kk (kärleksförklaring)

Åbo sägs vara en stad som spelar i Dublins division då det gäller antalet barer per invånarskalle. Den statistiken tycker jag vansinnigt mycket om. I Åbo finns det ett antal mycket fina dryckesetablissemang som varken är hippa eller överklassiga, utan bara jordnära och vänliga så att vem som helst kan ramla in där. En av dessa inrättningar som gör att jag aldrig nånsin vill flytta från den här stan ligger på Klockringaregatan. Jag har hängt på kk i ett antal år och det finns bara fint att säga om det undangömda stället uppe på backkrönet som är helt fucking bäst oavsett om det är sommar höst vinter eller vår. Idealt för att föra lugna samtal med kompisar eller hänga på egen hand. Min största idol här i jordelivet är den äldre mannen som jobbar i baren (när det inte är hans fru som står där), en gammal sjöbjörn som har sett till att kk är ett vardagsrum. Man brukar ofta säga sånt om barer som är trevliga, det har blivit en sorts kliché, men i det här fallet stämmer det helt och hållet vilket visar sig i klientelet som består av alla möjliga, mest folk som bor i kvarteren. Om någon mot förmodan börjar härja griper den solida ägaren in illa kvickt. Sen skrockar han och svär skämtsamt, långa, långa haranger. Väggen bakom baren pryds av Åbos ståtligaste whiskysamling och man kan bilda sig en uppfattning om vad som lurar inne i flaskorna genom att bläddra igenom en överskådlig lista som alltid får mig att hitta fram till en ny sort eller en ny utgåva med namn som är omöjliga att uttala. Priserna är mänskliga. På vintern är det varmare där än i min lägenhet, och det finns utmärkta lampor vilket betyder att det går ypperligt att sitta där och uggla med en bok i timtal. Ingen stör. Du kommer inte att få kaffe men fråga efter espresso, eller gräv i whiskylistan, eller ta en öl, nåntingnånting. Teven är på och visar något från ettan eller tvåan, om det sen är frågetimme från riksdagen eller månadens western. Utanför vessan blinkar något slags lampor som för en sekund får en att tänka: party!, men i övrigt är det här så långt man kan komma från det. Kk stänger tidigt och det är alldeles vettigt; hit kommer folk för att ta en öl efter jobbet eller hänga en stund på kvällen (är du där när det stänger tröstar bartendern med att i strängt tonfall säga att du under inga omständigheter får gå hem innan du druckit 4 whisky, 3 öl, & sen nånting annat ännu - i en annan krog).

Alltså - kk är ett exempel på varför livet (och Åbo) är bra. Att det finns såna här intima ställen betyder ofantligt mycket för min trivsel. What can I say, jag gillar barer, men bara snälla inrättningar där man får sitta i ett hörn och läsa filosofi om man vill det.

PS: tänker ibland på min kompis berättelse om hur hon en kulen kväll skulle gå upp till kk, men att gatan var så glashal att hon tvingades krypa uppför backen med ett krampaktigt tag om ett räcke. vad gör man inte liksom.

kärlek i litteraturen?

Diskussion på fb om fina (i bemärkelsen: det här tycker någon, t.ex. du, är bra) beskrivningar av kärlek i litteraturen. Romaner, poesi.
Funderar på detta hela dagen. Jag kommer på 157843 exempel på insiktsfulla beskrivningar av självbedrägeri, maktspel, underkastelse.
Jag menar, Proust är ganska bra på att beskriva hemska mönster, Strindberg också, Jelinek också - för att nämna tre författare som jag tycker om, men särskilt benägna att beskriva kärlek är de inte. (Läste nyss Dennis Cooper som skriver så nattsvart om åtrå och mänskliga relationer att det är svårt att veta vad man ska tänka och hur man ska förhålla sig det perspektiv på mänskligheten som målas upp.)
Kommer också på 24678995422 exempel på mindre insiktsfulla beskrivningar, slemmiga beskrivningar, dödstråkiga beskrivningar, skrämmande beskrivningar, motbjudande beskrivningar. Obligatoriskt kärleksdrama i olika former och skepnader, heterosexism och det läskigaste som finns i den här världen: män&kvinnor, mänellerkvinnor, kvinnorellermän (i olika varianter och sammansättningar - zzzzz).
Försöker komma på en enda beskrivning av kärlek i en bok som på riktigt skulle ha berört mig. Efter ungefär tre timmars funderingar kommer jag att tänka på Tove Janssons bok Anteckningar från en ö (1996) där hon skriver om livet på Klovharun tillsammans med Tuulikki Pietilä (vars teckningar finns i boken, om jag kommer rätt ihåg). Är det där verkligen en bok om kärlek? Ja, så minns jag den, trots att det på ytan handlar om andra saker; båtar, väder&vind, byggprojekt, årstidsväxlingar, praktiska bestyr, naturen. Ändå finns det där en enorm ömhet i beskrivningarna av livet tillsammans, med de där bestyren, iakttagelserna, förändringarna, en ömhet som inte stansas fast.  En bok jag borde läsa om.
Och efter det blev det rätt tomt i huvudet igen. Tänker på några författare som beskriver kärlek på annorlunda sätt, utan de vanliga metaforerna.
Finns det verkligen så här lite bra beskrivningar av kärlek i litteraturen, jag menar beskrivningar som inte bara är, i olika bemärkelser, symptomatiska för en sorts svårigheter och/eller samhälleliga mönster?
Eller kanske har det här också att göra med andra saker, t.ex. det som Weil skriver om litteraturens fascination med ondska, och ointresse för godheten?
Eller så är jag den sämsta läsaren som föredrar ingenjörsprosa snarare än blomstrande kärleksberättelser? Men måste kärleksberättelser vara blomstrande?

(lindman har mage att dissa tusentals år av kärlekshyllningar? det gäller ju att ställa anspråken högt.)

blind mamie forehand

Jag älskar gamla, surrande gospelinspelningar. Ledsen, förbannad och subversiv musik. Det är svårt att greppa hur mycket fantastisk musik som gjordes i USA mellan 1920 och 1940 inom blues och gospel. Många av de artisterna var kvinnor och här är ett exempel.  

större än dikten

Det talade ordet gäller

Tack,
jag har fått gå omkring här i lokalerna i en timme och ta del av era aktiviteter, och det är verkligen inspirerande och imponerande. Vilken positiv energi!
Jag uppskattar att få vara här med er en stund. I en mässhall fylld av företagsamma ungdomar, och lite mer mogna ungdomar, känner jag mig som hemma. Och extra roligt är det att se att ni fokuserar på dialog, samverkan och vår framtid.
Jag vill också tacka för att ni tar er tid att lyssna en stund på mig idag. Ni har i gengäld mitt ord på att jag alltid kommer att lyssna på vad ni har att säga.
För jag kommer från en miljö där det är naturligt att man respekterar varandra, lyssnar på varandra och trots att man inte alltid har lika åsikter och viljor ändå samarbetar för att skapa framgång.
Vill vi komma framåt är det inte särskilt effektivt att peka finger och skälla. Vill vi att företagen ska bli fler och bättre, att ekonomin ska växa och att fler kommer i arbete gäller det att fokusera på de gemensamma intressena, respektera varandras behov och roller, övervinna hinder och söka samförstånd.
Det är den insikten som gör att jag nu i tal, artiklar och debatter framhåller samverkan som så viktigt för näringslivets och Sveriges framtid.
För hur vi än vrider och vänder på det så är vi ett litet land. Det har sina nackdelar, men om vi är kloka och öppna kan vi vända det till vår fördel.
Då får vi kortare beslutsvägar, blir snabbare och mer flexibla, kan anpassa oss till nya förutsättningar och formulera mer träffsäkra lösningar.
Sverige kan aldrig bli störst, men om vi är smarta och arbetar tillsammans kan vi bli starkast i den internationella konkurrensen. [....] Och kombinationen av den drivkraft som ni här i salen bär på tillsammans med det svenska sättet att bygga samhället gör att jag verkligen tror på Sveriges konkurrenskraft de kommande decennierna. [...]
När stora delar av världen går framåt, innebär det att det land som stannar upp lämnas bakom. I år står utvecklingsländer för 60 procent av den globala tillväxten, en andel som är ökande. 2015 spår EU att 90 procent av världens tillväxt kommer att ske utanför Europa.
Vi behöver en ny vision inte bara för att klara de kommande decennierna, utan till och med göra dem ännu bättre än de vi har bakom oss. Vi behöver ställa höga krav på oss själva för att kunna fortsätta framåt. Därför är min vision för framtiden enkel, men samtidigt tuff: att Sverige ska vara med i den absoluta världstoppen när det kommer till företagande och innovationskraft. [...]

Vill du se företag som är hållbara, men samtidigt innovativa och marknadsledande? Studera Sverige.
Vill du se världens mest framstående entreprenörskap? Åk upp till det där landet i norr med det kalla klimatet, det lugna temperamentet och det fantastiska företagandet.
Det är min vision!

Lindman nattsurfar. Ångestsurfar. Alltså: språket, språket, språket (räknar antalet 'tuff', 'stentuff', 'vision'). TONEN. Verkligheten.

Det talade ordet gäller

celestine ukwu & his philosophers national

bra låt & bra namn.
nä, inga understatements: dunderbra sång!
vet inte mer om artisten än det här.
jag finner mig ofta likgiltig inför musik, den strömmar på och jaha. sen, emellanåt: okej, DET DÄR, och det kan vara vilken musik som helst, sånt som jag hört tusen gånger eller något nytt, cheese eller undulerande brus, men att hitta sig själv i den - drabbas.

//

Eldbollen på himlen och långrandigt surr i huvudet: promenad. Den här känslan att jag kunde gå och gå och gå och gå, upp till ishavet, ner igen. går längs Tammerfors riksväg, kollar fula hus, bilfirmor, lyssnar på fågelläten som jag nästan kan identifiera och sparkar på snöklumpar. hittar ett fint skogsparti. Går tills benen stumnar och då kommer bussen. Lukten av pommes frites. Alla ser glåmiga ut och ingen säger nåt. Blir genast vansinnigt sömnig. Får plötsligt syn på reflektionen av ett barnansikte i bussfönstret. Barnet tittar oavvänt på något och det sitter absolut stilla, blinkar inte ens, som en otäck docka. Bussen kör mig rakt hem, min egen servicebuss. Någon har pissat på min trappa.

att tänka på komplexitet versus begriplighet

Under torsdagssessionen kring Marx' Kapitalet tangerades en intressant fråga som jag ofta grunnar på, men det leder mest bara till grumlighet, kanske för att jag lätt börjar blanda ihop saker som är av olika slag. Något i den här stilen: vi lever i en komplex värld vilket bland annat uttrycks i hur många som jobbar knappt förstår sammanhanget för sitt arbete. Man jobbar på en liten detalj utan att ha en mera övergripande förståelse av t.ex. hur något fungerar eller ansluter sig till annat. Man gör sitt och ofta finner man sig hjälplös och någon annan specialiserad typ får gripa in för att t.ex. fixa en maskin eller reda ut hur man matar in uppgifter i ett program så att programmet inte protesterar. Det ligger något viktigt i allt det här, även om det gäller långt ifrån alla arbeten, och även om det handlar om hjälp-, råd-, maktlöshet eller handfallenhet av en mängd olika slag.

Problemet: jag lockas lätt att blåsa upp det där med komplexitet och stava ut en allmän samhällstendens, från det enkla, där man har en intim kunskap och ett självklart ansvar för sin omgivning (jordbrukaren som vankar omkring på sin gård och har kännedom om varje litet skrymsle), till det anonyma, uppstyckade och komplexa, och så tänker man att den här utvecklingen har en självklar betydelse och tendens. Men vad är det egentligen man pratar om här? I en intressant kolumn i Ny tid om samhällsnytta skriver Nora Hämäläinen om världen i Richard Scarrys Sysselstad. Ordning och begriplighet: tandläkare, rörmokare, grönsakshandlare och luffare. Det låter enormt problematiskt att idealisera en sådan värld av begriplighet (kolumnen i sig gör det inte), som om en sådan någonsin funnits. Grönsakshandlaren säljer grönsaker. Tandläkaren fixar ruttna tänder. Rörmokaren fixar ett läckage. Luffaren ---- sover på ett godståg.

Däremot finns det i Sysselstad (så vitt jag vet) inga moderna akademiker, systemplanerare, kulturproducenter, administratörer eller konsulter. I Scarrys 50-talsvärld har grisarna och grävlingarna jobb som en tvååring kan se poängen med. I ett samhälle som vårt, där allt färre kan jobba med det uppenbart nyttiga, finns det däremot allt fler som har svårt att redovisa för arten av sin egen nyttighet. Samtidigt förväntas vi göra just det: redovisa för vår individuella nyttighet som aldrig förr.

Jag håller med. Men det är just där, i det där "inga moderna akademiker, systemplanerare, kulturproducenter, administratörer eller konsulter" som en massa bilder börjar blinka på ett sätt som ställer till det och som skapar kontrasten mellan det omedelbart nyttiga och det svårbegripliga, det konkreta och det abstrakta, det intima och det kringspridda, personliga omdömen och generella riktlinjer. Osv.

Påminnelse. Ett jobb kan vara komplext och beroende av andras jobb, det kan befinna sig i en enorm väv av relationer, på sätt som inte måste leda till maktlöshet eller handfallenhet. Specialisering är inte i sig problematiskt, men det kan bli det. Arbetsdelning är inte i sig problematisk, men den kan bli det.

Olika former av komplexitet som alla har med arbete att göra men på extremt olika sätt:

- den här maskinen kan bara en representant för SONY fixa, som amatör ska du hålla fingrarna borta.
- skatteverket i Helsingfors har svårt att hänga med i redovisningsmanövrarna hos företag som vill undvika att betala skatt.
- jag går till butiken och försöker fatta om en viss vara är inhemsk.
- en företrädare för H&M säger att man inte riktigt har klart för sig hur underleverantörerna i Bangladesh sköter sig. Det är svårt att få insyn säger de, men vi gör vårt bästa för att följa alla regler.
- jag är ny på jobbet som bibliotekarie och försöker lära mig vad som ingår i min arbetsbeskrivning, vad som är frivilligt och vad som är obligatoriskt, hur man gör saker formellt och vilka mera informella saker som det finns att lära sig om arbetsplatsen.
- en administratör försöker reda ut om en viss organisatorisk detalj handlar om en praxis som uppstått under lång tid eller om det finns en formell regel som praktiken grundar sig på.
- en läkare ägnar en stor del av arbetsdagen åt pappersarbete som hon har svårt att se poängen med.
- jag försöker bedöma om försäkringsbolagets utlåtande är skäligt eller om jag har en möjlighet att besvära mig på något sätt för att få en ersättning.
- en människa på tullverket försöker spåra en container på ett lastfartyg som lär ska innehålla något som man inte betalat tull för.
- en arbetare i Kina skruvar sönder ett gäng datorer som smugglats från Europa.
- den här fabriken tillverkar plastlock som skeppas till ett annat hörn av världen där de integreras i en slutprodukt.
- jag har jobbat på Nokia i fabriken i Salo. det sägs överallt att sådant här arbete gör man inte längre i Finland.  
- jag irrar runt på arbetsplatsen för att ta reda på vem som bär ansvaret för att en viss uppgift ska utföras: vems bord tillhör det att göra det? vem kan jag vända mig till för att fråga? 

Det handlar här om byråkrati och lärande och organisationer och kapitalism och strukturer och juridik och andra saker. I många av exemplen kommer maktlöshet in, men det sker på rätt så olika plan så att kontrasten mellan att förstå/handla och att vara maktlös eller handfallen blir olika. Och att nya kontraster uppstår, nya begrepp om maktlöshet och att handla eller ha kontroll.

Jag noterar att många som skriver om arbete går i samma fälla som jag, dvs. klumpar ihop många olika sorters maktlöshet och förvandlar det till en enorm blobb som sen kontrasteras mot något som man knappt vet vad det betyder, om det betyder något alls, om det betyder vad man tror det betyder, om det ens är bra det man tänker sig: att ha kontroll, att ha en intim kunskap, att kunna fälla avgörande omdömen, att ha en klar överblick över relationer man är invävd i, att kunna påverka, att kunna handla, att ha redskap att förändra - 'att vara författare till sina handlingar', 'att vara autonom' etc., etc. [Tänker också på de moralfilosofer som tjatar om moderniteten och att allt är så SVÅRT och OBEGRIPLIGT nu så att nu är det verkligen dags att artikulera det som är viktigt på riktigt - det är något med det där som jag finner konstigt.]

Vill ha kapitalanalys och ideologidekonstruktion och existentiell analys och sociologisk analys och arbetsanalys, men helst inte i en enda klump, och snälla, snälla, försiktigt med de stora historiska rörelserna (moderniteten). Men ändå: begrepp som 'kontroll', 'begriplighet' och 'makt' är förtrollande på farliga sätt, speciellt när de slingrar in sig i varandra. Det pirrar i mig (som i de där moralfilosoferna) att utropa: OCH DET ÄR INGEN SLUMP ATT DE FÖRTROLLAR! Och så är man där igen, i tramsanalysen, kvasianalysen. Summa summarum: en av de tristaste och minst upplysande samhällsanalyser som jag ofta känner mig skrämmande frestad av är just att samhället är ogenomträngligt och svårbegripligt och därur kommer allt elände. Som om det vore helt klart vad begriplighet betyder och vad komplexitet betyder och vad fragmentering betyder.

#förvirradmarxist
#begreppsförvirring
#öh (filosofin för min del startar sällan i förundran, den startar i ett desperat och otåligt aggro-öhhh, vill ha klarhet NU.)

manligt självförakt

Håkan Lindgren är en av de skribenter jag uppskattar allra mest. Hans texter innehåller ofta viktiga observationer. Så också i en ny, tvådelad under-streckare om patriarkatet. Jag läser och tänker på Valerie Solanas, vars analys om manligt självförakt, hur patriarkatet gör allas liv eländigt och futtigt, genljuder här:

 Mannens ursprungliga värdelöshet är patriarkatets grundförutsättning. Mannen blir bara värdefull genom sina prestationer, genom sin plats i hierarkin. Du kan bara bli en riktig man genom att erövra en status som bygger på hot och våld, och innan du kan göra det måste du misshandla bort all känslighet ur dig själv. Alla de manlighetens avarter som både män och kvinnor älskar att beskriva som om de var någon sorts genetiska defekter eller outgrundliga könsegenskaper beror av detta: att den som är emotionellt fattig är tvungen att spela överlägsen.

         [....]

Patriarkatet syftar inte till att upprätta ett samhälle där män mår oförskämt bra. Tvärtom, patriarkatet gör män på alla nivåer i hierarkin, också vinnarna, uttråkade, ilskna och frustrerade. Och så smart är våra könsroller konstruerade att frustrationen inte är en störning eller en oönskad bieffekt – den är avsiktlig, den är själva drivkraften! Utan frustration kan du inte dominera och hota, som en riktig man ska. Det här syns tydligt om man iakttar män i grupp, framför allt unga män. De jobbar hårt på att hålla varandras frustrationsnivå konstant, de lär varandra att de inte kan vänta sig något annat av livet än frustration, dominans och underkastelse.

amtsprache

[Lite självklara grejer här eventuellt, men jag tycker det är svårt.] Under rättegången mot Eichmann sa han tydligen så här (enligt Arendt): "Officialese (Amtsprache) is my only language." Jag tänker inte på nazister nu utan på politiker eller ekonomiska eller andra experter som vägrar uttrycka sig på annat sätt än de officiella tiraderna för att belysa det dom säger, de där politikerna och tjänstemännen som nästan tvångsmässigt envist håller fast vid vissa språkliga former. Klichéer, mantran, trollformler: "VI MÅSTE SKÄRA NER PÅ DEN OFFENTLIGA SEKTORN." "DET ÄR VIKTIGT MED ARBETSKRAFTSINVANDRING MEN - - " "DET VIKTIGASTE ÄR ATT VI ALLA ÄR INDIVIDER". Man kunde kanske tänka att det här mest handlar om fackspråk och att politiker och experter måste vinnlägga sig om att uttrycka sig mindre ogenomträngligt. Men kan det inte också finnas en annan fara? Att en viss språklig form börjar leva sitt autonoma liv, som om själva frågan vore helt självständig, klart avgränsad, utan relation till andra saker, andra områden (tänk på det där med arbetskraftsinvandring och hur instrumentellt det diskuteras). Det är omöjligt att tänka sig, att ens föreställa sig, att allt språk skulle vara Amtsprache, ändå är det lätt att hitta exempel på hur språket stelnar i sina former på sätt som hänger ihop med att göra sig otillgänglig för kritik men också att man försöker ge sken av någon form av självklarhet som står helt bortom hur man själv förstår och förhåller sig, ett ständigt fruktansvärt professionellt och genomarbetat, samtidigt på många sätt omedvetet, undanglidande. Man gör sig själv osynlig och det kan visas på en mängd sätt, i allt från åberopandet av att det här är mitt jobb, min uppgift, och att jag inte kan förhålla mig till den på något annat sätt än som min helt och hållet yrkesmässiga utmaning eller t.ex. politiker eller företag som uppenbart har gjort något skumt men håller fast vid att det dom gjort sig skyldiga till "är lagligt".

I den här meningen är botemedlet mot excessivt fackspråk (fackspråk är kanske fel ord, kommer inte på nåt bättre, officialese är bra, finns det på svenska?) inte att vi borde läsa mera romaner från 1800-talet. Problemet kan vara att man på vissa håll - i politiken, ekonomin, vetenskapen - tar språket för givet, som att det inte skulle finnas en genuin uppgift att göra sig förstådd eller, viktigast av allt, att genom att göra sig förstådd förstå sig själv. Motsatsen här är alltså inte den mellan ett trist och grått fackspråk kontra blomstrande humanism, utan vad det betyder att säga något, att stiga fram med något som sin egen hållning och vara beredd på att skärskåda sig själv i relation till andra.

Det handlar kanske inte bara om att argumentera, utan också om andra saker. Tänk på Katainens och andras flåsiga "FANTASTISK", som ett universalomdöme, som får hela tillvaron att framstå som ett oändligt, peppande projekt (jag läser Arendt som sagt, jag tänker på totalitarism, mycket).

- - - Man stöter emellanåt på folk som helt på allvar menar att vetenskapsidkare, byråkrater och politiker ska "medietränas". I många fall innebär det att man prenumererar på tanken om att folk ska lära sig uttrycka hemska saker så att det låter helt salongsfähigt. Såg nyss ett debattprogram på FST där en nisse från (och nu ett ord som ger RYSNINGAR, kalla kårar, värk i mjälten) "median" - som menade, tydligen på blodigt allvar, att alla måste lära sig att uttrycka sig på 160 tecken, man måste, för så fungerar det nu.

#skagåochhängamedadornonuhejdå

Steve Sem-Sandberg: Theres

Läser Theres av Steve Sem-Sandberg. Boken publicerades nån gång i mitten av nittiotalet. Jag tyckte enormt bra om De fattiga i Lodz (där fanns vissa saker som störde mig, men så är det väl alltid, också nu) så jag har sett fram emot att läsa den här. Bokens huvudperson är Ulrike Meinhof. Men nej, stopp och belägg - det här är ingen Baader-Meinhof Komplex, en film jag tyckte rätt illa om (jag minns den som virrig, intetsägande, inställsam enkelspårig - jag fick ingen större förståelse för något alls). Jag kommer ihåg filmen dåligt, men det jag minns var att RAF framställdes som några coola&stökiga kids i en actionrulle. Kontext? Nästan noll.

Sem-Sandbergs angreppssätt är ett annat. Romanen är ett sorts collage av nyhetsartiklar, radio och tv-program, polisrapporter, protokoll, dialoger, miljöbeskrivningar, personliga reflektioner, beskrivningar av hur RAF skildras och de myter som uppstod om dem. Det är ointressant, tycker jag, att fråga: var börjar och slutar Sem-Sandbergs fiktion och vad är dokumentärt? En sak jag gillar med detta typografiskt varierade myller är att Sem-Sandberg varken blir distanserad eller närgången. Han skriver om en tid, om några människor, hur de tänker och ser på världen, och det känns aldrig som att människorna bara är pappersfigurer som ska illustrera en föreställning om en tid. Märkligt nog är Theres en personlig bok, trots collagestilen - eller, det är kanske en fördom att ett sånt 'trots' anmäler sig. En annan trist dikotomi undviks också: Theres är inte en sociologistudie om gruppdynamik men Sem-Sandberg går inte heller in för en psykologisk tolkning (allt det där kan förklaras genom deras barndom, personliga relationer etc etc). Relationen mellan politik, situation och maktspel ifrågasätts hela tiden av personerna i boken - Meinhofs tvivel står i centrum lika mycket som hennes övertygelser, hennes distans är lika viktig som hennes deltagande (det som står på spel: vad gör man när man 'deltar'?). Den fråga som hela tiden inställer sig är vilket slags samhälle som RAF verkade mot bakgrund av och ingrep i, och hur det var intrasslat i olika föreställningar om ideologi och praxis. Den personliga tonen får mig att tänka på Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Rätt mycket binder romarna samman, kanske framför allt att författarna gör sitt ämne helt och håller angeläget, existentiellt, politiskt - som en öppen fråga om vad det betyder att 'dras med', 'vara delaktig', 'stå för något', 'ta ställning', agera - makt och motmakt och bortom makt och inom makt och insuget i makt. (Associerar också till Stridsbergs helt fantastiska - helt fucking awesome! - förord till SCUM manifestet, där hon frågar sig vem SCUM är: är det alla, är det vi, du, Solanas, inte ens Solanas själv, allt det där, inget av det där.) Kanske också: varken Stridsberg eller Sem-Sandberg skriver utifrån anspråket: så här var det/så här är det/så här måste det vara. I stället tar de fasta på spänningar, saker som inte går ihop, slitningar.

På baksidan av min pocketupplaga av Theres står det att romanen är "ett starkt kvinnoporträtt". Spyreflexen. Men min oro var onödig. Förstås skriver Sem-Sandberg om Meinhof som en könad varelse, men kön är inget självklart; precis som skildringen av politik och våld rör på sig gäller det samma kön och makt. Vad innebar det att Meinhof lämnade sina barn? Visst sägs det en hel del om det här i romanen, men det blir inget sånt där SKA HON VÄLJA ATT VARA MAMMA ELLER TERRORIST? Sem-Sandberg är lyhörd inför olika klichéer om kvinnlighet, hur könade beskrivningar ofta fungerar som manipulation (det här är ett tema i synnerhet i början av romanen).

Jag vet ganska lite om RAF. Det gör att jag inte har så mycket att säga om hur Sem-Sandbergs skildring står i relation till andra sätt att beskriva RAF och Ulrike Meinhofs andel i den. Men whatever, läs den här boken. INTENSIV är kanske det ord som för mig fångar bäst vad romanen är. - - Men nu ska jag läsa vidare.

om hat II

I en kolumn i HBL skriver Janne Strang om näthatarna som Uppdrag granskning uppmärksammade. Näthatet kan inte kopplas endast till frågor kring kön, resonerar Strang, utan det har i någon bemärkelse att göra med känslor av maktlöshet. Samhället förändras, och många tolkar journalister som att de har en agenda. Männen är rädda:

Kombinera den grundläggande rädslan med känslan av politisk impotens, vanmakten över att inte kunna påverka sin egen omgivning. Utan att trivialisera frågan kan detta vara en nyckel till varför just kvinnor drabbas – impotens är förnedrande.

Jag vet inte jag, men för egen del tycker jag användningen av 'impotens' här är olycklig och att den för tanken i en obehaglig riktning. Varför anmäler sig just detta begrepp som en metafor för maktlöshet och vanmakt här? Jag vet att begreppet har användningar som inte ansluter sig till det omedelbart sexuella, men det är ju dit Strang själv riktar blicken genom att försöka skriva fram perspektivet: den sexuellt förnedrade mannen vars förnedring kvinnorna har orsakat eller vars förnedring kvinnor får bära ansvaret för, som om det fanns någon begriplighet här ('detta kan vara en nyckel till varför just kvinnor drabbas' - jag försöker förstå hur Strang menar).

Alltså - kan nån förklara den sista meningen åt mig? Jag fattar inte även om jag har hört mannens sårade sexualitet slås samman med ett hotfullt samhälle tusen gånger. Hur menar Strang? Att det är bara män som reagerar på hur samhället gör människor maktlösa, att bara män blir arga, eller att bara mäns ilska tar sig sexualiserat uttryck? Men hur förklarar han den sexualiserade delen där? Hur blir en samhällsfråga en fråga om kön? Som jag ser det finns det verkligen nåt att förklara här, på ett grundläggande perspektivplan även om det är en koppling som ofta tas som naturlig och given: när männen känner sig maktlösa, t.ex. om de har förlorat jobbet, då drabbas kvinnor, då är det kvinnor som får betala (jfr. t.ex. den spanska filmen Måndagar i solen). Men vad händer här på vägen? Hur uppstår det här mönstret?Varför tar man det ofta (som sagt vet jag inte hur man ska läsa Strang) som utgångspunkt att det alltid är först och främst män som drabbas av 'samhället' och dess förändring.*

Kanske är ett skäl till varför jag störs av den här kolumnen att jag associerar till ett mönster, den här gamla trista, i oändlighet upprepade idén att det bara är mäns ilska som avslöjar hur det är fatt med samhället, att kvinnors ilska inte säger någonting annat än dess eget uttryck, den är stum, den vänds inåt - eller så är det frågan om den paranoida hysterikans utbrott - osammanhängande babbel. Den handlar om det privata och kroppsliga där språket slutat betyda och endast kan förstås som psyko-fysiologiska fenomen; en form av ilska som inte avslöjar något alls, den talar inte, den befinner sig bortom språk och förståelse och handlar uteslutande om att må dåligt (personliga svårigheter) medan mäns universella ilska pekar ut mot samhällsstrukturerna och samhällsförändringarna. Lite grovt: när män spyr ut sitt hat mot kvinnor ska vi FÖRKLARA OCH FÖRSTÅ, ta på allvar och vara ständigt lyhörda. (Frågan uppstår: vad är förklaring och förståelse här? Lyhörd inför vad? Om det är något här i världen som gör mig trött är det att vi tålmodigt ska förstå mäns sexistiska utbrott för att dessa i själva verket betyder något annat än detta sexistiska.) (Frågan kan inte handla om vem som kan tillåta sig hatiska utbrott.)

Jag upprepar: den grundläggande frågan, eller en av dem, som väcks är hur sambandet mellan könat hat och maktlöshet tecknas. Här är det farligt att lassa på med klichéspråk. Vad händer när man börjar se vanmakt som just förnedrande, och hur könas allt detta till att handla om mäns hat mot kvinnor, att män uppfattar kvinnor som hot? Varför just ett begrepp som impotens här?

* Nyare debatter, som diskussionen om feminiserat arbete och prekariatet, har i mångt och mycket ifrågasatt precis just denna bild, och det är bra.

a-ok

En snäll tant jobbar i baren och en gubbe croonar i karaoken. Han sitter stadigt på en pall. Lutar sig fram och artikulerar. Odotan turhaan sinua, armain/kuu kulkee pilven taakse, taas on meri harmain osv. (Jag älskar alla de där depressiva sångerna.) Han sjunger bra fast det svajar ibland. Sen blir det bluescreen i karaokeapparaten och de flesta i baren går hem. Sointu-pojat ska jamma där en annan dag, annonserar en skylt. En kille med skägg stannar till vid vårt bord. Han påminner om min kompis som kramar alla och som brukar argumentera för liberalismen fastän han egentligen har vänsteråsikter. Fin typ. Den här killen står helt stilla, stirrar. Jag menar, verkligen stirrar, inte ett pip. Jag brummar mmmm på prov. Ingen reaktion. Killen står på sina fötter, ser klurig ut, synar oss i sömmarna, vill ha, kräver uppmärksamhet. Jag har ingen aning om vad han ser (där står han och fäller omdömen, som filosofen skulle säga). Det verkar som om han antingen kommer att säga något skojigt eller slå oss på käften. Efter en stund ger han a-ok godkänt-tecknet och hasar iväg. Efter en stund upprepas samma procedur. Ritualen avslutas genom att han skakar hand med min kompis - länge, länge som ville han riktigt mosa handens alla muskler och ben.

Om hat

Det här är inte roligt att se. Jag har ingen aning vad man ska tänka, hur man ska bemöta det, hur man ska förstå det.

1. - Det är lockande att tänka att det finns en liten grupp knäppa människor som flippar ur och häver ur sig rasistiska och sexistiska saker.  Då ser man bort från kvinnohatets mera lågmälda former.
2. - En annan lockande tanke är att det hela mest kan åläggas den märkliga icke-offentlighet som nätet erbjuder. Detta kan man kritisera genom Platons berättelse om Gyges ring: varför vore man alls frestad av att kläcka ur sig hatiska kommentarer under anonymitet? Det är ju ingalunda en automatisk frestelse.
3. - Det är frestande att säga att det rör sig om sociala former som cirkulerar, som virus, något slags uttrycksformer som sprids vidare och vidare. Men vad är det för syn på saker som angår oss? hur skulle hat bara vara en cirkulationsform?
4. - Man tänker kanske: nu måste feministerna lugna ner sig för att inte dra till sig de här trollen och knäppgökarna, det gäller att ha is i magen och inte hetsa upp sig och uttrycka sig så lugnt och sakligt som man kan så att man fjärmar sig från det man anklagas för att vara, en paranoid feminist. Det kan vara viktigt med saklighet, men det finns också ett sätt att tänka att feminister ska lära sig en läxa, att all feminism som är saklig handlar om att konsultera statistikbyrån och nöja sig med några staplar i ett diagram. Och framför allt är det absolut fel att tänka att feminismen 'provocerar fram' de hatiska kommentarerna.
5. - Slutligen anmäler sig tanken om att det MÅSTE röra sig om ett sjukt, vridet, men ändå rätt perifert fenomen ("vi lever ju inte på 1800-talet heller!"), 'kvinnohatet'. Men vad är detta 'fenomen', som om det skulle röra sig om en grej som klart låter sig inringas, kokas ner, rutas in. Det verkar inte vara så, det verkar mycket mera - - - här vill jag säga komplext men att säga komplext är fel för då verkar det som om vi här har att göra med förståelsen av hur ett bilbatteri fungerar.
6. Att gå upp i att oja sig över det här allt, att hatet blir något så obegripligt och hemskt att det inte kan föda någon annan respons än: JAG TAPPAR ANDAN. Men en sådan förstummad respons, hur begriplig den än är, blir farlig, för då verkar det som om det här hatet bara finns, som något vi står maktlösa inför, detta obegripliga och svårfångade.

Det som är så himla konstigt är hur det här språket lever ett liv och visar sig i olika former - det griper tag, det är svårt att förhålla sig till det som läses upp där i videon som att det skulle vara en obegriplig ramsa, nonsens. Har hört de här försöken till förödmjukelse femti miljoner gånger, och det har en bakgrund av könade föreställningar och attityder ('att vara kvinna är främst av allt att vara sexobjekt.'). Bekant OCH outrageous, vardagligt OCH fucked-up. Nietzsche: att stirra in i mörkret och nåt stirrar tillbaks (typ). Vad innebär det att gå in i det där hatet? "Varför slösar du din tid på det? Tänk positivt istället." Yeahbutnobutyeahbutno. Vad är det för slags 'förståelse' jag söker här? Säg inte att det är "bara språk". Vad är det för mörker som talar i de där citaten, kvinnor är kvinnor är kvinnor är kvinnor, alltid på gränsen till äckliga monster, alltid varelser som existerar i världen primärt genom sina könsdelar och sitt utseende? Vad ska man kalla det där hatet, vad är det för en möjlighet, hur kan en sådan möjlighet uppstå för NÅGON? Här finns inget, absolut inget, att ta på allvar men här finns, och det är väl det som är det jävliga, något att bli klar över, det där mörkret, vad det betyder, hur det bor och bosätter sig och hur det är absolut omöjligt att stå oberörd inför det eller att stå utanför allt det där, som en åskådare som dekonstruerar, analyserar, ritar upp kopplingar. Att leva i den här världen och ta ställning till den.

bara jävligt

Läser Husis (jag försöker deala med min tidningsångest genom att alltid läsa tidningsnyheter när de inte längre är nyheter). Om business i arktiska områden, några krig som man inte begriper mer av än att det är ISLAMISTER mot nån annan whatever hur det nu var, några mutskandaler och oändliga recensioner av teater (sori nu, det är säkert bra) och sen femtitusenmiljoner reportage om livsstil (men noterar att husis har rekryterat lite nya kolumnister som varken heter pär stenbäck eller carl haglund eller [någotslagseffektivförträngningsmekanismblockerarettnamnpåenprofessorsomtyckerattfattigaärlataochdumma]. Sen den här, notis från inte-så-jättelängesen:

Den ryska duman klubbade i går med överväldigande stöd igenom förslaget att förbjuda "homosexuell propaganda". 388 av 390 närvarande ledamöter röstade ja, enligt AFP. Därefter applåderade ledamöterna. Lagförslaget innebär att "homosexuell propaganda" förbjuds i hela Ryssland. Ett tiotal gayaktivister greps dp de demonstrerade mot lagen utanför duman. Religiösa aktivister kastade ägg och sprutade tårgas på dem. Exakt vad lagen kommer att innebära är oklart, eftersom rysk lag inte definierar vad homosexuell propaganda är. Lagen är redan antagen i ett tiotal regioner, bland annat Archangelsk och S:t Petersburg.

Okej, jag har förstås läst om det där flera gånger. Men tänk dig de där 388 typerna som applåderar nöjt, och de två som antagligen låter bli. TVÅ. Och: en lag där tillämpningen är helt oklar, det enda som man fattar här är att nu ska man gå åt de äckliga och ständigt propagerande bögarna som åtminstone de små oskyldiga barnen bör förbli ovetande om. Scary på femtio olika vis.

Fem saker - mera tankar i förskingring

Jag fortsätter med fragment.

1. Kultur som vara och export beskrivs extremt motbjudande i den här artikeln. Norden är hippt, Norden har krystat fram mycket kultur, framför allt eftersom samhället blivit mera spännande efter att den gråa socialdemokratiska hegemonin har fått ge vika (hurra). Nu kan man äta mat på stenblock i Köpenhamn som ägaren har plockat från stranden! Man kan läsa spännande svenska deckare som säljer jätte-jättemycket! Detta är textens underbara budskap, nordborna har ruskats om en smula och producerar nu kultur som säljer. Atmosfären i texten får illustreras av den här bilden av en nisse som får pris av presidenten för att ha bidragit till Finlands exportindustri. Grattis!

2. För att fortsätta lite på samma linje så är snacket om innovation närmast kvävande på ekonomisidorna. Jag läser David Harveys kommentarer om efemärt värde:

 [we] see that there is a tremendous incentive for leapfrogging technological innovations among individual capitalists. I get ahead of the pack. I have a superior, more efficient production system than you. I get the ephemeral surplus-value for three years, and you then catch up with me or even go beyond me and get the ephemeral surplus-value for three years. Individual capitalists are all hunting ephemeral surplus-value through new technologies. Hence the technological dynamism of capitalism. 

Teknologiska innovationer hyllas oavbrutet utifrån bilden av entreprenörens genialitet. Marx vägrar tänka att maskiner i sig skapar värde (det är en bra poäng: maskiner jobbar inte, maskiner i sig själv är inte aktiva). Innovationen är helt och hållet tillfällig. Innovationen kommer snart att övertas av andra kapitalister, och då är den inte längre den enskilda kapitalistens källa till vinst. Marx' poäng är enormt viktig med tanke på den trollbindande förhoppningen om att innovationer ska rädda ett lands exportindustri.

3. Jag har tidigare varit inne på att sova offentligt. Läser en artikel om att man i Oslo nu ska förbjuda utomhusövernattning i staden, som ännu ett sätt att gå åt tiggare - och andra.

4. VÅRLUFT! (nästan)

5. Stöldgods från fb (sorry). Konstig tv - extremt konstig. På tal om Jörn Donner.