dagens citat

Thente skriver a propos ett citat av självaste Åågust:

En annan sak som lever vidare är detta med att säga sig dyrka kvinnan. Alla någorlunda intelligenta människor vet ju att det är de största svinen som säger sig dyrka kvinnan och sätta henne på piedestal och dylikt slemmigt tjafs – och som faktiskt menar det också, vilket gör det hela än mer kusligt.

hen

Fick ett mejl idag där en kollega refererar till en annan som 'hen'. Jag skulle inte höja på ögonbrynet i alla fall där 'hen' används, men nu gör jag det. Är hen ironisk? Eller har hen verkligen börjat bruka 'hen'? Fint! Så slår det mig: jag har ju varit borta från jobbet ett tag och har glömt bort att jag stoppat in ett hen-filter i webb-läsaren. -- Intressant. (Kanske visar att användningen av könade och okönade ord inte är helt neutralt.) En av poängerna, för mig, med det där filtret är att bli uppmärksam på hur ord som 'han' och 'hon' gör en skillnad och vad det innebär att 'hen' används i situationer där man inte väntar sig det.

hej jag heter Patrick Bateman

... och det här är vad jag lyssnar på. Lyssna på den sublima produktionen:

kusligt värre

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Jag är inte ens säker på vad det är som gör det här kusligt: det är ju bara rum, frekvenser i rum, brus i rum. (Kommer att tänka på två svenska ljudkonstnärer som roade sig med att gräva fram 'spöken' ur olika inspelningar i rum. Inspelningarna var kusliga men det behövde man inte spöken för att tycka.)

mountain goats

J påminde mig om fina Mountain goats. Ena sången, ny favorit, andra, gammal favorit:

sån

Sån där dag:
skiter i filosofi.
hatar filosofi.
solen skiner. jag står på balkongen och tittar på den.
ben & jerry's. får ont i magan (skylla sig själv).
vad sexistiska gubbar skriver om arbete och annat (åh! så intressant!).
stolen på golvet.
dammet på golvet.
(vill böla som en unge)
nu.
jag vill lära mig lägga asfalt.
jag vill lära mig odla en trädgård.
saker är egentligen bra och viktiga men oj tusan att ta i tu med grejs.
har skaffat en bok om begreppet distraktion skriven av Paul North och den ser lite intressant ut; när man tänker om vissa texter att den här löser nog upp alla filosofiska knutar och sen gör de inte det & då blir en lite sur och besviken. 
det susar genom dörrspringan.
fy fan.
fy fan.
fy fan.
så var det sagt.
arbete ger frihet osv.
usch.

att

Rullar hem från baren vid en sen tidpunkt. Har lyssnat på en berättelse om en katt, och lite annat. Ett besinningslöst roligt SMS från en kompis; fastän det är fånigt skrattar jag för mig själv där jag stakar mig uppför backen i mörkret. Ute är det inte kallt, inte råkallt, inte svinkallt, inte ens kyligt: märkligt/makalöst: känslan av att fan, det här händer varje år men ändå är det nytt. Bra grej. Utanför mitt hus slirar en bil. Nattljud. Egentligen skulle jag vilja ta en nattlig sightseeingtur i Martti, men det gör jag inte.

Strömquist

I stället för att arbeta läser jag Liv Strömquist. Önskar att man skulle se flera hänvisningar i akademisk text i den här stilen: * Jag kan tyvärr inte ge någon källhänvisning för jag orkar aldrig läsa Habermas ordentligt! Han skriver så jobbigt. :(

Strömquist är annars en fantastisk seriemakare. Hon tar fram det som är KRAAAZY! i sånt som framställs som helt normalt, sunt, fint, vackert.

bilder

Våren är grus och skit och rojs. Mars är toppen.

Bensinstation. Bensin. Min vy.

 Dekorativ snöhög.

Dekorativ snöhög II

 har levt utan TV i mer än ett halvår. när jag för första gången knäpper på apparaten - detta. Professorn kläcker ur sig att fattiga i allmänhet är mindre intelligenta än rika. Jag som varken känner igen kändisar eller mina kompisar när jag möter dem på gatan hinner titta i rutan och efter en nanosekund - detta måste vara prof. L. Det visar sig stämma.

.

Vacker utsikt.

om asocial ingenjörskonst

Daniel Ankarloo skriver en bra och viktig (kanske lite tillspetsad på något ställe) artikel om hur professioner genom privatisering förvandlas från yrkesutövare till enheter vars huvuduppgift är att följa avtal&kontrakt. Staten förvandlas till en övervakningsorganisation. Ankarloo beskriver bra en misstrons och ansvarslöshetens logik där det inte längre är möjligt för t.ex. lärare eller vårdare att göra sitt jobb. Det han får fatt på är hur arbete övergår från att betyda att man gör det som måste göras till att arbete drivs av en helt extern idé om hur en situation borde se ut (för att följa avtal och kontrakt). Arbete går inte ut på att se till riktiga människors behov utan målet är att se till att verksamheten kan hävda sig på en konkurrensutsatt marknad. Ankarloo tecknar dragen hos en arbetssituation som i själva verket har något väsentligt gemensamt med taylorismen (där arbetet styckas upp i kontrollerade enheter): yrkeskunnande är snarare ett hot än en del av arbetet. Att taylorismen inte försvunnit någonstans är följande beskrivning (också från Tiden) ett uttryck för: "En arbetsdag i den kommunala hemtjänsten i Halmstad är inrutad i minuter för varje arbetsuppgift, på samma sätt som den privata hemtjänsten utanför Stockholm." Inrutningen, ja. Så här skriver Ankarloo:

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidigakontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

...

Folkvalda ska inte skriva kontrakt, utan ta rambeslut och sedan överlåta bedömningarna till en profession som inte äger några ekonomiska intressen i verksamheterna, i stället för som nu, till dem som är investerare i butiken. Välfärd kräver offentliga monopol med utbildad personal som tjänar medborgarna.

Grouper/fredag/Åbo - be there.

Jag har flera gånger hunnit gräma mig över att jag missade Groupers spelning i New York. På fredag kommer hon till Åbo och det är en sån himla spektakulär grej. Grouper är Liz Harris, en eminent och förnämlig artist, tycker Lindman. Gitarr och manipulationer (lite synth/piano), sång från en plats under världshaven. De senaste albumen A1A: Alien Observer & A1A: Dream Loss är vackra och outgrundliga. En av de tidigare skivorna, Dragging a dead deer up a hill, är så bra att klockorna stannar och taken ramlar av. Okej, nästan ALLT är bra, berörande. Vad man än säger om Grouper är skivorna personliga (mina vänner som tycker om variation: stay away, detta är i sanning repetitivt). Manliga musikkritiker tycker om att placera in "kvinnliga artister" i en dikotomi mellan det svala och att ha "hett blod i ådrorna". Glöm sexistiska dualismer. Harris odlar blurrets och lagrens estetik och hon gör det utan att vilja briljera ("dom här knapparna har jag tryckt på!"). Otydligt är det inte, men man måste vara beredd att orientera sig, gräva, låta sig omslutas av de rum Harris skapar. Det vackra träder ofta fram mitt i en noggrant ihopskrapad sörja av ljud. Jag ligger på soffan under en framfusig sol, halvsover, flyter in och ut i Harris' värld - perfekt. Ibland är musiken mera direkt, och det gör hon också fint (som på skivan Dragging...). Sångernas texter uppfattar jag sällan.

Jag uppmanar följaktligen var och en att ta valiumburken under armen och laga sig till Dynamo på fredag (stället/klientelet må sedan vara vad det är.).

arbete och liv

skriv en dikt. det gjorde jag. en ful. (för att sen återgå till att skriva akademikertext på kakkaengelska om - - - arbete och liv.)

Lull - Moments

Ernst Jüngers knasiga/märkliga kosmologisk-rusiga funderingar i Psykonauterna håller mig i ett järngrepp. Han skrivet om knastret. Historien håller på att ta slut. Knastret. Historikern ska undersöka de ställen där det börjar knastra, mikroskopiska brännpunkter. Men historievetenskapen tycks inte ha de redskap som krävs.  Knastret:

Ett knastrande ljud kan komma sig av att bjälkarna börjar sätta sig. Ett knaster kan varsla om eldsvåda; det ligger inom ramen för det sannolika. Det kan också, när det är en stubintråd som sprakar, förebåda en explosion. Även det ligger inom systemet. Kusligt är emellertid det knastrande som uppenbarar någonting mer än ett skifte förorsakat av ålder eller eld. Då rämnar förhänget som döljer lågan. Det gäller då inte längre det ena eller det andra, inte ens blotta existensen. Någonting är hotat som omfattar både liv och död. Stjärnorna kallnar, världsångest hotar i den kosmiska ödsligheten.

Svulstigt på det lågmälda viset. Jag tror Jünger skulle ha uppskattat Lulls skiva Moments (från 1998). Där finns 99 korta spår som alla uttrycker lågfrekvent obehag. Lull består kort och gott av Mick Harris (= Scorn, Divination, Napalm Death). Musiken är någon form av drone/ambient (tänk: the Caretaker, i sina mörkaste stunder). Ibland pulserar musiken på ett närmast ohörbart sätt; man anar den som rörelse. Moments låter som ett soundtrack till minimalistisk sci-fi. Jag har en fetisch för sånt härnt.

För övrigt är det något som min förstärkare reagerar på i rummet. Ett svagt sprakande eller knaster då och då. Här passar det ju alldeles utmärkt med sånt. Jag måste slänga på typ Mary J Blige för att förvissa mig om att det olycksbådande knastret är kvar. Kanske är det Jüngers ande som har bosatt sig i rummet och vill förvarna mig om att en tidsålder snart är till vägs ände?

"Vad skulle du göra om du var kvinna"?

Idag är det kvinnodagen, en dag då man som "kvinna" (antagligen nåt kromosombegrepp) förväntas "unna sig" en trevlig BH, lite choklad eller en romantisk film. I HBL intervjuas män om vad de skulle göra om de vore kvinnor. Rubriken på artikeln är "Kvinnor - ta för er!" Jag tänker: vad ska man ta för sig av? Skitjobben? Kakan? (a pie in the sky?) Makten? Härligheten? Evigheten?

En ung man berättar att han som kvinna skulle klara av/kunna ta upp manliga oförrätter som det är svårt att prata om. Sminka sig skulle han också. "Jag skulle gärna förbjuda smink i en vecka och se vad som händer. Det skulle säkert bli kaos!", säger en annan man. "Jag tycker om starka kvinnor" säger en tredje (å, starka kvinnor!). Poängen här är inte att göra narr av enfaldiga killar. Men det är nåt underligt med artikelns upplägg. Som om världen är uppdelad i kvinnor och män, kvinnor med sina erfarenheter, män med sina. Visst kan det finnas vett i att tala om kvinnliga erfarenheter, men då måste det göras utifrån en medvetenhet om att kvinnors liv ser olika ut - och att det inte alls är givet vad begreppet 'kvinna' är. 'Men saker som barnafödsel, menstruation å sånt är väl typiska kvinnliga erfarenheter - att ha en viss kropp liksom?' Men barnafödsel spelar en roll i vissas liv, i andras ingen roll alls whatsoever. 'Att ha vissa organ'. Tja inte heller organen är utrustade med en given betydelse (vilket inte vill säga att allt är "bara språk", men nog: allt är sammanhang). Ett organ/en kroppsdel kan t.ex. definieras enligt sin funktion, och funktion är relaterad till tjänlighet, och redan då förs det in idéer om hur ett kvinnligt liv ser ut; 'att ha en livmoder', 'att ha en mus', 'att ha ett bröst'. Kraziga tankar i skallen: är kroppsdelar något man "har"? vänta lite, jag måste ringa fenomenologernas krislinje. "Jag vet att jag har en hand", LOL. Och: "jag vet att jag är en kvinna." "Jag är en kvinna." "Jag tror att jag är en kvinna." "Jag antar att jag är en kvinna." "Jag vet inte säkert." Ludde W: "Bevisar jag genom mitt liv att jag vet att där finns en hand (dvs min hand)?" (§ 9, Om visshet) Vilken roll skulle en sån utsaga spela i ett liv? Vad är det för en utaga, "bevisar" den nåt? Och så här skriver han också:

Att jag är en man och inte en kvinna kan varifieras, men om jag sade att jag är en kvinna och ville förklara mitt misstag med att jag inte prövat utsagan, skulle man inte godta förklaringen." (§ 79)

Jag håller med W om att "ta miste" verkar vilseledande (på samma sätt vore det underligt att t.ex. tala om att man kunde 'glömma bort'). Däremot är det inte alls klart att "jag är en man" är en utsaga som har ett visst "naturligt" innehåll, som om det vore ett slags grundläggande faktum som kan stå för sig själv, oberoende av sammanhang. 

I artikeln matas man med bilder av ett kvinnligt Liv: att sminka sig/föda barn/bli förtryckt/bli ännu mera förtryckt. Som om "att titta på världen ur en flickas ögon" hade ett givet innehåll. Det har det inte. Det kan det inte ha. Samma gäller naturligtvis tvärtom (enligt den här tusans dualismen).

"Tänk dig att du är en servitris." "Tänk dig att du spelar i punkband." "Tänk dig att du genomgår en caneroperation." "Tänk dig att du äter smörgås." "Tänk dig att du får på käften." "Tänk dig att du vill krossa partriarkatet." "Tänk dig att du har översatt Theaitetos från grekiskan." "Tänk dig att du är hårig som en björn." "Tänk dig att du har en dålig dag och någon säger, 'det är för att du har mens va?'" "Tänk dig att du vill köpa en skiva av Brahms." "Tänk dig att du flyttar till Moskva." "Tänk dig att du jobbar på brottsroteln." "Tänk dig att du är tjock." "Tänk dig att du ska lära sig kinesiska." "Tänk dig att du måste fråga om råd." "Tänk dig att du tittar åt vänster." "Tänk dig att du var vittne till stormningen av Bastiljen." "Tänk dig att du är en fladdermus." "Tänk dig att du kommer att glömma vad jag sagt senare." "Tänk dig att försöket kommer att lyckas." "Tänk dig att du svävar i luften." "Tänk dig att du är ett monster." "Tänk dig att du köper ett hus." 'Tänk dig att 1+1=3" "Tänk dig att du är jag." "Tänk dig att jag istället för att börja skratta hade nickat." "Tänk dig att det regnar." "Tänk dig att du står mitt i rummet." "Tänk dig att du har en son som är arbetslös." "Tänk dig att du får skatteåterbäring." "Tänk dig att du blivit bitter med åren." "Tänk dig att du blir dement." "Tänk dig att du tycker om rött." "Tänk dig att du sitter i fängelse." "Tänk dig att Viking Line går i konkurs." "Tänk dig ett gruvligt styckmord..." "Tänk dig att hen bedrar dig." -- 

"Tänk dig att du är kvinna." Vad man "tänker sig" (kanske i relation till exemplen ovan) kommer att säga något om dig, om det samhälle du lever i, om vad du tänker om mig (som frågar/uppmanar). Vad jag kommer att tänka på säger något om mig, om det liv jag lever, om det liv jag lever med andra, om hur jag bedrar mig själv, om mina hang-ups, om saker jag grunnat på, om saker som slagit mig under åren, om saker mina kompisar berättat, om saker jag drabbats av, om episoder jag minns, om saker jag läst. Å sånt.

Vad är det man gör när man "tänker sig"? Inte uppenbart alls.

Vad skulle jag göra om jag var man? Troligen skulle jag - öh.

(Orlando kollar sig i spegeln, konstaterar ointresserat: "Same person. No difference at all... just a different sex.")

feministisk ekonomikritik

Katrine Kielos i Bang:

De ekonomiska teorierna om människan som en alltid rationell, självisk, isolerad (och manlig) varelse är på många sätt den stora berättelsen om vår tid.

Kroppar som föds, åldras och dör. Kroppar som behöver hjälp i många skeden av livet. Samt ett samhälle som kan organisera detta. Feminismen måste bli bättre på att ta sig in i den ekonomiska debatten på bred front. Feministisk ekonomi får inte bli reducerad till att i varje läge ropa om att : tänk-på-kvinnorna-i-offentlig-sektor-också.

Det är att förminska sig själv. Som om feministisk ekonomi var en intresseorganisation för offentliganställda – inte ett ekonomiskt paradigm med förmåga att förändra hur vi överhuvudtaget ser på ekonomin, marknaden och oss själva.

Viktiga grejor. I sin artikel tar Kielos fram hur en viss ekonomisyn/praktik jobbar med ett ytterst fattigt begrepp om ekonomi, ett begrepp som osynliggör hur "marknaden" är beroende av former av arbete och praktiker som inte låter sig reduceras till en själviskhetens logik. Kielos sysslar inte med att upphöja "kvinnliga dygder" (the female virtue of care). Hon visar snarare på en dynamik mellan tanken att skyldigheter är något som man inte kan räkna med (själviskhet kan man räkna med) och att man i praktiken tar ömsesidighet och skyldigheter för givna. Här blir det snarare tydligt vad som räknas. För att dra ut konsekvensen av resonemanget (som det slår mig): idén om själviska, rationella varelser är inte bara en hemsk bild av hur samhället borde ordnas - det är också en synnerligen lögnaktig förståelse av det samhälle vi lever i nu. Samma gäller ekonomin som något som utspelar sig mellan sekunder i olika musklick eller automatiskt genererade händelser. Den bilden skapar en knasig, rent ut sagt kraaazy, föreställning om att det vi i huvudsak är beroende av är ett nätverk av regelbundenheter ovanför och bortom det sociala snarare än vårt beroende av varandra (och då menar jag inte 'beroende' nödvändigtvis i bemärkelsen att vara utelämnad åt, prisgiven åt, även om det kan vara så också).

Framför allt pekar Kielos på vikten av att granska det ekonomiska språkbruket ur nya, kritiska vinklar, utan att göra ekonomins språk till "ett ständigt bakgrundsbrus av oundvikligheter".

läser jönson igen

livet lever inte som liv

För evigheter sen lånar min kompis ut sitt exemplar av livdikt. Hon säger att diktsamlingen har tegelstenens mått. Boken ligger bra i handen (bra böcker ligger bra i handen - en naturlag).

Skriver/petar i/raderar trasseltäxt om arbete och liv. tänker att det vore intressant att läsa jönson just nu. borde lämna tillbaka boken till min kompis men den är så tjock att den inte ryms i mitt internpostfack.

Samma funderingar som förut infinner sig. men det är något bra med hur jönson låter språket välla fram. Det fula blandas med det fula, ibland något annat som blixtrar fram, kanske som ströord i högermarginalen. jönson gillar att beskriva olika typer av substanser och hur de rör sig och klumpar sig osv; det är en jönson som till en realistisk beskrivning fogar, simmande i marginalen, orden: 'tickande sten'.

köttrörlig.

En stor del av boken tar formen av ett samtal. ett inre samtal. Samtalet tuggar och tuggar. Skitjobb, skitliv, skitspråk, skitsamhälle - idel maskiner, apparater, strömmar och kliande punkter. Stilen liknar Efter arbetsschema. jönson tycker fortfarande om att anvädna ord som 'virologisk', 'immanensmaskin' och 'zoembient'. Nu tänker jag int så mycket på det av någon orsak. accepterar. så här skriver jönson själv:

Det är några emotionella låneord som övertygande infogar sig i en etablerad mönsterbildning, en auditiv loop.

Bra skrivet eg.

Jag tycker om idén att skriva i det här formatet, poesin som uppkastning. Kanske tröttnar jag lite när Jönsons röster borrar in sig totalt i det eländiga (kroppsdelar hit och dit, "provokationer", manligheten som avgrund, solanasvariant som är mindre klarsynt än solanas själv: mannen lever bara genom kvinnokroppen, som ett slags parasit). han vältrar sig i skiten på ett sätt som inbjuder läsaren till en enda sak (tycks det mig): att vältra sig i samma skit. not good.* orkar inga mera. Jönson skriver som om han hade räknat ut min reaktion: 'att tänka är inte allt här i världen', det är nåt annat också som avkrävs läsaren. (vad?)

sen kan han ibland beskriva en scen, eller rada ett par ord, eller förvränga ett ord, på slående sätt. På ett ställe beskriver jönson hur han erinrar sig en tjärn som han och kompisen simmade i. Sen åker han dit och hittar bara ett glest skogsparti och en ful åker. Det är fint skrivet. på många ställen skriver han om att vara arbetslös, söka jobb, lyssna på en människa som säger att det finns ett vik men. de här avsnitten är engagerande (för mig). jönson får tag i hur livet kan börja snurra kring arbete, hur livet stannar upp och domnar bort i väntan på Arbetet, lönearbetet. livet utanför arbetslivet är inget vidare, men i arbetet är man som levande död.

Några gånger tänker jag på jönsons kamp och knausgårds. parallellerna där. vad självreflexivitet kan betyda.

/på jobbet. väntar (för mycket) på ett mejl. y har skruvat ner elementet. det är kallt som bara den. nu har hon skruvat opp dom igen för att jag jämrat mig. det enda jag ser av solen är nån slags reflektion på en grej som pryder en bokhylla. borde gå hem nu. orkar int. är hungrig. mat. vilken. vissa har ögnat bort sin arbetsdag. fy, skäms./

Det är en hel del livsolust som ryms på de där 712 ss:orna. En väns död beskrivs i groteska detaljer. Minnen, reflektioner, babbel, filosoferande kring kapitalismen, arbetet, zonerna, rus&droger - och kroppslighet. Men så är boken dessutom en poetik. naturligtivs. Att jönson är långrandig måste man acceptera om man ger sig i kast med föreliggande tegelsten. När jag läser fattar jag hur estetisk stramhet inte är jönsons grej precis. : helt i sin ordning.

livdikt. livet är något man kan slås av att man har, förbanna att man har, påminna sig om att man har, glömma att man har, skita i att man har, fly från, babbla om att man har, glädjas åt att man har. Men det sistnämnda ser man inte mycket av i boken. livet framställs nästan hela tiden som halvdött, ruttnande, kvävande, pösande, olycksbådande. Flämtande kanske. Ändå: trots att han återkommer till perspektivet 'mitt liv är över' finns det ett slags energi i texten, okuvlighet. Kanske är det därför jag orkar läsa. Men hörrö - påminner inte det här om den lite trötta/trista bilden av livsbejakelse genom skrivandet? (Kanske.) Jönson är på så sätt läsvärd, att han inte kör in sig på de där riktigt uttjatade, söndermalda refrängerna om konstens storhet. Skrivandet är här såväl frihet som ofrihet ("detta skrivande nu döden om igen" och senare: "här är jag på randen av slutet i denna språkzon i skit"). Befriande är det att skrivandet kan mynna ut i ett mångtydigt 'jag vet inte, jag vet inte'.

de pölar oss: dödvatten

Livdikt: å ena sidan, uppskruvade anspråk. Å andra sidan: sladdrigt språk, omtagning, omtappningar. Igen har jag svårt att förhålla mig till boken. Den väger tungt i handen, men ibland känns texten uppblåst av sitt eget begär efter - ja vaddå? Jönson, som bäst:

kökslampans disaktiga ljus. Plötsligt en nanostörning i växelströmcirkulationen och lampan blinkar till, hastigt, som hallucinatoriskt - jag rycker till, kroppen rycker till, som inför ett hot. Tittar sen på lampskärmen. Den svänger något, pendlar, minimalt. Iakttar pendelrörelsen tills den upphör
                                                                               rengöra spisen
en flaga av torkat öronvax faller ut ur örat, som en överraskande lättnad 
                                                                               lossa containrarna
jaha, bara ett arbetslöst skitfetto. Igen. Nåjustja. ingen a-kassa alls den här gången.
                                                                               hålla tiderna

Kanske går det inte att motstå en diktsamling som använder sig av eleganta ord som 'överdeterminerande'?

* Note to self/other: PESSIMISTISKA GUBBAR nu igen som tar
många tecken på sig. SLUTA SKRIV så där. BLI GLAD FÖR HELVETE. OMEDELBUMS. (Befallning.)

Jag uppfattar inte världen som hemsk eller fruktansvärd.

Inte?

Nej. Det där är bara ett läte. Jag tycker tvärtom att världen är makalös och fantastisk.

Det låter också som ett läte.

AGHH!

Kort sagt: läsvärt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ett citat av en socialdemokratisk politiker som i allmänhet (t.o.m. i samma text) säger kloka och viktiga saker:

Europa måste samspela för att vara en stark aktör i stark global konkurrens. EU konkurrerar med stora ekonomier som växer med en rasande takt. I Kina och andra länder i Asien ligger tillväxttakten på 6-7 % mot prognosen i Europa som ligger på 2,5%. I Kina utbildas 10 .000 ingenjörer med högklassig utbildning varje år, som kommer ut på arbetsmarknaden och bidrar till nytänkande och innovationer. Jan Björklund sa i en tv-debatt för en tid sedan när han argumenterade för att Sverige skulle gå med i Europakten att Europas konkurrenskraft måste förstärkas – ”annars blir Europa en hembygdsgård dit kineserna kommer för att se hur livet var förr.”

(Jag lägger inte ut namnet för att det inte är speciellt intressant vem den här politikern är - jag är intresserad av en tendens.)

Europeiska länder ska hjälpa varandra för att skydda sig mot t.ex. hotet Kina där utbildningen är på frammarsch. De europeiska länderna behöver tillväxt. - Är det här på riktigt? Ja. Ibland gör saker mig bara stum. Om det här är ett gångbart politiskt vänsterperspektiv - så tja, då är det så. 'Visst behöver vi samspela och visst måste vi konkurrera globalt och visst behöver vi tillväxt.' Nödvändigheten (?). Ett helt normalt, sunt ekonomiskt tänkande - vad skulle alternativet vara? Int tusan har jag någon bättre tanke att komma med; jag kan inte säga: 'jo men tänk SÅ HÄR istället kring Europapolitiken'. För jag vet faktiskt inte i vilka banor man ska tänka - jag fattar bara inte hur citatet ovan kan gå ihop med idéer (som lyfts fram i samma text) om social rättvisa (den borde väl vara global?) eller med strävanden att minska fattigdomen. Jag trodde att citatet av Björklund var något som skribenten skulle attackera som ett fruktansvärt perspektiv. Så var det emellertid inte. Men oj: är poängen att vi ska hålla oss på framkanten i Europapolitiken - annars kan Kineserna i framtiden komma till Europa och tycka att vi "ligger efter"?

En jordvarelse skrev i ett annat sammanhang om politisk depression. Jag fattar vad hon menar.

lördagsmys med Ernst :)

Så här beskriver Ernst Jünger sin första kontakt med kokain (efter att en kompis lovprisat det förnämliga perspektiv som drogen ifråga ger upphov till), uppbygglig läsning:

 Jag smakade av litet grand från lillfingret - ett beskt koncentrat. Sedan tog jag mig en pris på både höger och vänster sida med hjälp av den lilla skeden. Effekten var nästan ögonblicklig; näsan blev kall, okänslig, andningen djup och långsam. Stämningen blev optimistisk, som om de krafter jag förbrukat på bilder, böcker och föremål nu samlades inom mig. Uppfattningsförmågan drog sig tillbaka till det inre med en mjuk men ändå säker rörelse, ungefär så som snigelns tentakler dras in när den vidrörs eller till och med när en skugga faller på den. Kroppen blir massivare genom att kontrahera sig. Det finns molluskoida krafter som inte verkar enligt hävstångsprincipen, som hos led- och ryggradsdjuren, utan utifrån en slapp massa. Man påminns om detta när vissa människor trycker ens hand: deras grepp är mjukt men ändå sugande, vilket verkar obehagligt och även farligt.

Notera särskilt den sista meningen. Jünger kan onekligen skriva. Jag är halvvägs in i Psykonauterna, boken om "rus och droger" eller, i själva verket, Närmandet. För några år sedan läste jag de Quinceys opiumbok. Den här är minst lika märklig. Jüngers funderingar om droger blandas med tidsbilder från olika tyska städer - och naturligtvis en mängd upphöjda uttalanden om livet och existensen.