om hat II

I en kolumn i HBL skriver Janne Strang om näthatarna som Uppdrag granskning uppmärksammade. Näthatet kan inte kopplas endast till frågor kring kön, resonerar Strang, utan det har i någon bemärkelse att göra med känslor av maktlöshet. Samhället förändras, och många tolkar journalister som att de har en agenda. Männen är rädda:

Kombinera den grundläggande rädslan med känslan av politisk impotens, vanmakten över att inte kunna påverka sin egen omgivning. Utan att trivialisera frågan kan detta vara en nyckel till varför just kvinnor drabbas – impotens är förnedrande.

Jag vet inte jag, men för egen del tycker jag användningen av 'impotens' här är olycklig och att den för tanken i en obehaglig riktning. Varför anmäler sig just detta begrepp som en metafor för maktlöshet och vanmakt här? Jag vet att begreppet har användningar som inte ansluter sig till det omedelbart sexuella, men det är ju dit Strang själv riktar blicken genom att försöka skriva fram perspektivet: den sexuellt förnedrade mannen vars förnedring kvinnorna har orsakat eller vars förnedring kvinnor får bära ansvaret för, som om det fanns någon begriplighet här ('detta kan vara en nyckel till varför just kvinnor drabbas' - jag försöker förstå hur Strang menar).

Alltså - kan nån förklara den sista meningen åt mig? Jag fattar inte även om jag har hört mannens sårade sexualitet slås samman med ett hotfullt samhälle tusen gånger. Hur menar Strang? Att det är bara män som reagerar på hur samhället gör människor maktlösa, att bara män blir arga, eller att bara mäns ilska tar sig sexualiserat uttryck? Men hur förklarar han den sexualiserade delen där? Hur blir en samhällsfråga en fråga om kön? Som jag ser det finns det verkligen nåt att förklara här, på ett grundläggande perspektivplan även om det är en koppling som ofta tas som naturlig och given: när männen känner sig maktlösa, t.ex. om de har förlorat jobbet, då drabbas kvinnor, då är det kvinnor som får betala (jfr. t.ex. den spanska filmen Måndagar i solen). Men vad händer här på vägen? Hur uppstår det här mönstret?Varför tar man det ofta (som sagt vet jag inte hur man ska läsa Strang) som utgångspunkt att det alltid är först och främst män som drabbas av 'samhället' och dess förändring.*

Kanske är ett skäl till varför jag störs av den här kolumnen att jag associerar till ett mönster, den här gamla trista, i oändlighet upprepade idén att det bara är mäns ilska som avslöjar hur det är fatt med samhället, att kvinnors ilska inte säger någonting annat än dess eget uttryck, den är stum, den vänds inåt - eller så är det frågan om den paranoida hysterikans utbrott - osammanhängande babbel. Den handlar om det privata och kroppsliga där språket slutat betyda och endast kan förstås som psyko-fysiologiska fenomen; en form av ilska som inte avslöjar något alls, den talar inte, den befinner sig bortom språk och förståelse och handlar uteslutande om att må dåligt (personliga svårigheter) medan mäns universella ilska pekar ut mot samhällsstrukturerna och samhällsförändringarna. Lite grovt: när män spyr ut sitt hat mot kvinnor ska vi FÖRKLARA OCH FÖRSTÅ, ta på allvar och vara ständigt lyhörda. (Frågan uppstår: vad är förklaring och förståelse här? Lyhörd inför vad? Om det är något här i världen som gör mig trött är det att vi tålmodigt ska förstå mäns sexistiska utbrott för att dessa i själva verket betyder något annat än detta sexistiska.) (Frågan kan inte handla om vem som kan tillåta sig hatiska utbrott.)

Jag upprepar: den grundläggande frågan, eller en av dem, som väcks är hur sambandet mellan könat hat och maktlöshet tecknas. Här är det farligt att lassa på med klichéspråk. Vad händer när man börjar se vanmakt som just förnedrande, och hur könas allt detta till att handla om mäns hat mot kvinnor, att män uppfattar kvinnor som hot? Varför just ett begrepp som impotens här?

* Nyare debatter, som diskussionen om feminiserat arbete och prekariatet, har i mångt och mycket ifrågasatt precis just denna bild, och det är bra.