Ett knastrande ljud kan komma sig av att bjälkarna börjar sätta sig. Ett knaster kan varsla om eldsvåda; det ligger inom ramen för det sannolika. Det kan också, när det är en stubintråd som sprakar, förebåda en explosion. Även det ligger inom systemet. Kusligt är emellertid det knastrande som uppenbarar någonting mer än ett skifte förorsakat av ålder eller eld. Då rämnar förhänget som döljer lågan. Det gäller då inte längre det ena eller det andra, inte ens blotta existensen. Någonting är hotat som omfattar både liv och död. Stjärnorna kallnar, världsångest hotar i den kosmiska ödsligheten.
Svulstigt på det lågmälda viset. Jag tror Jünger skulle ha uppskattat Lulls skiva Moments (från 1998). Där finns 99 korta spår som alla uttrycker lågfrekvent obehag. Lull består kort och gott av Mick Harris (= Scorn, Divination, Napalm Death). Musiken är någon form av drone/ambient (tänk: the Caretaker, i sina mörkaste stunder). Ibland pulserar musiken på ett närmast ohörbart sätt; man anar den som rörelse. Moments låter som ett soundtrack till minimalistisk sci-fi. Jag har en fetisch för sånt härnt.
För övrigt är det något som min förstärkare reagerar på i rummet. Ett svagt sprakande eller knaster då och då. Här passar det ju alldeles utmärkt med sånt. Jag måste slänga på typ Mary J Blige för att förvissa mig om att det olycksbådande knastret är kvar. Kanske är det Jüngers ande som har bosatt sig i rummet och vill förvarna mig om att en tidsålder snart är till vägs ände?
No comments:
Post a Comment