5 February 2013

Om hat



Det här är inte roligt att se. Jag har ingen aning vad man ska tänka, hur man ska bemöta det, hur man ska förstå det.

1. - Det är lockande att tänka att det finns en liten grupp knäppa människor som flippar ur och häver ur sig rasistiska och sexistiska saker.  Då ser man bort från kvinnohatets mera lågmälda former.
2. - En annan lockande tanke är att det hela mest kan åläggas den märkliga icke-offentlighet som nätet erbjuder. Detta kan man kritisera genom Platons berättelse om Gyges ring: varför vore man alls frestad av att kläcka ur sig hatiska kommentarer under anonymitet? Det är ju ingalunda en automatisk frestelse.
3. - Det är frestande att säga att det rör sig om sociala former som cirkulerar, som virus, något slags uttrycksformer som sprids vidare och vidare. Men vad är det för syn på saker som angår oss? hur skulle hat bara vara en cirkulationsform?
4. - Man tänker kanske: nu måste feministerna lugna ner sig för att inte dra till sig de här trollen och knäppgökarna, det gäller att ha is i magen och inte hetsa upp sig och uttrycka sig så lugnt och sakligt som man kan så att man fjärmar sig från det man anklagas för att vara, en paranoid feminist. Det kan vara viktigt med saklighet, men det finns också ett sätt att tänka att feminister ska lära sig en läxa, att all feminism som är saklig handlar om att konsultera statistikbyrån och nöja sig med några staplar i ett diagram. Och framför allt är det absolut fel att tänka att feminismen 'provocerar fram' de hatiska kommentarerna.
5. - Slutligen anmäler sig tanken om att det MÅSTE röra sig om ett sjukt, vridet, men ändå rätt perifert fenomen ("vi lever ju inte på 1800-talet heller!"), 'kvinnohatet'. Men vad är detta 'fenomen', som om det skulle röra sig om en grej som klart låter sig inringas, kokas ner, rutas in. Det verkar inte vara så, det verkar mycket mera - - - här vill jag säga komplext men att säga komplext är fel för då verkar det som om vi här har att göra med förståelsen av hur ett bilbatteri fungerar.
6. Att gå upp i att oja sig över det här allt, att hatet blir något så obegripligt och hemskt att det inte kan föda någon annan respons än: JAG TAPPAR ANDAN. Men en sådan förstummad respons, hur begriplig den än är, blir farlig, för då verkar det som om det här hatet bara finns, som något vi står maktlösa inför, detta obegripliga och svårfångade.

Det som är så himla konstigt är hur det här språket lever ett liv och visar sig i olika former - det griper tag, det är svårt att förhålla sig till det som läses upp där i videon som att det skulle vara en obegriplig ramsa, nonsens. Har hört de här försöken till förödmjukelse femti miljoner gånger, och det har en bakgrund av könade föreställningar och attityder ('att vara kvinna är främst av allt att vara sexobjekt.'). Bekant OCH outrageous, vardagligt OCH fucked-up. Nietzsche: att stirra in i mörkret och nåt stirrar tillbaks (typ). Vad innebär det att gå in i det där hatet? "Varför slösar du din tid på det? Tänk positivt istället." Yeahbutnobutyeahbutno. Vad är det för slags 'förståelse' jag söker här? Säg inte att det är "bara språk". Vad är det för mörker som talar i de där citaten, kvinnor är kvinnor är kvinnor är kvinnor, alltid på gränsen till äckliga monster, alltid varelser som existerar i världen primärt genom sina könsdelar och sitt utseende? Vad ska man kalla det där hatet, vad är det för en möjlighet, hur kan en sådan möjlighet uppstå för NÅGON? Här finns inget, absolut inget, att ta på allvar men här finns, och det är väl det som är det jävliga, något att bli klar över, det där mörkret, vad det betyder, hur det bor och bosätter sig och hur det är absolut omöjligt att stå oberörd inför det eller att stå utanför allt det där, som en åskådare som dekonstruerar, analyserar, ritar upp kopplingar. Att leva i den här världen och ta ställning till den.

7 comments:

ponks said...

Är väldigt konfunderad inför hela det här, ska bli spännande att se hela programmet. Måste säga, att när jag hör de där värsta hotelserna läsas upp, så föreställer jag mig bara nån olycklig typ som vill hitta nåt slags offer och liksom hakar på en äcklig trend, snarare än att hen verkligen vill göra de där sakerna.
På nåt sätt ter de där meddelandena sig för mig som blottare - som gubbar som stod i parken och visade sina äckliga tillhörigheter för en när man var liten. Dom är skrämmande, men ofarliga.

Likaväl är det ju hur jävligt som helst att sånt där ens existerar.

M. Lindman said...

Jo, det ligger något i det där, att det är svårt att tänka sig att det finns en handlande människa bakom de där hoten. Samtidigt är ju orden inte oskyldiga, de gör något, de kommer någonstans ifrån, de apellerar på något. Det som är farligt är kanske en allmän misstänksamhet gällande att föra kön på tal - då blir det genast avfärdat som hysteriska politiseringar och radikalism och feministers ständiga försök att förenhetliga folk till en grå massa och ta ifrån dem vad som på riktigt är viktiga (och det är att vi är män och kvinnor, kvinnor och män).

Be Nordling said...

Handlingar av orden, kanske inte. Men samtidigt är det så oändligt mycket mer än att orden kommer någonstans ifrån och att de uttrycker hat. Även om man inte blir mörkrädd i den mer bokstavliga meningen, så tycker jag det finns klara paralleller till mer subtila misogynier och människohat. Till anspelningar på någons person som (syftar till att) skapa osäkerhet, till sexualiserade löften/hot (bete dig "rätt" och du är cool-vacker-smart-attraktiv, bete dig "fel" och du är hora). Som ett sista halmstrå: biter inget annat på subborna så måste väl åtminstone deras fåfänga till sist kunna drivas ut med våld - pendlandet mellan "du borde knullas sönder med ett basebollträ" och "man undrar vilken jävla dåre som skulle stoppa kuken i dig, för själv skulle jag inte ta på dig ens för pengar" är iögonenfallande. (Som om till och med hotet om våldtäkt måste vara bättre än att ratas av en man.)

Jag föreställer mig nog inte typerna bakom orden som stackars olyckliga typer. Utan som indignerade typer, indignerade över att de inte får det de anser sig ha rätt till: insmickrande. Kvinnligt behag, kvinnors inkännande och medlidande, "att bli förstådda i sin manlighet som ständigt missförstås".

Martin said...

Att döma av inledningen till den här krönikan (https://digitaliseringskommissionen.se/hatet-hotar-natet/) är det inte alls ovanligt med att helt "vanliga" män står bakom hoten.

Samtidigt som hoten är hemska tycker jag att de också känns desperata (som det påpekas nedan). Som att de uttalades av personer som känner att de håller på att förlora (vad då?) och inte har några riktiga argument eller någonting annat att komma med längre.

Martin said...

(påpekas ovan) skulle det visst vara.

M. Lindman said...

Be: Jo, det jag menade var absolut INTE att det här är 'bara ord'. Tvärtom.

Så det stämmer helt som du skriver: det hänger ihop med subtilare former av misogyni och former av hot och sexualisering. Och det är just därför jag tycker att man inte ska avfärda det här bara som en 'grej som sker när folk hänger för mycket på nätet och blir kollriga', som det ibland verkar.

Och ja, indignationen. Just den.

M. Lindman said...

Martin: jo jag tror också att det är alla sorters män som skriver det här, och skulle också säga att det kan vara farligt att börja betona det där med stackars, för då är vi väldigt nära: men de här männen måste få hjälp! nu måste samhället ta på allvar att män OCKSÅ mår dåligt! jättedåligt de facto, titta bara på de kvinnohatiska kommentarerna!

Om att förlora något, så har det kanske att göra med det be skrev, att det finns en tanke om att ha rätt till något, kvinnor. (jag tror t.ex det är en bättre beskrivning än det man ibland stöter på som en universell förklaring av mäns hat mot kvinnor: män har sett sina fördelar tas ifrån dem, det är ju KLART att de är arga. det viktiga här är ju att förstå vad det är för underlig tanke att män har 'rätt', som MÄN, till det ena och andra.)