske på mera konstruktiva sätt.

Dessutom hoppas jag att lagstiftningen kring trans ändras illa kvickt här i Finland. För som det är nu kan det inte fortsätta. Också här behövs eftertänksamhet, men också resolut handling.

* Jag tror det är viktigt att hålla i minnet att transbegreppet innefattar en mängd olika saker, att det rör sig om ett paraplybegrepp med olika innebörder, och där folk har sinsemellan olika förståelser av vad trans är.

Mumin minus mumin

I min barndom lästes det inte mumin. Min farmor, som läste högt för oss, föredrog antagligen bullerbybarn och hårt arbetande nybyggare på prärien framom bohemeri och dålighetsliv i mumindalen. För ett tag sen läste jag Pappan och havet. Jag fick sån ångest av beskrivningarna av ensamheten och det plågade projektet att hålla den patriarkala familjen rullande att jag måste ta andningspauser då och då. Nu knycker jag ponks idé och läser Sent i november sent i november.

Boken är lite som om Tove Jansson beslutit sig för att dekonstruera hela muminvärlden. Saken är nämligen den att Muminfamiljen inte är på plats i dalen. En närmast postapokalyptisk känsla av frånvaro råder. I muminhuset har ett genomgående depressivt och slokörat gäng samlats vars gemensamma nämnare tycks vara tvångstankar, fantasier och förhoppningar som graviterar mot muminfamiljen, gemytet och de uppsluppna äventyren i mumindalen. Muminfamiljen är en idé, ett begär, eller en dröm. Det som är slående i boken är hur bilden av den trygga, livsnjutande men också lite konstigt konturlösa och avpersonifierade muminfamiljen framställs som problematisk och hoppingivande på en och samma gång. De olika figurerna som sökt sig till det tomma muminhuset börjar performera muminskap. Det ska festas och hållas utflykter och byggas kojor. När trivseln inte infinner sig framstår tomheten i huset ännu tydligare. Den världsvana hemulen som aldrig lärt sig segla, den lilla homsan med mammakomplex vars inre dämoner frammanas genom en naturhistorisk bok, onkelskruttet som söker efter Urfadern, snusmumriken som växlar mellan att vara undflyende och frihetlig kulturman och att söka sig till gemenskap, och så den pinade filifjonkan som tar sin tillflykt till mammans kök. Mymlan är mest som lilla my, fast snällare; hon tycks inte lika drabbad av familjens frånvaro.

Kort sagt: muminfamiljens gemenskap står i kontrast till kärlekslöshet och en värld fattig på mening där även en opraktisk hemul desperat hugger ved och bygger misslyckade trädkojor och där en filifjonka samlar ihop förfallen mat för att återskapa familjens stimmiga middagar.

Den fråga som blir akut är vilket slags sökande och vilket slags längtan det här disparata gänget hänger sig åt. VEM är muminfamiljen - egentligen? På ett otäckt ställe i boken beskrivs hur en av figurerna inte förmår föreställa sig dem annat än som ansiktslösa.

Alla biter de sig fast i föreställningen om lyckliga familjen, alla försöker de bota sin längtan efter muminfamiljen genom att på olika sätt få det ödsliga huset och den ödsliga dalen att bli lite mera muminlika. I slutet av den i stort sätt händelsefattiga berättelsen börjar idealet blekna bort men en lika skör som robust gemenskap växer fram när muminhusets ockupanter märker att de måste ty sig till varandra. I och med att fixeringarna bleknar blir ensamheten också lättare att bära.

Ett spår som löper igenom boken är hur den höstliga och avfolkade dalen med dess bäck/å/flod och farliga skog avtecknar sig mot de bekanta muminmarkörerna. Mat, tobak, whisky, historier. Tonen blir allt kargare, men det är inte så att existensen för figurerna tynar bort. Det är som att den kyliga luften i slutet av boken blir lättare att andas. "Höstens lugna gång mot vintern är ingen dålig tid."

Som sagt, jag har inte läst muminböckerna förut och låter mig hänföras av dem nu. Janssons språk svartnar av melankoli men förlorar sig aldrig där. En ständig saklighet. Sent i november är den sista boken om mumin. Om Pappan och havet till stora delar är i det närmaste klaustrofobisk (trots havsvindarna) ångest går Sent i november i mera väderbitna toner: melankoli, ruggighet och envist liv. 

landskap

Satt just på ett fint filosoficafé om uppmärksamhet. En sak som sades handlade om drömmar. Att beskriva en dröm, att återberätta en dröm, är ofta knepigt, och kan vara tradigt för andra. Samtidigt: att skriva om drömmar är också att stiga in i drömmen, fortsätta drömmen, associera, jobba med bilder, treva sig fram i det obekanta.

Häromnatten drömmer jag att jag går nerför Kaskisbacken. Ett vitt, olycksbådande, genomskärande ljus. Utanför Apteekki står en klunga folk. De samtalar lågt sinsemellan. Jag tänker buffa mig igenom hopen men någon klappar mig på axeln och jag svänger mig om. "Hej M!" säger en figur lugnt, samlat, som om vi setts för kanske två dagar sen. Jag svarar trevande, undrar var jag träffat henne och om vi känner varandra bra. Hon ser bekant ut. Vagt bekant. Försöker tyda hennes ansikte. Det säger ingenting. Pokeransikte, slutet kanske, eller hemlighetsfullt. Vi pratar och hon frågar om jag vill komma på kaffe. Hon bor lite högre upp i Kaskisbacken. Jag är så förbannat nyfiken på hur jag känner henne att jag säger visst, visst, men utan att röja att jag inte har en aning om vem hon är. Jag hör att hon är ålänning och på lägenhetsdörren står ett sånt där allmänåländskt namn, typ Mattson. Väl inne ser jag att hennes residens är ENORM. Bostaden består av otaliga rum och alla är inredda i en helt omöjlig art deco-stil. Ett storslaget 1925, eller så. Alla möbler har galna men strama geometriska mönster och golvet består av skrikiga rutmönster i svart-vitt. Jag förundrar mig och hon glider omkring helt vardagligt i de väldiga rummen. Samtalet tar aldrig riktigt fart. Hör mig för om en toalett och får anvisningar. Trappan till övervåningen består av en lös och slingrig stegliknande konstruktion och jag klättrar oändligt långsamt och oändligt klumpigt upp dit. Vad gör jag egentligen där, slår det mig. När jag väl kravlat mig upp till övervåningen ser jag plötsligt två barn. Som spöken. Kanske hennes syskon, tänker jag, men ändrar mig: hennes barn. Ungarna är tysta och kusliga och bleka. Ålänningen tittar fram från en sirlig dörröppning - hur fan har hon förflyttat sig upp? - och jag beklagar mig om ett bakrus. Ålänningen försvinner och dyker upp med en handfull pulver och piller. Jag sträcker klentroget fram mina händer och tar emot denna "medicin". Tänker att nä, nä, nä, det här spolar jag ner på vessan och mest oroar jag mig för hur jag ska ta mig ner för den vingliga stegen och ta mig bort från lägenheten, uppför backen, hem. Sen vaknar jag, och ännu då är jag fullt upptagen med att försöka erinra mig var jag träffat denna skumma ålänninga-Mattson i den surrealistiska art deco-lägenheten. Kanske den faktiskt finns där, våningen, i huset efter Apteekki och att den där Mattson som jag eventuellt känner bor där på riktigt?

Och ja, när jag skriver det här är det både att komma ihåg, att fantisera, att associera, att föreställa sig och - kanske - att drömma vidare.

Arbetskonflikt och krav

Igår inledde vårdfacket Tehy en strejk på Åland. Det har varit en lång process och mycket resultatlösa förhandlingen mellan facket och landskapsregeringen. Strejken är i sig mycket kontroversiell. Åland består av många öar och att slussa folk vidare till andra vårdenheter är inte helt enkelt. Det som gjort läget ännu mera spänt är att vårdfacket beslutat att inte ha kvar s.k. skyddsarbete. Detta har väckt mycket starka reaktioner. Ett av strejkens huvudsakliga slagord är "lika lön för likvärdigt arbete". Strejken uppmärksammar med andra ord på ett mycket förtjänstfullt sätt dåligt betalda jobb i kvinnodominerade branscher. Arbetsgivaren är i det här fallet landskapet. Därifrån har man försökt undvika en konflikt genom att meddela att en process är på gång där ojämställda löner ska ses över. Det finns också ett annat drag i reaktionerna på strejken som jag tycker är långt mera betänkligt. Gång efter annan har det framhållits att om man går Tehys krav till mötes kommer andra fack att börja ställa krav, så att en oändlig spiral uppstår av krav på höjda löner. För egen del tycker jag det här är ett sätt att inte ta den feministiska aspekten av arbetskonflikten på allvar. Här får man det att låta som om det gäller löner som sådana, och ja, alla vill vi väl ha högre lön?!? Representanter från Tehy har däremot gått och ut berättat om jobbet, inte bara lönen, utan också om nattskiften, organisatoriska saker och patientkontakt. Bilden som tagits fram från landskapsregeringens sida, eller ja, i synnerhet dess finansminister, är att så fort ett fackförbund ställer krav, då kommer alla att bli som galna och väckas ur nåt slags dvala och det uppstår katastrof.

Det jag också tänkt på är hur viktigt det är i det här läget att granska retorik. Så här säger finansministern i dagens HBL: "Det som gör mig ledsen och bekymrad är att ni [Tehy] tror att vi inte uppskattar ert arbete. Men det är inte det som det handlar om, ni är guld värda. Men vi har ett system vi måste följa." Vilket är detta system? Vad innebär det att landskapsregeringens företrädare, arbetsköparen*, säger att visst uppskattar och värdesätter vi ert arbete - men.

En positiv sak med strejken och dess förspel är hur den väckt en lust att prata om sin arbetsplats. Det känns bra att läsa släktingars inlägg på FB där de solidariserar sig med andra, utbyter erfarenheter med arbetskamrater och där folk som inte är omedelbart delaktiga också tar ställning för Tehyiternas krav. Både i insändare och på Facebook har jag också läst flera beskrivningar av hur beskrivningar av jobbet och ens relation till det lyfts fram eller ifrågasätts. Här har både funnits funderingar kring huruvida det är bra att säga att arbetet är ett 'kall' och vad det betyder att företrädare för landskapsregeringen uppmanar vårdarna att 'göra sin plikt'. 

Hoppas det finns en lösning på det här, och snabbt.

* I (mestadels) vänsterkretsar i Sverige har man lanserat begreppet arbetsköpare istället för arbetsgivare. Jag tror det kan vara bra att på detta sätt skifta begreppsligheten från att "ge" arbete till att "köpa" arbetskraft. Ett slags påminnelse om hur saker fungerar. (Tydligen är ordet arbetsköpare numera så vedertaget att det kan hittas också i rimlexikon.)

Ett vredesinlägg

Alltså - alltså - alltså.

Förslaget om jämställd äktenskapslagstiftning har röstats ner i ett lagutskott med rösterna 9-8. Mot förslaget: c, sannf, kd och de flesta saml. Två typer förklarar att den nuvarande lagstiftningen tryggar barnens rättigheter.  I Husis läser idag jag en fundamentalist som genom märklig begreppsexcersis stampar fast att föräldraskap består av en mor och en far - ja begreppsligt OCH de facto.

Om jag fattat saken rätt tas lagändringen ännu upp i riksdagen nästa vecka, utifrån det stora medborgarinitiativ som gjordes för ett tag sen.

Tydligen har man här - inom partierna? i riksdagen i stort? - beslutat att denna sak inte ska styras av partidisciplin, utan att frågan räknas som en 'samvetsfråga'.

Som jag nån gång varit inne på här i bloggspalterna tror jag inte att den mest träffande reaktionen är att oja sig över att Finland ännu år 2014 hyser konservativa strömningar av detta slag. (Och nej, jag tror inte heller att responsen 'religionen ska hållas borta från politiken' träffar rätt. Läs gärna Patriks fina och tänkvärda inlägg om detta.)

Jag själv skulle istället utropa: VAD ÄR DET FÖR VÄRLD SOM VI LEVER I DÄR DETTA - att människor oberoende av kön får gifta sig med varandra - FAKTISKT ÄR EN ÖPPEN FRÅGA?!? (T.o.m. en "samvetsfråga"). Jag har riktigt på riktigt oerhört svårt att se hur jämställda äktenskap kan vara en fråga att betänka, vara 'för' och 'mot', att argumentera om. Att det liksom är en 'idé' vars för och emot ska avvägas.

Det som är bisarrt är bland annat den nuvarande situationens blandning av åberopandet av 'samvete', den byråkratiska lagenliga processen och den institutionella gången. Jag kan inte säga att det är några speciella slutsatser som kan dras av det (om demokrati osv.) men ja, något fundamentalt märkligt i det; hur hållningar som de som företräds av c, saml, sannf och kd blir något att ta på allvar. När det, sett från ett annat håll, är så oerhört oklart vad det alls är som de här människorna vill, vad de försöker, vad de står för, vad de ger sig ut för att säga.

Alltså, jag vet på riktigt inte vad jag vill med att säga det här. Grejen kan ju inte vara att jag åberopar min egen starka 'övertygelse' (jag har ingen övertygelse här, vore jag frestad att säga) och inte heller kan det vara frågan om att trumpeta ut hur konstigt J A G tycker att nej-sidan resonerar.

Inga rediga tankar i den lindmanska hjärnan med andra ord. Det viktigaste: hoppas riksdagen röstar vettigt nästa vecka!

Jag gör som gammal-Platon och slutar med en apori. En arg apori. Hej från mig!

ett tack, näj, miljoner!

En sak jag tänkt ganska mycket på här på sistone:
Att skriva kan vara ensamt. Att tänka kan vara ensamt. Att fumla med praktiskt nojs (i den åländska betydelsen av nojs) kring pängar och annat kan vara ensamt.
Just därför är jag enormt tacksam över allt stöd jag haft omkring mig gällande alla de här sakerna. Snälla människor som outtröttligt kommenterat och läst texter. Kollegor som gett råd - och dåd! - angående den ekonomiska sidan av att leva som forskare. Vänner som orkat lyssna på gnäll. Vänner som diskuterat, kollegor som diskuterat, klargjort. Handledare som kommit med bra och kritiska läsningar och fört processen framåt på en mängd olika sätt. Folk har tipsat om böcker och det har lett till nya, produktiva spår. På Facebook har jag ställt frågor om språk och fått bra, klargörande svar.
Människor som varit uppmuntrande - ibland stränga på ett sätt som behövts - när det varit jobbigt.
Kanske framför allt: tålamod med mixtrande&trevande&nonsens&vilsenhet&härjande&långsamhet. Att få ta tid på sig.
Ett projekt som ett tag kändes inte så lite wobbly har på nåt sätt fått form, även om det finns en del kvar att greja med ännu. 
så: enorm tacksamhet, bamsetack!

anti-rasistisk arbetskritik

På en åländsk facebookgrupp slirar diskussionen ut till att handla om tiggare. Tonen är extremt indignerad. Tiggarna lever på samhället, tiggarna vill inte ha jobb. Osv. En skriver så här (hen har först kommenterat ett foto där en människa som tigger finns med):

[men] att det ska kunna vara gångbart att välja att stå utanför samhället och få mer fördelar än dom som bygger samhället. det är förjävligt.

Meningar som bygger på myter och vandringssägner. Också: en viss bild av Vårt Ärliga Arbete, och att det är Vi, generation efter generation efter generation, som byggt detta land med vårt hårda och ärliga slit. En bild som med alla medel måste ifrågasättas, på ett flertal grunder. (Det är en vanlig bild och den smyger sig in lite varstans, kanske inte ens alltid i sådan här uppenbart rasistisk form.) // Det sägs titt som tätt, både i Sverige och Finland, att man ska 'lyssna' på SD:s och Sannf.:s väljare. Men vad tusan är det man ska 'lyssna' på i det vällande hat och den giftiga indignationen som framkommer i satserna ovan? Jag har försökt grubbla över vad det är man kan mena med detta 'lyssna'. Ibland sägs det av människor som anser att vänsterpartierna svikit arbetarna, arbetarnas bekymmer. Det ligger ett korn av sanning i det, men den sanningen ligger farligt, farligt nära en uppmaning om att lägga örat mot dylika utsagor om 'vårt arbete som byggt landet'. 

Ett av skälen varför jag berörs så mycket av det här slarvigt formulerade hatinlägget är att jag växt upp mitt i det språket. Det är ett språk jag känner igen, ett språk som talats av folk i min närhet, av släktingar, av bybor. 'Vårt arbete'. Vårt samhälle. Vårt land.

Om rädsla

Rädslor och mental ohälsa i akademiska sammanhang blir lätt något som det är svårt eller pinsamt att tala om. Därför tror jag det kan vara viktigt att skriva ett sånt här inlägg.

Om allt går vägen (med granskare och sånt) kommer jag att disputera på våren. Stå i ett stort auditorium och hålla en liten presentation och svara på luriga frågor efter bästa/sämsta förmåga, genomföra den akademiska ceremoni som en disputation är, vid sidan av att, förhoppningsvis, vara ett genuint samtal. Det är egentligen inte kvistiga frågor på min tossiga avhandling som jag är rädd för. Det är situationen. Jag har genomgående mycket svårt att tala offentligt. Till och med i gruppsammanhang blir jag ofta tyst. Den här saken har inte blivit bättre med åren. (Jag har undervisat några kurser; lite av en pärs.) Blotta tanken på disputationstillfället fyller mig med rädsla - ja, fasa. Alltså inte bara fjärilar i magen eller lite surr i huvudet. Jag vet att jag på nåt vänster kommer att stövla dit, gagga nåt och sen är saken ur världen. Men ändå.

Jag har insett, också genom samtal med fina vänner, att den här rädslan kan jag inte hantera på egen hand. Jag får ingen bukt med den: det hela handlar om att känna och reagera. Att uppleva min kloka kompis disputation nyligen (ett bra och konstruktivt samtal inför publik) och höra hens klarsynta skildring av hur det kändes att stå där framme, hålla lectio och svara på opponentens frågor, har haft en lugnande inverkan. Ändå: rädslan finns där, och även om jag kan försöka förstå vad som ligger bakom den är det ingenting som gör saken mycket bättre. Därför har jag nu kontaktat studiepsykologen vid Akademin. Det jag inte visste om är att andra än magisterstudenter är välkomna dit. Vad jag ville säga: det är enormt bra och viktigt att en sådan här människa finns vid universitetet. Jag behöver verkligen gå dit och diskutera. För det här klarar jag helt enkelt inte av själv. Jag behöver perspektiv, råd, hjälp, tips, robusta funderingar. För på nåt sätt ska jag ta mig igenom den där fasansfulla situationen utan att gå helt i bitar, och kanske, på nåt sätt, få hjälp med att se den som lite mindre fasansfull.

Bilder av fattigdom och konsumtion

Jag har via Hannah Arendts ibland helt bisarra skriverier funderat på hur fattigdom beskrivs. När Arendt är som värst och konstigast beskriver hon fattigdom som 'a social problem', ett problem som ingenting har med politik eller nåt annat att göra, utan ett problem som rör människans överlevnad. Hon svajar mellan att beskriva 'överlevnad' som nåt primitivt och, i konsumtionssamhället, nåt som hotar att dränkas i en ström av arbete och konsumtion. Arendt oroar sig för att 'the social problem', problemet med fattigdom exempelvis, ska breda ut sig över hela politiken, så att all politik kommer att handla om resursfördelning, att upprätthålla samhället som nåt slags resursfördelningsmaskineri.

Nothing, we might say today, could be more obsolete than to attempt to liberate mankind from poverty by political means; nothing could be more futile and more dangerous.

I sina mest fruktansvärda stunder är det som om Arendt inte bara säger detta, utan också: fattiga människor ska inte släppas in i politiken, eftersom fattiga människor är och förblir instängda i det materiella livet. Med politik menar Arendt nåt i stil med människors förmåga att handla, att starta något nytt, att agera tillsammans, att uttrycka sig själva - något som hon i starka ordalag skiljer från det hon kallar nödvändighet, som enligt henne kretsar kring att överleva. Det är kusligt att läsa de här passagerna.

Jag kommer att tänka på hur sådana framställningar och inställningar inte endast kan tillskrivas en förvirrad Arendt. En sådan bild av fattigdom verkar, tyvärr, mycket mera utbredd, men den dyker upp på ett antal indirekta och outtalade sätt. Jag menar, det är ju väldigt få som skulle säga att fattiga människor förblir inneslutna i nåt slags överlevnadsdrift, även om de blir rika. Arendt verkar nästan tänka sig något sånt här: fattiga människor drivs av ett farligt, outsinligt och omättligt begär, och det här begäret hotar att sluka upp hela samhället i en oändlig konsumerande och expanderande process. På nåt sätt tycker jag att den här otäcka tanken finns underjordiskt närvarande i hur fattigdom och fattiga människor ofta gestaltas. Å ena sidan tar det sig uttryck i ett vagt obehag inför mindre bemedlade. Vad skulle hända om de här människorna plötsligt skulle finnas i samhället i annat än marginalerna? Tänk t.ex. på olika dokusåpor och hur där målas upp en bild av girigt konsumerande white trash som skulle förstöra civilisationen om de s.a.s. börjar breda ut sig. Den tanke Arendt verkar ha, men som hon aldrig riktigt formulerar, är att fattiga människor bildar en massa som i konsumtionssamhället bär med sig en nedbrytande och glupsk tendens. Åtminstone jag tycker mig känna igen den här bilden. Kanske kan man eventuellt se ett samband med bilden av en oändligt glupsk offentlig sektor utan rimliga proportioner. Den fruktansvärda inställning som ligger i botten: samhället måste skyddas från de fattiga: konsumtionssamhället är i grunden de fattiga fel. Fattiga är oupplysta och handlar mängder av skräp från billiga butiker för pengar de inte har. Tragiken i en sådan bild är, som jag förstår saken, att den lägger skulden för konsumtionssamhället på en klass, de fattiga, och att systemproblem försvinner i ett språkbruk av moralism och dolt förakt mot vissa människor.

En annan form en sådan idé om 'the social question' tar sig är abstraktion av fattigdom. Fattigdom begränsas till att vara ett problem som handlar om en viss grupp som av nån märklig orsak råkat illa ut. Samhällets uppgift framställs som att utveckla tekniker som föser människor från marginalen till samhället, arbetsplatserna, utvecklingen. Också det är sällan en inställning som sägs ut. Den visas. Jag läser en recension av Jean-Pierre och Luc Dardennes utmärkta film L'Enfant (2005). Recensenten sätter fingret på en vanlig form av filmreception, som jag tycker att aktualiserar den otäcka tanke som Arendt ruvar på: 

Few other questions — how we live and whether our lives have meaning — are as important, which is why it's unsettling that few filmmakers bother to raise them. The Dardennes started out making documentaries about strikes and factories, and that may help explain why they are so comfortable asking such basic questions. Some of their critics are rather less comfortable with their subject matter, and it's instructive that the brothers' work is often lumped under the rubric of the social-issue film, probably because their characters are working class or poor. Implicit in this thinking is that poverty is strictly a social problem, an abstraction you read about in the papers or gingerly step over on the sidewalk, rather than a collective falling down on the job of being human.

Det som Arendt, och många med henne, förnekar är att fattigdom kan ses som 'a collective falling down on the job of being human'. Jag har inte sett Dardenne-brödernas nyaste film, men om det är något som kännetecknar de filmer jag sett av dem är det en moralisk uppmärksamhet där fattigdom inte blir ett slags ingenjörsproblem (som ytterst sett har som mål att bidra till lyckosam sysselsättning och framgångsrika företag och minskning av tjänsterna i den offentliga sektorn). Att samhället blir sådant att människor lämnas åt sitt eget öde blir i flera av deras filmer en insikt, hur vardaglig den än är, att skakas av. Jag hoppas den nyaste filmen kommer upp här i monopolbiografens Åbo.

Flummiga tankar, sorry.

Sara Lidman!

Och som om Vårherre skulle ha avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, att bygga sig en stuga längst ut i snön.

Bilderna som sprids av skönlitterära författare är ofta ett fanskap. Om Sara Lidman har följande flimrat i huvet mitt: en sagotant; en typ av Vilhelm Moberg utan utvandrare men med mustiga berättelser om folk i Norrland; en släktkrönikör som radar släkt på släkt och frammanar bilden av Hårt och Ärligt Arbete. 

Nu är det till att göra bot! Jag har läst första delen av serien Jernbanan som består av fem (eller sju) böcker. Din tjänare hör heter den första boken och från de allra första meningarna inser jag att det här, det här – är nåt. Bra litteratur gör att man måste stå och pusta en stund på balkongen i nattluften och förundras. Sådan är den här skriften. Jag är inmurad i boningen en helg och dras in i den Västerbottentrakt som utgör bokens nav. Första boken utspelar sig kring 1870, nån gång strax efter nödåren. Boken är skriven på säreget dialektal, bibelosande svenska. Mellan varven är det rejält brutalt.Tungt artilleri. Lidman skriver oregerligt, på poesiprosa ibland, en text med många språng och ständiga bråddjup.  Samtidigt: det skoningslösa kontrasteras med nåt annat, nåd kanske, kärlek. 

En brist i mig själv är att jag inte hänger med i alla bibelhänvisningarna. De är många. Men också vimlande, komplicerade: i boken ryms nämligen olika varianter av fromhet, strider om huruvida det är bättre att vara läsare eller att vara helt vanlig icke-hedning, och sockenfolk som sentimentalt tänker tillbaka på gamle Zakri som predikade svavelosande i kontrast till nuvarande mjäkiga prosten. På ett mer övergripande plan ska det dock sägas att Bibelns språk inte är nåt slags pynt, eller medel för att sätta lite gammeldags lokalprägel på berättelsen. Bibelns personer lever jämsides och Bibelns språk är inflätat i karaktärernas.

Eftersom det här är första boken i en lång serie kan jag bara ana hur saker kommer att byggas vidare. Det enda jag vet i det här skedet är att Lidman tycks jobba med ett slags myller av sockenfolk, en polyfon ström av röster. Ett slags huvudperson är Didrik, den unge mannen som har egna idéer, ett pyrande ursinne. – Jag ska med en gång erkänna att jag var inte så lite orolig: ska nu denna D bli ett slags nitisk arbetarhjälte som med sin outsinliga styrka höjer småfolket till medvetande om sin situation? Nej! Så är det inte. Däremot har Lidman ett politiskt ärende. Hon beskriver, genom Didriks raseri, det slags avstånd som råder mellan den här Västerbottentrakten och Stockholm – Schwärje, som det kallas i boken. Det beskrivs hur kontakt söderut mest funnits i form av nödhjälp, och att deras landsända betraktas som ödemark. Didrik drömmer om en järnväg som ska ansluta trakten till det övriga landet. Han ställer sig upp på en sockenstämma och talar så klokt att han bjuds in till självaste länsman. Det som är så bra med boken är att denna Didrik alls inte verkar vara nån entydigt fin karaktär, eller att hans dröm om integration med ’Schwärje’ är entydigt bra. Vi får se vad det blir, men min gissning är att Lidman kommer att teckna en komplex bild av vad modernisering innebär.

Förutom Didrik skriver Lidman om Spadar-Abdon, ett slags haverist som det verkar, Didriks föräldrar mammaLena och pappaMårten. Didrik har gått och blivit kär i Anna-Stava, en flicka som är betydligt mera troubled än vad som först framgår av bilden av den bibelläsande dotern. I trakten som kallas Lillvattnet är folk fattiga för det mesta, men ändå lever folk under olika villkor. Där finns nybyggare, småbönder, en minisocietet och sen en mängd människor som verkar ha lämnats åt sig själva, att leva och att dö. Ibland plockas de här människorna in i gemenskapen, men oftast verkar de leva i utkanten. Didrik frågar pappaMårten: äter de här människorna kråkkött? Har vi ätit kråka? Lidman låter pappaMårten säga, och berättaren tar vid: någonstans måste skammen husera. "Så kråkan får bära den - en bit."

Nu blir jag frustrerad för att jag har svårt att hitta ord för det som var omskakande i boken. Allt står liksom på spel hela tiden. Ändå är det inte en ’allvarlig’ bok om man med allvar tänker sig kristalliska meningar om varats vara. Lidmans karaktärer pratar om Gud, arbete, fyllbultar, sin egen oro. Texten är ofta väldigt, väldigt rolig! Men nu har jag ändå inte kommit till skott. Det jag vill säga är kanske: den här texten kommer en nära. Kanske är det Lidmans personliga sätt att skriva. Ibland kan hon avsluta vad som ser ut som påståendesatser med frågetecken. Texten har ofta närmast karaktären av samtal med läsaren. 

Omtumlande läsning, med andra ord. Tack för lånet och rekommendationen, h.!

Tio punkter om Stubb

[OK precis allt jag skriver här är uppenbart, men måste rensa systemet så här en kulen lördagsmorgon när jag läser gårdagens blad där Stubbs "visioner" ges stort utrymme.]

1. Metaforen om politiska åtgärder som (besk) "medicin": vilken är egentligen bilden? Den motsträviga patienten, politiken som handfast, systematiskt ingripande vars resultat sen kan bedömas helt objektivt, om medicinen botat eller ej.
2. Spela ansvarsbingo! Den som först hittar ansvarsspråket i en politikers utspel får bingo och vinner en badhandduk!
3. Att prata om Finland som "fosterlandet".
4. Stubb menar att utbudet på arbetskraft måste ökas. En, enligt mig, rätt imbecill idé om tanken faktiskt är att utbud ger efterfrågan. (Tydligen en idé som hängt med i nationalekonomin i flera hundra år.). Det mest tragikomiska är kanske hänvisningen till guldlandet Sverige: med Sveriges modell hade vi hundratusen fler jobb.
5. Ett vädjande till att lägga det ideologiska gnabbet åt sidan: "Jag förstår att vi är på väg mot ett val, men vi måste ändå finna en gemensam anda, och jobba mot samma mål. Problemet är vårt allas." Och exakt vilket är problemet, Finlands skuldsättning?
6. Att prata om kontrasten mellan offentligt och privat är förlegat enligt statsministern. Det viktigaste är att "patienten ska stå i fokus". ::: I samma text skrivs det att Stubb är mån om att strama åt offentliga utgifterna. Antagligen är det också här helt och hållet sunt att tänka att detta görs för att skillnaden mellan det offentliga och det privata inte spelar någon roll.
7. Det är helt klart en retorisk rörelse som görs när Stubb predikar att många "magra år" till är att vänta. Denna ekonomiska förutsägelse ska berättiga både anti-stimulanspolitik och att den offentliga sektorn ska minimeras. Det som frammanas är ett påstått icke-politiskt: "VI HAR INTE RÅD. NU ÄR DET MAGRA TIDER."
8. Stubb antyder att det råder politisk oenighet om hur det ekonomiska läget ska förstås, men han vill säga att sådan oenighet inte KAN och, framför allt, inte FÅR förekomma. Sådan oenighet är nämligen ansvarslös: "Vilken regering vi än får efter valet kommer den närmaste framtiden inte att se bättre ut. Inget parti ska påstå något annat, det vore ansvarslöst, ett falskt vallöfte."

Det som är lite anmärkningsvärt är hur Stubb antyder att politiker har fel inställning. Samlingspartiet har siktet inställt på nationens bästa. Andra partier strider på grund av att de delvis har en felaktig bild av läget, men också för att de har en felaktig bild av politisk enighet. Visst är det formellt tillåtet att interpellera, men det är ett svek.
9. Tydligen svävar Stubb själv på målet där han enligt sig själv är som klarast, nämligen i utstakandet av ekonomisk politik. HBL-journalisten noterar att Stubb växlar mellan att prata om att vårdreformen "kommer att" drivas igenom och att "målet är" att driva igenom den.
10. "Knegande, svett och tårar" - nu ska vi fan i mig J O B B A oss ur den här krisen. Sluta kverulera och kavla opp ärmarna så går det vägen!

Akademisk ritual

Jag har tänkt mig att gårdagen skulle se ut så här: med upphöjt & klart sinne, med blicken orubbligt riktad mot framtiden skulle jag skrida längs Biskopsgatan mot Gripen och väl där skulle jag med samlad min, tagen av stundens allvar, lugnt överräcka en vackert utformad pärm med viktiga och välskrivna dokument. Ögonblicket skulle utstråla dignitet, mognad och akademisk seriositet och jag skulle lämna byggnaden med ro i själen.

Så här var det på riktigt:  Det regnar. Det blåser. Lindman störtar fram längs Biskopsgatan, det är tio minuter innan kansliet stänger. Jag har klåfingrigt panikrivit lite i slutorden just innan jag printar ut monstret i 3 exemplar och slänger in dem i osymmetriska högar i en sladdrig mapp. Århundradets mensvärk: målet är att stå upprätt, hållas vid medvetande o.s.v. På domkyrkotorget blåser det så mycket att om Lindman inte hade ryggsäcken full med avhandlingsexemplar skulle hen blåsa bort i stormen som ett småtroll i någon Muminberättelse. Paraplyet vänder sig ut&in. Två minuter kvar. Rusar uppför trappen i Gripen. Lindman svettas som gris, glasögonen immar & tillvarons vimlande att-här, att-där. Springer in i brun entré, brun korridor & in i studiechefens rum. Där har jag varit en gång tidigare samma dag, rett ut studiepoäng och oroat mig för att menstruera ner studiekansliets ljusblåa stol. Den där kursen om Madame Blavatsky och den där om jämförande politik jag zombietentade för länge sen kommer till nytta i alla fall. Kosmos i balans. Studiechefen är snäll & effektiv och saker fixar sig. Andra gången jag kommer ditflåsande river jag ut manuskripten, slarvigt ihoptråmade, ur väskan och drämmer dem på bordet. Kollar lyckligt/stressat/yrvaket på studiechefen som säger glatt att nu är det bara att vänta. Ute regnar det fortfarande och jag måste helt enkelt sitta ner nånstans. Vid datorerna på biblioteket är det någon som sjunger tyst för sig själv.

Rädsla för det religiösa?

Jag läser om en konstnär som gör retrofuturistiska bilder som säger så här i en intervju:

– Jag har ett av mina allra starkaste minnen från en promenad jag gjorde några kilometer härifrån 2002. Det var vinter och mörkt och jag gick längs Mälaren. På andra sidan vattnet låg ett grustag som lystes upp av stora strålkastare som gav ett väldigt speciellt ljus. Jag fylldes av något som många nog skulle kalla för en religiös känsla. Det var som om jag kom i kontakt med en tid jag inte mindes, med min familjs historia.

Han ursäktar den flummiga beskrivningen och påpekar att han är långt ifrån religiös, att han vet att det hela kan reduceras till kemiska processer i hjärnan, men att känslan han fylldes av den där kvällen är den som han försöker återskapa i sina målningar. 

Det som intresserar mig: vilket slags rörelse är den här hänvisningen till kemiska processer i hjärnan. Jag associerar till rädsla, att han vill artikulera något, men sedan skyggar tillbaka. 'Kemiska processer' blir ett slags sätt att värja sig mot hur saker kan slå en spontant, hur saker kan göra intryck, betyda. Att hänvisa till kemiska processer låter vetenskapligt och neutralt. Dom är vad dom är, processerna. Inget behöver artikuleras - beskrivningen leder bort från det sätt som han greps av situationen, och istället etableras något som man inte behöver famla kring eller "flumma" på. "Nog vet jag ju att...."

Den pompösa bloggen

Jag läser fortfarande den där boken jag babblade om - Teje Coles Open city. Från att ha varit en smula distanserat intellektuell har den blivit i det närmaste bisarr. Som vanligt när det gäller litteratur försöker jag köra in en kil i läsningen: kanske det är meningen att beskrivningarna ska slå läsaren som skumma? I boken reser huvudpersonen, en läkare som just gjort slut med sin gf, till Bryssel för att söka reda på sin mormor. I Bryssel lullar karaktären omkring och för upphöjda samtal om W Benjamin, politiskt ressentiment och integrationsproblematik. Författaren klämmer också in en sekvens där huvudpersonen hittar ett ragg, och berättaren, som är snart sagt identisk med huvudpersonen, konstaterar att kvinnor i medelåldern måste anstränga sig för att vara vackra. Sålunda förflyter vistelsen i Bryssel (vars läskiga imperiearkitektur ibland beskrivs rätt väl) och innan han beger sig tillbaka till Staterna hinner han med en djupreflektion, en summering. Det spöregnar och han har just heroiskt räddat en kvinna med barnvagn från att blötas ner av sånt där plast som finns på hus som repareras. Nu gäller det att blicka in i existensen hörni:

How petty seemed to me the human condition, that we were subject to this constant struggle to modulate the internal environment, this endless being tossed about like a cloud. Predictably, the mind noted that judgment, too, and assigned it its place: a little sadness. The water that had once flowed along the street we were walking on had run into an artificial pool in the middle of Flagey, a pond that had been obliterated to create a traffic island, echoing the creation of land in the oldest myths, as a division between the waters.

Hoho. Kan en författare faktiskt skriva så här with a blank-faced seriousness, tro? Eller är det nåt skoj? (I de följande meningarna ligger läkaren naken på sin hyreslägenhet och tänker på Pessoa och andra poeter medan regnet faller....)

cheesiga höstbilder

Det har kort sagt varit en satans fin höst.