Efter att ha läst ut Min kamp 2 är jag lika ambivalent till Knausgård och hans projekt som jag var efter att ha läst del 1 av monstersviten. Kanske blir ambivalensen ännu tydligare i mig den här gången. Knausgård skriver bra - Knausgård skriver medryckande - Knausgård är intressant; men va faan.
livet är så himla svårt, Karl Ove.
Manlig karaktär känner sig kvävd av vardagens lunk. Att skjuta på barnvagn, diska disk och gå på barnkalas - är det liv det? Nej för helvete. Sånt kan vår karaktär leva med, men ... Han törstar efter .... frihet! I skrivandet! För det är i skrivandet Karl Ove känner att han kan leva sant. Och Karl Ove vill leva sant. Men också gott. Hur fan går det ihop. Det är karaktären inte helt klar över, och det är väl det som gör den här tegelstenen uthärdlig. Ställvis är boken obehaglig på ett sätt som ingen hade varnat mig för. Här finns en renhetsdiskurs som sätter sitt avtryck lite här och var. Karl Ove vantrivs i kulturen, som är falsk, domesticerad och feminiserad (den svenska asså - i Norge äter man kött och potatis och där finns de rena, majestätiska landskapen). Framför allt strävar han efter något slags renhet i livet, där innebörden i renhet inte alls blir tydlig i boken, men temat kommer upp ofta, som i en utdragen diskussion mellan Karl Ove och Geir, där Geir anklagar sin vän för att vara "ett helgon" som är oberörd inför allt (en fin passage där en enorm mängd frestelser passerar revy). (När jag läser det här stycket är det roligt att se hur mycket Knausgård knycker från Dostojevskij, som Karl Ove i boken hela tiden antingen håller på att läsa eller inte klarar av att läsa.) Mest oklart är det vad som för karaktären står i vägen för renhetsidealet: vardagens rutiner, mänskliga relationer, "samhället" (?) - han själv i olika skepnader? I sitt renhetssökande framstår karaktären än som hypermoralisk (där moral blir en form av självupptagenhet?), antimoralisk (moral är bara konventioner) eller amoralisk (en form av askes där allas små mänskliga problem, inklusive de egna, bara är i vägen). Karl Oves besatthet av att leva rätt får mig att tänka på en sån där filmkaraktär som just innan det Stora Sammanbrottet väser mellan sammanpressade läppar: "I ... just ... want ... to ... do ... what ... is ... right."
Något som hör ihop med renheten är skammen, ett spår som ringlar sig igenom del 1 och 2. Karl Ove skäms och så skäms han över att han skäms. Han skäms för att inte kunna ta plats och han skäms för att vara för tyst i sällskap och han skäms för att vara menlös. Att skämmas beskrivs ofta i de här delarna som att vara svag. Den som skäms har kuvats. Men igen: hur skulle denna karaktärs frigörelse från skam se ut, vad är det han tänker sig? Bilden av skrivande som ibland blir aktuell är att också skrivandet är en reningsprocess: att inte lägga något till rätta (bekant vändning igen - att betona Knausgårds exceptionella författarskap tycks mig ibland överdrivet.) Utöver detta kan man tillägga att beskrivningarna av skam och pinsamhet växlar från det tragikomiska (babyrytmiken och Karl Oves manlighet) till saker som är bara fruktansvärda.
Visst är det så att det finns ett stort mått självcentrering i Min kamp. Men jag är benägen att ta det en nivå till: man kan läsa Knausgårds autofiktion också som en studie av just denna självcentrerade människa. Vad är det för perspektiv på livet (och mening) som vi får ta del av, där allt sugs in i denna förbannade kamp?
För att göra boken rättvisa är det viktigt att också säga att Knausgård har ett bra öga för andra människor - åtminstone ibland. (Jag fångas till exempel av Ingrid, den entusiastiska kvinnan som i sin sprittande närvaro verkar helt och hållet - frånvarande.)
Om Knausgårds bok hade varit en mera enkelspårig hyllning av konstnärskap (och en mera grovhuggen diss av Livet) hade jag knappast orkat läsa. Men en sådan bok är det nu en gång inte. Däremot är det en bok om en typ som är upptagen vid att vara Man: en man som inte är feg, och som kan ta hand om de sina men utan att dras in i "det där" alltför mycket.
Ramen för upplägget är att karaktären Karl Ove har åkt från Norge till Sverige, där han hittar kärleken i skådespelarstudenten Linda, som han får barn med. Precis som i del 1 är det fascinerande att dras in i ett virrvarr av mer eller mindre triviala händelser (hur många gånger går Karl Ove ut med soppåsen, tänder en röyk, sätter sig på Pelikanen, pratar töntigheter med nån författarpolare?). Den lite pratiga stilen känns igen från del 1 - jag läser boken på norska och slås ibland av hur lika personerna i boken pratar; är det min känslighet för norskan som brister, eller är det här en av Knausgårds svagheter - eller finns det en viss poäng med att inte fastna för olika sätt att prata? Här bryts ju verkligen illusionen om "verklighet". En annan sida av det är att Knausgårds stil ofta är rakt-på-sakt, fri från försköning. (Sen skapas ett antal brott mot den trivialt malande texten - då träder det sublima in - Knausgård, romantikern.) I texten ryms också som vanligt funderingar om litteratur, där Karl Ove flera gånger uttrycker sitt äckel över olika former av fiktion, kanske också en del av renhetssakerna? Men igen: vad är det för verklighet som skribenten Karl Ove drivs till? Och vad ska vi säga om författaren Knausgård?
Skälet till att jag ändå på något sätt, i någon bemärkelse gillar att följa med Kanusgårds Kamp är kanske att projektet hela tiden rör på sig. Det är osäkert vart det bär, vart läsaren kommer att dras. Och så är jag en läsare som uppskattar författare som minst av allt ängslas för att tråka ut sin publik. Däremot orkar denna läsare inte överhuvudtaget befatta sig med frågor om fiktion/ickefiktion i Knausgårds bok. Intressant för mig är snarare: vilket är Knausgårds ärende med sin monumentala svit?
2 comments:
Hade ingen varnat dig? Mitt intryck är tvärtom att det är det enda folk har talat om, utan att få fatt i vari det problematiska egentligen ligger (så långt jag orkat följa debatten).
I boken själv tror jag dock aldrig någon egentligen klarhet kan komma. (Möjligen i sjätte boken, som jag inte hunnit med ännu, om den är skriven på annat sätt.) Ks skrivsätt är ju så gott som helt utan någon reflektionsnivå. Även de passager som är i nutid är ju skilda från skrivandets nu, d.v.s. det är inte heller där vi kan vänta oss någon klarhet. Så det är K när han är ute och går på Malmös gator vi får reda på vad han tänker, men vad den K som sitter och skriver detta tänker om detta, vilken klarhet han själv tycker sig uppnå, är inte del av romanen. Någon sorts distans finns det uppenbart, även i de avsnitt man minst av allt skulle vänta sig det, det tycker jag blir uppenbart om man tittar närmare, men det är klart att K vill gömma undan den distansen så bra det nu går. Den här avsaknaden av reflektionsnivå blir ofta lite konstig; temat skam går genom alla böckerna, men utan att det någonsin blir klart vad det handlar om. En aspekt av bakgrunden till hans manlighetstankar tycker jag mig se i tredje boken, men några slutsatser dras så klart inte.
Så vad man kan säga är, tror jag, antingen att klarhet inte är en måttstock att mäta den här romanen med, eller att konceptionen som helhet, med det skrivsätt som är valt, var ett misstag. (Alternativt inget misstag, om det är så att han faktiskt inte vill nå någon klarhet. D.v.s. en flykt.)
Kanske överdriv jag lite, min ovana trogen. visst har jag ju också läst lite om det där/hört folk snacka om det. men hade på ngt sätt bildat mig en uppfattning om att det skulle röra sig om allmänt joxande och kverulerande om att Sverige är feminiserat och att det är tråkigt att vara hemmapappa. Vad jag inte var beredd på var hur genomgående renhetsperspektivet verkar (i mina ögon) vara.
Bra där om hur klarhet ev. inte är rätt måttstock, men att det också kan röra sig om ett misslyckande. Samtidigt är det svårt att inte avkräva romanerna (vad man nu ska kalla dem) klarhet; i någon mån verkar det ju handla om en karaktär som också vill förstå sig själv.
I ljuset av detta är det förstås intressant att han skalat bort (så gott det går då) det du kallar reflektionsnivå. Jag frestas ibland tänka att hela stilen präglas av idéerna om att slåss med skam: att framställa sig själv som situationen just då var, utan att låta beskrivningen vila t.ex. på ett nyktert 'så-här-tänker-jag-nu', vilket väl kan vara helt i sin ordning, med tanke på ett slags litterär konvention som finns ('uppbyggliga' biografier). Men ännu mer: att låta minnet 'träda fram' ur gömmorna, frammana vad det nu är som bränner och låta det bränna (hmmm, framlagt så där: lite begripligt, men suspekt). Ska grunna vidare när jag läser nästa bok.
kanske är jag ensidig.
Post a Comment