"Vad skulle du göra om du var kvinna"?

Idag är det kvinnodagen, en dag då man som "kvinna" (antagligen nåt kromosombegrepp) förväntas "unna sig" en trevlig BH, lite choklad eller en romantisk film. I HBL intervjuas män om vad de skulle göra om de vore kvinnor. Rubriken på artikeln är "Kvinnor - ta för er!" Jag tänker: vad ska man ta för sig av? Skitjobben? Kakan? (a pie in the sky?) Makten? Härligheten? Evigheten?

En ung man berättar att han som kvinna skulle klara av/kunna ta upp manliga oförrätter som det är svårt att prata om. Sminka sig skulle han också. "Jag skulle gärna förbjuda smink i en vecka och se vad som händer. Det skulle säkert bli kaos!", säger en annan man. "Jag tycker om starka kvinnor" säger en tredje (å, starka kvinnor!). Poängen här är inte att göra narr av enfaldiga killar. Men det är nåt underligt med artikelns upplägg. Som om världen är uppdelad i kvinnor och män, kvinnor med sina erfarenheter, män med sina. Visst kan det finnas vett i att tala om kvinnliga erfarenheter, men då måste det göras utifrån en medvetenhet om att kvinnors liv ser olika ut - och att det inte alls är givet vad begreppet 'kvinna' är. 'Men saker som barnafödsel, menstruation å sånt är väl typiska kvinnliga erfarenheter - att ha en viss kropp liksom?' Men barnafödsel spelar en roll i vissas liv, i andras ingen roll alls whatsoever. 'Att ha vissa organ'. Tja inte heller organen är utrustade med en given betydelse (vilket inte vill säga att allt är "bara språk", men nog: allt är sammanhang). Ett organ/en kroppsdel kan t.ex. definieras enligt sin funktion, och funktion är relaterad till tjänlighet, och redan då förs det in idéer om hur ett kvinnligt liv ser ut; 'att ha en livmoder', 'att ha en mus', 'att ha ett bröst'. Kraziga tankar i skallen: är kroppsdelar något man "har"? vänta lite, jag måste ringa fenomenologernas krislinje. "Jag vet att jag har en hand", LOL. Och: "jag vet att jag är en kvinna." "Jag är en kvinna." "Jag tror att jag är en kvinna." "Jag antar att jag är en kvinna." "Jag vet inte säkert." Ludde W: "Bevisar jag genom mitt liv att jag vet att där finns en hand (dvs min hand)?" (§ 9, Om visshet) Vilken roll skulle en sån utsaga spela i ett liv? Vad är det för en utaga, "bevisar" den nåt? Och så här skriver han också:

Att jag är en man och inte en kvinna kan varifieras, men om jag sade att jag är en kvinna och ville förklara mitt misstag med att jag inte prövat utsagan, skulle man inte godta förklaringen." (§ 79)

Jag håller med W om att "ta miste" verkar vilseledande (på samma sätt vore det underligt att t.ex. tala om att man kunde 'glömma bort'). Däremot är det inte alls klart att "jag är en man" är en utsaga som har ett visst "naturligt" innehåll, som om det vore ett slags grundläggande faktum som kan stå för sig själv, oberoende av sammanhang. 

I artikeln matas man med bilder av ett kvinnligt Liv: att sminka sig/föda barn/bli förtryckt/bli ännu mera förtryckt. Som om "att titta på världen ur en flickas ögon" hade ett givet innehåll. Det har det inte. Det kan det inte ha. Samma gäller naturligtvis tvärtom (enligt den här tusans dualismen).

"Tänk dig att du är en servitris." "Tänk dig att du spelar i punkband." "Tänk dig att du genomgår en caneroperation." "Tänk dig att du äter smörgås." "Tänk dig att du får på käften." "Tänk dig att du vill krossa partriarkatet." "Tänk dig att du har översatt Theaitetos från grekiskan." "Tänk dig att du är hårig som en björn." "Tänk dig att du har en dålig dag och någon säger, 'det är för att du har mens va?'" "Tänk dig att du vill köpa en skiva av Brahms." "Tänk dig att du flyttar till Moskva." "Tänk dig att du jobbar på brottsroteln." "Tänk dig att du är tjock." "Tänk dig att du ska lära sig kinesiska." "Tänk dig att du måste fråga om råd." "Tänk dig att du tittar åt vänster." "Tänk dig att du var vittne till stormningen av Bastiljen." "Tänk dig att du är en fladdermus." "Tänk dig att du kommer att glömma vad jag sagt senare." "Tänk dig att försöket kommer att lyckas." "Tänk dig att du svävar i luften." "Tänk dig att du är ett monster." "Tänk dig att du köper ett hus." 'Tänk dig att 1+1=3" "Tänk dig att du är jag." "Tänk dig att jag istället för att börja skratta hade nickat." "Tänk dig att det regnar." "Tänk dig att du står mitt i rummet." "Tänk dig att du har en son som är arbetslös." "Tänk dig att du får skatteåterbäring." "Tänk dig att du blivit bitter med åren." "Tänk dig att du blir dement." "Tänk dig att du tycker om rött." "Tänk dig att du sitter i fängelse." "Tänk dig att Viking Line går i konkurs." "Tänk dig ett gruvligt styckmord..." "Tänk dig att hen bedrar dig." -- 

"Tänk dig att du är kvinna." Vad man "tänker sig" (kanske i relation till exemplen ovan) kommer att säga något om dig, om det samhälle du lever i, om vad du tänker om mig (som frågar/uppmanar). Vad jag kommer att tänka på säger något om mig, om det liv jag lever, om det liv jag lever med andra, om hur jag bedrar mig själv, om mina hang-ups, om saker jag grunnat på, om saker som slagit mig under åren, om saker mina kompisar berättat, om saker jag drabbats av, om episoder jag minns, om saker jag läst. Å sånt.

Vad är det man gör när man "tänker sig"? Inte uppenbart alls.

Vad skulle jag göra om jag var man? Troligen skulle jag - öh.

(Orlando kollar sig i spegeln, konstaterar ointresserat: "Same person. No difference at all... just a different sex.")