lördagsmys med Ernst :)

Så här beskriver Ernst Jünger sin första kontakt med kokain (efter att en kompis lovprisat det förnämliga perspektiv som drogen ifråga ger upphov till), uppbygglig läsning:

 Jag smakade av litet grand från lillfingret - ett beskt koncentrat. Sedan tog jag mig en pris på både höger och vänster sida med hjälp av den lilla skeden. Effekten var nästan ögonblicklig; näsan blev kall, okänslig, andningen djup och långsam. Stämningen blev optimistisk, som om de krafter jag förbrukat på bilder, böcker och föremål nu samlades inom mig. Uppfattningsförmågan drog sig tillbaka till det inre med en mjuk men ändå säker rörelse, ungefär så som snigelns tentakler dras in när den vidrörs eller till och med när en skugga faller på den. Kroppen blir massivare genom att kontrahera sig. Det finns molluskoida krafter som inte verkar enligt hävstångsprincipen, som hos led- och ryggradsdjuren, utan utifrån en slapp massa. Man påminns om detta när vissa människor trycker ens hand: deras grepp är mjukt men ändå sugande, vilket verkar obehagligt och även farligt.

Notera särskilt den sista meningen. Jünger kan onekligen skriva. Jag är halvvägs in i Psykonauterna, boken om "rus och droger" eller, i själva verket, Närmandet. För några år sedan läste jag de Quinceys opiumbok. Den här är minst lika märklig. Jüngers funderingar om droger blandas med tidsbilder från olika tyska städer - och naturligtvis en mängd upphöjda uttalanden om livet och existensen.