24 November 2013

just kids/new york/nostalgi

För ganska länge sen jamsade jag om att jag läst så få böcker som på ett berörande/bra sätt handlar om kärlek (frossande i detaljer kring Man+Kvinna klarar jag mig alldeles utmärkt utan). Nu läser jag Just kids, en bok om - kärlek. Och den är riktigt fin. Patti Smith skriver om sin mångskiftande relation till konstnären Robert Mapplethorpe. Robert och Patti bökar runt i New York där de pysslar med konst och hänger i olika skumma kretsar och under tiden genomgår deras relation en mängd förändringar. I vanliga fall skulle all denna konstnärsromantik (livet som konst, konsten som liv, Rimbaud&Baudelaire, etc.) stå mig upp i halsen. Nu bryr jag mig inte, det är så hon skildrar världen, deras tillvaro. Flummigt, skarpt, rörande - jag kapitulerar.


När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på New York, en odräglig metropol full av krazigt enorma klasskillnader och arbetsgalenskap. Underligt nog saknar jag det där stället mellan varven. Hösten jag var i stan ägnade jag åt allmänt kringvandrande, dagdrivarliv med stopp på universitet då och då, snarare än duktigt forskande och networkande; en jävligt skön period av promenerande, ensamhetens varianter, tid att fundera, gå runt halva stan på jakt efter en kaka. En höst som aldrig blev vinter. Augusti septemer oktober november december - en lång tid, kinda. Det var kanske meningen att jag skulle läsa, diskutera, filosofera men mestadels gav jag efter för de personliga inklinationerna - tog det lugnt o rullade på stan. Låg på den knöliga soffsängen hemmavid och funderade på hur dagen skulle arta sig. Gick till olika barer och kaféer, tog en daglig djuplur (eller två) på tunnelbanan ("det är farligt att sova på tunnelbanan") och hälsade på J&A vid storhavet när det började kännas riktigt ensligt. Det var alltid upplyftande och lite spännande att åka den långa vägen ner till deras hoods och stiga av tåget vid det fantasieggande Sheepshead bay. J kokade kaffe på sitt vidlyftiga sätt, universums bästa (enligt henne själv) och A snackade om den konstiga grannen som aldrig kunde lämna dem ifred. Vi tog promenader vid stranden med sovjetbumlingar till hus och flanörer. A berättade om Ryssland och J höll låda om de otäcka liberalerna (= jag). Fina typer som jag saknar.


Det är många platser som figurerar i Just kids och det får mig att tänka på alla hörn i den där stan. Mina dagliga ritualer omfattade svettiga smörgåsar på förmiddagen i mina hoods i Flatbush. På fiket smyglyssnade på gubbdagiset där, mannen som alltid skämtade om att han skulle knycka mina pängar, damen i kassan som såg uttråkad ut. Kravla över vägen till tunnelbanan. Hoppa av vid 4e gatan och sova på biblioteket, sitta i läsesal med Freuds samlade (går en Freudkurs med en psykoanalytiker som är helt fantastiskt rolig att lyssna på; han pratar på ett sätt som omedelbart gör det klart att psykoanalysen är viktig, och samtidigt väjer han inte för det knasiga hos Freud), köpa kaffe av en tant som himlar med ögonen (kaffe nu IGEN), sitta på insten och vantrivas i kulturkritiska kulturen men å andra sidan trivas i bokmyllret och roat iaktta det hela.

Det är inte så kul att hänga hemma: den konstiga tystnaden i lägenheten med den svenska tjejen som fått drömjobbet på New York Times, finansavdelningen och som mest verkar umgås med sina fnittrande svenska kompisar som jag brukar träffa på gatan på väg hem från uni. Jag läser romaner i mitt rum utan dörr på den slippriga soffan som påminner om filosofernas som fanns i gamla Humanisticum i tiden och mitt i allt hoppar jag till av att elementet puffar igång under storartat skrammel, pip och pysande. Ibland skriker den sjuka, galna katten nerifrån gården. Den jamar på ett sätt som jag aldrig hört någon katt jama: sånt där desperat-aggressivt-övernaturligt mjau som får det att krypa längs ryggraden.

Istället för att bilda mig driver jag på stan: promenader längs blåsiga east river bara för att fly andra förpliktelser, sitta en stund i Carl Schurz park, snokar upp den flottigaste dinern. Maten är nästan aldrig god på de där dinersen men ändå går jag envist till dem och beställer den ena rätten läskigare än den, och serveringspersonalen tillhör den gamla, burdusa skolan där det hör till att få kunden att veta var skåpet ska stå. Går genom sjukhusområden, ner längs lower east side - och rakt in i Burp castle, baren som specialiserat sig på kitsch, mörker, belgisk öl och tystnad (personalen hyssjar med jämna mellanrum på alltför högljudda pratkvarnar). Jag kånkar hela tiden på böcker. Också på Burp castle försöker jag läsa men det är alldeles för mörkt men jag sitter där och stavar ändå. Är det inte kontemplation på burp castle är det Billy Mark's bar på nionde avenyn där smockan ständigt hänger i luften eftersom ägaren är en grälsjuk person som vill mucka med alla sina kunder (mestadels godmodigt folk från kvarteren). Det är ett underbart ställe: musiken på max, skränig soul ur högtalarna och något slags tidlös ruffighet, ständig natt.


I New York finns det hemska kaffekedjor och en hetsig take away-okultur men där finns också en massa bra ställen. Det tar lite tid och envist stadsrotande att hitta till dem bara. Edgar's café på upper west side med bakelserna och de högljudda tanterna är ett sånt - jag bodde ett tag längre upp, i Harlem, och det var roligt att gå genom höstvarma Central park ner dit. Edgar's café vill framstå som lite fint, för fint folk med god smak. Vissa menade att kakorna kan vara mögliga vissa dagar där de trängdes i sina montrar men det tror jag inte på. På Edgar's sitter jag och fantiserar om psykoanalytiker och neurotiska New York-bor och den skiftande överklassen. Ägaren känner stamkunderna och hans person är både skrämmande och respektingivande.

Stan centreras vissa dagar kring bibban i west village/chelsea. Varje dag ser jag mannen, kanske hemlös, som sitter nånstans på sjätte avenyn med en tjock mössa på huvet och blicken nån annanstans. Han påminde om någon. New School är å ena sidan ett kritiskt och progressivt universitet, men samtidigt känns det som en lång väg från gatan till biblioteket. Utanför universitetsbyggnaderna står välklädda hipsters som svajar och röker och småpratar. Jag kämpar emot impulsen att fly därifrån och göra något helt annat än att sitta där. Inne i biblioteket är det mycket på gång och någon håller tal om the liberal state. En vanlig dag på New School. Jag pratar ibland med bibliotekarien med burrigt rött hår och tjock tysk brytning som är övertygad om att jag är en vilsen student, 21 år gammal. Jag låter henne tro det. När jag tröttnar på bibban tar jag en promenad i Chelsea, tänker på Valerie Solanas och sätter mig på the grey dog för att jobba.

Ser en massa fina filmer den där hösten på olika biografer runtomkring i stan, i Queens, i Brooklyn, på Manhattan - ännu har inte megakedjorna tagit över och det var roligt att upptäcka stan på samma gång som jag ivrigt letade efter kvällens obskyraste film (filmarkivet på 2a avenyn är en höjdare). Hipsterbrats i Williamsburg fick jag stå ut med eftersom en av de roligaste biograferna ligger i den stadsdelen (Spectacle). Om man vill utsätta sig för det kan man sticka sig in i någon bar för att lyssna på indieband med rojsigt sound och självironiska texter - men det kanske man inte nödvändigtvis vill (något med de där poserande indiekillarna som är macho på sitt hypersjälvmedvetna vis är übersnark). En kväll befinner jag mig i tillståndet rund under foten efter en barkväll i Red hook i västra Brooklyn där gemytligt folk i olika åldrar jammar tillsammans varje lördag och genom något slags magi hittar jag till nattbuss och tunnelbanebyten och hem till mig själv. Om man ska åka till ett enda ställa i den där stan ska man fara till Red hook, en vindpinad avkrok som får en att glömma femte avenyn och sexandthecity-helveten. Men de flesta stadsdel genomgår något slags förvandling och den förvandlingen stavas P-E-N-G-A-R, rusta upp och göra området otillgängligt för dem som tidigare bott där och därför är det egentligen bara ruttet att romantisera "mysiga områden". Det ofrivilliga minnet tar mig till sextonde gatan, regniga skitkvällar efter sena föreläsningar, springa till tunnelbanan vid Union square. Antingen kvävande varmt eller skitkallt där nere. En kille brukade spela marimba vid mitt hemspår och vissa dagar hade han sin kompis med sig som ackompanjerade. Jag klämmer in mig i tåget och måste se till att rycka upp sig ur dimmorna passligt till Parkside avenue. En natt vaknar jag av att en mus håller på att klättra runt i rummet. Först tror jag att jag inbillar mig, virrighet och neuros utomlands, men sen ser jag den kila över golvet, destination okänd. Musen är nog lika rädd som jag.


Går en fin kurs om Arendt som lärde mig typ allt man behöver veta. Föreläsaren heter Bernstein, har lite kvar av sitt skottska uttal och har såna där filosofgester, dramatiska suckar och det är show hela tiden, på ett bra sätt - till och med när det är Hegels rättsfilosofi som läggs ut är det gas under pedalerna; han är old school på new school och verkar sympatisk men också väldigt akademisk på det där sättet som jag iaktagit hos många av lärarna och jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör det där akademiska. Det är lockande att hålla låg profil. Jag håller låg profil. Sporadiska samtal och artigheter utbyts. Jag konstaterar lugnt att folk kan sin Kant på sina fem fingrar, att de är mycket belästa och smarta men svåra att komma in på livet (och jag är svår att komma in på livet) - sen håller jag mig till mitt. Kommer att tänka på den schweiziska killen på universitetet som var upp över öronen i Axel Honneth (Habermas' elev som skriver synnerligen tråkigt) som han nästan hade som handledare, förklarade han omständigt; vi gick på samma marxkurs (fullpackad föreläsningssal, förvirring hela tiden) och han pratade så lågmält att jag knappt hörde ett ord av vad han sa, förutom Honneth, Honneth.


Söndagarna var bäst: kontemplation på tvätteriet, tanterna som skyfflade runt sina barnbarn, jag på min stol med en bok - trivsamma timmar som vanligen kulminerade med ett besök på den indiska restaurangen på hörnet med helt himmelsk vegecurry där ägaren alltid växlade några ord och sa något uppmuntrande. Söndagspromenad bland medelklassen i Park slope, går hem genom prospect park och kollar på folk som firar ledig dag, hittar fram till de egna kvarten, de bekanta husen. Istället för att köpa vettig och näringsrik mat från närbutiken handlar jag slemmig amerikaläsk och Orios. Det lever jag på den där hösten.

2 comments:

ponks said...

Åh, den här texten! Du skriver så levande om NY så man inte kan annat än att bli helt sjukt inspirerad. Vill dessutom gärna läsa just den där boken också.

M. Lindman said...

Thänks! Jag nostalgifrossade, uff. Rekommenderar boken; hon skriver så jädrans bra, Patti.