Jag har flera gånger hunnit gräma mig över att jag missade Groupers spelning i New York. På fredag kommer hon till Åbo och det är en sån himla spektakulär grej. Grouper är Liz Harris, en eminent och förnämlig artist, tycker Lindman. Gitarr och manipulationer (lite synth/piano), sång från en plats under världshaven. De senaste albumen A1A: Alien Observer & A1A: Dream Loss är vackra och outgrundliga. En av de tidigare skivorna, Dragging a dead deer up a hill, är så bra att klockorna stannar och taken ramlar av. Okej, nästan ALLT är bra, berörande. Vad man än säger om Grouper är skivorna personliga (mina vänner som tycker om variation: stay away, detta är i sanning repetitivt). Manliga musikkritiker tycker om att placera in "kvinnliga artister" i en dikotomi mellan det svala och att ha "hett blod i ådrorna". Glöm sexistiska dualismer. Harris odlar blurrets och lagrens estetik och hon gör det utan att vilja briljera ("dom här knapparna har jag tryckt på!"). Otydligt är det inte, men man måste vara beredd att orientera sig, gräva, låta sig omslutas av de rum Harris skapar. Det vackra träder ofta fram mitt i en noggrant ihopskrapad sörja av ljud. Jag ligger på soffan under en framfusig sol, halvsover, flyter in och ut i Harris' värld - perfekt. Ibland är musiken mera direkt, och det gör hon också fint (som på skivan Dragging...). Sångernas texter uppfattar jag sällan.
Jag uppmanar följaktligen var och en att ta valiumburken under armen och laga sig till Dynamo på fredag (stället/klientelet må sedan vara vad det är.).
No comments:
Post a Comment