Gröna Lotta (om ni inte läser hennes blogg, gör det, ögonaböj) skriver om det där eviga kopplandet som grasserar i akademiskt, finlandssvenskt prat om skrivande. Känner igen det där. Det kopplas nog hos filosoferna med (på english, ett språk som fuskas ihop i min avhandling, har jag aldrig fattat skillnaden mellan connection to och connection with). Själv är jag lite kär i det där kopplandet. Filosofimaskinens konturer träder fram. Man gör en tjuvkoppling och rivstartar, vrålande däck - den stilen.
Men sen finns en massa skrivmetaforer hämtade från andra sfärer, vilket är lite skönt: man broderar på, broderar ut något, syr ihop, knyter samman, hittar en ram, väver in, studerar ett mönster, filar på den röda tråden - tappar tråden.
En annan falang hamrar hem en poäng, penetrerar, spikar fast, borrar sig in i, stansar fast, skjuter ner, svetsar skiten ur någon/något (mycket användbart uttryck för alla sorters avhandlingsskribenter!).
Måleriets metaforer är också användbara: teckna en bild, rita med grova penseldrag.
Själv tycker jag mest om excesser och tårtor på tårtor, fast egentligen är jag en alldeles för otålig skribent för sådant. För tillfället stampar jag mest på begrepp. Och istället för att operera med knivskarpa begrepp och rulla ut översiktliga beskrivningar botoxar jag och skriver odrägligt långa fotnötter.
3 comments:
Oj om jag kunde få låna dig en dag eller så, så skulle du få tjuvkoppla/sy ihop/knyta samman och väva in min uppsats så att den nån gång skulle kunna bli klar!
Det bästa med det här inlägget är att du avslutar det med hatbuset "fotnötter".
JAG RYSER.
Lotta: det där fixar du!
Anna: jo, helt oförlåtligt. (I gymnasiet hade jag en svenskalärare som systematiskt talade om 'fotnötter'. Det drev mig till vansinne.)
Post a Comment