Rutt

En av de saker som gör mig glad just nu är promenaden hemifrån till jobbet/från jobbet hem. Det låter kanske obegripligt, varför vara glad över en sån nödvändig grej; ta sig fram måste man ju, och busskort kostar? Promenaden tar 30 minuter. 26 om jag lägger på ett kol. Kvarteren jag passerar på vägen tillhör inte Åbos mest eleganta. Men ändå är det så in i helvetes fint att gå den där sträckan varje dag, känna att kroppen lever, att en ny dag börjar eller att jag går hem och donar med något helt annat än filosofi. När jag bodde på förra stället innan NY ramlade jag liksom in i Arken på förmiddagen (morgonen i undantagsfall) utan att riktigt fatta hur det gick till: omtöcknad i huvud, blind för allt. Samma sak på eftermiddagen. En längre sträcka konstituerar egentlig promenad. Och promenader är bra. När dessa kilometrar tillryggaläggs uppstår ett tillstånd av absolut frånvaro av specifika krav. Jag tänker inte på något särskilt. Tittar på en snöhög/studerar damhattarna i butiksfönstret/kollar in det fulsnygga hörnet med tegelhuset/navigerar undan en stavgångare. I Gertrudsbacken ser jag ner på stan. Funderar för tusende gången att det är kul att en frissasalong heter samma som en renässansfilosof, och om man kan få en snitsig renässansfrissa där, så att man genast skulle slänga sig över Platon med ny iver. Sånt där. De där promenaderna bildar stommen i mitt liv just nu, och det är en väldigt bra sak. Knarkar nästan-vår-luft och tänker att saker är ganska najs inrättade överhuvud.