14 February 2013

amtsprache

[Lite självklara grejer här eventuellt, men jag tycker det är svårt.] Under rättegången mot Eichmann sa han tydligen så här (enligt Arendt): "Officialese (Amtsprache) is my only language." Jag tänker inte på nazister nu utan på politiker eller ekonomiska eller andra experter som vägrar uttrycka sig på annat sätt än de officiella tiraderna för att belysa det dom säger, de där politikerna och tjänstemännen som nästan tvångsmässigt envist håller fast vid vissa språkliga former. Klichéer, mantran, trollformler: "VI MÅSTE SKÄRA NER PÅ DEN OFFENTLIGA SEKTORN." "DET ÄR VIKTIGT MED ARBETSKRAFTSINVANDRING MEN - - " "DET VIKTIGASTE ÄR ATT VI ALLA ÄR INDIVIDER". Man kunde kanske tänka att det här mest handlar om fackspråk och att politiker och experter måste vinnlägga sig om att uttrycka sig mindre ogenomträngligt. Men kan det inte också finnas en annan fara? Att en viss språklig form börjar leva sitt autonoma liv, som om själva frågan vore helt självständig, klart avgränsad, utan relation till andra saker, andra områden (tänk på det där med arbetskraftsinvandring och hur instrumentellt det diskuteras). Det är omöjligt att tänka sig, att ens föreställa sig, att allt språk skulle vara Amtsprache, ändå är det lätt att hitta exempel på hur språket stelnar i sina former på sätt som hänger ihop med att göra sig otillgänglig för kritik men också att man försöker ge sken av någon form av självklarhet som står helt bortom hur man själv förstår och förhåller sig, ett ständigt fruktansvärt professionellt och genomarbetat, samtidigt på många sätt omedvetet, undanglidande. Man gör sig själv osynlig och det kan visas på en mängd sätt, i allt från åberopandet av att det här är mitt jobb, min uppgift, och att jag inte kan förhålla mig till den på något annat sätt än som min helt och hållet yrkesmässiga utmaning eller t.ex. politiker eller företag som uppenbart har gjort något skumt men håller fast vid att det dom gjort sig skyldiga till "är lagligt".

I den här meningen är botemedlet mot excessivt fackspråk (fackspråk är kanske fel ord, kommer inte på nåt bättre, officialese är bra, finns det på svenska?) inte att vi borde läsa mera romaner från 1800-talet. Problemet kan vara att man på vissa håll - i politiken, ekonomin, vetenskapen - tar språket för givet, som att det inte skulle finnas en genuin uppgift att göra sig förstådd eller, viktigast av allt, att genom att göra sig förstådd förstå sig själv. Motsatsen här är alltså inte den mellan ett trist och grått fackspråk kontra blomstrande humanism, utan vad det betyder att säga något, att stiga fram med något som sin egen hållning och vara beredd på att skärskåda sig själv i relation till andra.

Det handlar kanske inte bara om att argumentera, utan också om andra saker. Tänk på Katainens och andras flåsiga "FANTASTISK", som ett universalomdöme, som får hela tillvaron att framstå som ett oändligt, peppande projekt (jag läser Arendt som sagt, jag tänker på totalitarism, mycket).

- - - Man stöter emellanåt på folk som helt på allvar menar att vetenskapsidkare, byråkrater och politiker ska "medietränas". I många fall innebär det att man prenumererar på tanken om att folk ska lära sig uttrycka hemska saker så att det låter helt salongsfähigt. Såg nyss ett debattprogram på FST där en nisse från (och nu ett ord som ger RYSNINGAR, kalla kårar, värk i mjälten) "median" - som menade, tydligen på blodigt allvar, att alla måste lära sig att uttrycka sig på 160 tecken, man måste, för så fungerar det nu.

#skagåochhängamedadornonuhejdå

2 comments:

den elaka bloggaren said...

i bloggen "citationer" hade h citerat horace engdahl om att sann kunskap är att kunna omformulera och berätta nånting med sina egna ord, jag tror många politiker aldrig hinner sätta sig in så djupt i vad deras rådgivare berättar åt dem att de ska tycka, så att de skulle kunna omformulera det (och antagligen förstår de verkligen inte det, särskilt när det handlar om ekonomin).

sen är ju den intränade språkhanteringen en annan sak, där är språket ett instrument för propaganda, som när samlingspartister hela tider talar om "hyvinvointiyhteiskunta" - man sku ju kunna få den bilden att de var de som kläckte idén (och det är förstås avsikten) och man kunde också få den bilden att det inte en gång också talades om "hyvinvointivaltio" (och det är förstås också avsikten).

M. Lindman said...

jo, och den där oinsattheten skapar ju knappast en bra grogrund för ett demokratiskt samtal (jag menar samtal där det inte är på förhand givet hur en fråga ska förstås. vanligen har politiska debatter formen av att försvara en policy, och det skapar en del av det där officialese-språket)

jo, medieträningen är en lite annan sak men det hänger ihop såtillvida att språket skapar otillgänglighet. ruskigt det där exemplet, hyvinvointiyhteiskunta.