läser jönson igen

livet lever inte som liv

För evigheter sen lånar min kompis ut sitt exemplar av livdikt. Hon säger att diktsamlingen har tegelstenens mått. Boken ligger bra i handen (bra böcker ligger bra i handen - en naturlag).

Skriver/petar i/raderar trasseltäxt om arbete och liv. tänker att det vore intressant att läsa jönson just nu. borde lämna tillbaka boken till min kompis men den är så tjock att den inte ryms i mitt internpostfack.

Samma funderingar som förut infinner sig. men det är något bra med hur jönson låter språket välla fram. Det fula blandas med det fula, ibland något annat som blixtrar fram, kanske som ströord i högermarginalen. jönson gillar att beskriva olika typer av substanser och hur de rör sig och klumpar sig osv; det är en jönson som till en realistisk beskrivning fogar, simmande i marginalen, orden: 'tickande sten'.

köttrörlig.

En stor del av boken tar formen av ett samtal. ett inre samtal. Samtalet tuggar och tuggar. Skitjobb, skitliv, skitspråk, skitsamhälle - idel maskiner, apparater, strömmar och kliande punkter. Stilen liknar Efter arbetsschema. jönson tycker fortfarande om att anvädna ord som 'virologisk', 'immanensmaskin' och 'zoembient'. Nu tänker jag int så mycket på det av någon orsak. accepterar. så här skriver jönson själv:

Det är några emotionella låneord som övertygande infogar sig i en etablerad mönsterbildning, en auditiv loop.

Bra skrivet eg.

Jag tycker om idén att skriva i det här formatet, poesin som uppkastning. Kanske tröttnar jag lite när Jönsons röster borrar in sig totalt i det eländiga (kroppsdelar hit och dit, "provokationer", manligheten som avgrund, solanasvariant som är mindre klarsynt än solanas själv: mannen lever bara genom kvinnokroppen, som ett slags parasit). han vältrar sig i skiten på ett sätt som inbjuder läsaren till en enda sak (tycks det mig): att vältra sig i samma skit. not good.* orkar inga mera. Jönson skriver som om han hade räknat ut min reaktion: 'att tänka är inte allt här i världen', det är nåt annat också som avkrävs läsaren. (vad?)

sen kan han ibland beskriva en scen, eller rada ett par ord, eller förvränga ett ord, på slående sätt. På ett ställe beskriver jönson hur han erinrar sig en tjärn som han och kompisen simmade i. Sen åker han dit och hittar bara ett glest skogsparti och en ful åker. Det är fint skrivet. på många ställen skriver han om att vara arbetslös, söka jobb, lyssna på en människa som säger att det finns ett vik men. de här avsnitten är engagerande (för mig). jönson får tag i hur livet kan börja snurra kring arbete, hur livet stannar upp och domnar bort i väntan på Arbetet, lönearbetet. livet utanför arbetslivet är inget vidare, men i arbetet är man som levande död.

Några gånger tänker jag på jönsons kamp och knausgårds. parallellerna där. vad självreflexivitet kan betyda.

/på jobbet. väntar (för mycket) på ett mejl. y har skruvat ner elementet. det är kallt som bara den. nu har hon skruvat opp dom igen för att jag jämrat mig. det enda jag ser av solen är nån slags reflektion på en grej som pryder en bokhylla. borde gå hem nu. orkar int. är hungrig. mat. vilken. vissa har ögnat bort sin arbetsdag. fy, skäms./

Det är en hel del livsolust som ryms på de där 712 ss:orna. En väns död beskrivs i groteska detaljer. Minnen, reflektioner, babbel, filosoferande kring kapitalismen, arbetet, zonerna, rus&droger - och kroppslighet. Men så är boken dessutom en poetik. naturligtivs. Att jönson är långrandig måste man acceptera om man ger sig i kast med föreliggande tegelsten. När jag läser fattar jag hur estetisk stramhet inte är jönsons grej precis. : helt i sin ordning.

livdikt. livet är något man kan slås av att man har, förbanna att man har, påminna sig om att man har, glömma att man har, skita i att man har, fly från, babbla om att man har, glädjas åt att man har. Men det sistnämnda ser man inte mycket av i boken. livet framställs nästan hela tiden som halvdött, ruttnande, kvävande, pösande, olycksbådande. Flämtande kanske. Ändå: trots att han återkommer till perspektivet 'mitt liv är över' finns det ett slags energi i texten, okuvlighet. Kanske är det därför jag orkar läsa. Men hörrö - påminner inte det här om den lite trötta/trista bilden av livsbejakelse genom skrivandet? (Kanske.) Jönson är på så sätt läsvärd, att han inte kör in sig på de där riktigt uttjatade, söndermalda refrängerna om konstens storhet. Skrivandet är här såväl frihet som ofrihet ("detta skrivande nu döden om igen" och senare: "här är jag på randen av slutet i denna språkzon i skit"). Befriande är det att skrivandet kan mynna ut i ett mångtydigt 'jag vet inte, jag vet inte'.

de pölar oss: dödvatten

Livdikt: å ena sidan, uppskruvade anspråk. Å andra sidan: sladdrigt språk, omtagning, omtappningar. Igen har jag svårt att förhålla mig till boken. Den väger tungt i handen, men ibland känns texten uppblåst av sitt eget begär efter - ja vaddå? Jönson, som bäst:

kökslampans disaktiga ljus. Plötsligt en nanostörning i växelströmcirkulationen och lampan blinkar till, hastigt, som hallucinatoriskt - jag rycker till, kroppen rycker till, som inför ett hot. Tittar sen på lampskärmen. Den svänger något, pendlar, minimalt. Iakttar pendelrörelsen tills den upphör
                                                                               rengöra spisen
en flaga av torkat öronvax faller ut ur örat, som en överraskande lättnad 
                                                                               lossa containrarna
jaha, bara ett arbetslöst skitfetto. Igen. Nåjustja. ingen a-kassa alls den här gången.
                                                                               hålla tiderna

Kanske går det inte att motstå en diktsamling som använder sig av eleganta ord som 'överdeterminerande'?

* Note to self/other: PESSIMISTISKA GUBBAR nu igen som tar
många tecken på sig. SLUTA SKRIV så där. BLI GLAD FÖR HELVETE. OMEDELBUMS. (Befallning.)

Jag uppfattar inte världen som hemsk eller fruktansvärd.

Inte?

Nej. Det där är bara ett läte. Jag tycker tvärtom att världen är makalös och fantastisk.

Det låter också som ett läte.

AGHH!

Kort sagt: läsvärt.