Mare Kandre - Bestiarium

Det som är roligt med att läsa böcker/se på film/lyssna på musik är att överraskas över hur mycket man gillar något. Det här är fallet med Mare Kandres roman Bestiarium. Visst, jag är svag för skräckelprosa där naturen och människan tävlar i otäckhet (och glider in i varandra), så kanske borde jag inte vara överraskad alls. Hade jag varit på dåligt humör när jag läste boken skulle jag kanske ha avfärdat den som kvasipsykoanalytiskt hopkok av teman som här mest är på glid. Men se - jag tycker om monster och jag tycker om överlastad prosa som vindlar sig igenom fantasilandskap. Kandre skriver som ingen annan. Prosa som vågar vara löjlig, kanske - och fan anamma, ändå finner jag mig själv helt gripen, kanske just därför. Det är grönt månsken och hedar och mystisk kvinnlighet (eller projicerad mystisk kvinnlighet). Men när jag börjar oroa mig för arketyper börjar alla dessa liksom vältra över och det som kunde bli psykologiskt blir istället bara litterärt briljant. Storyn är cirka denna: en ung man som heter Doré vakar vid sin mors dödsbädd i 1800-talets sotiga London. Hans liv är stasis. Mor dör så efter lång sjukdom och sonens inrutade och lite infantiliserade (med ärbart arbete & allt) tillvaro bryts upp. Det knapras piller och odlas galenskap. I moderns kvarlåtenskap finns en mystisk bok med en karta och märkliga monster. Doré hittar äntligen orten Sleepy hole på en riktig karta och dit beger han sig. I Sleepy hole är luften svår att andas och där bor inavlade barnvuxna i ruckel och två gamla damer i ett slott. Enligt Dorés bok lär det finnas ett monster i den sjö som finns på den oländiga orten. Monstret vaknar och skyfflas in i en bur på stranden. Någon har kallat boken en utvecklingsroman men ja tja, det får jag inte riktigt att gå ihop. Snarare än en bok om hur det osjälvständiga medvetandet vinner frihet är detta en skrift om monstren i oss och människan i monstret. Snarare än klara identiteter och självinsikt vänder Kandre in och ut på upplysningens mentalitet; det är knappast någon analytisk rationalitet och frihetsutopi som romanen landar i - snarare hamnar vi i en ytterst komplex tidssfär där man verkligen inte kan följa en systematisk bildningsresa (och tur är det!). Här är ingenting vad det verkar vara och lager efter lager av perversion och vad de kontinentala filosoferna skulle kalla begärsformationer avtäcks. Det är en dyster bok där substanserna strittar, landskapen lever fan och allt är både dött och levande. Lilla familjen återförenas - och gud vet att det är den bästa lilla-familjen-förenas-skildring jag stött på. Som sagt, jag fattar inte hur det här kan fungera så bra. Kandre darrar inte på pennan och låter saker vara cheesy och lockande-äckliga på samma gång. Hon spar inte på de klistriga adjektiven och till och med syntaxen får magen att rulla lite extra. Bestiarium är precis vad en bra roman ska vara - fucka med världen som vi är vana att se den. På något sätt är handlingen helt skrattretande och en del partier är lite plumpt skrivna, men allt det där bekommer mig inte alls. Visst är det pastisch - och det fungerar alldeles utmärkt som ond saga.