slattrigheten

Kanske ni känner igen:

såna där eftermiddagar då livet är helt formlöst. eftermiddagskaffe - själv. en brutal och omedelbar sol skiner in genom caféets fönster. en skåpbil parkerar och reflektionerna i den skär i ögonen. kaffet smakar bränt gummi/kraftverk/olja. tankar som inte är tankar flimrar, försvinner utan avtryck. vid något bord sitter tjejer som antagligen är från hfors, espoo, grankulla, kyrkslätt. jag lyssnar på hur de uttalar ord, art-i-kulerar. två gubbar sitter och "diskuterar". sluter ögonen och världen snurrar. kunde lägga skallen på det kladdiga bordet (sojabullar på lunchmenyn, tomatsås till) och somna på två sekunder. vinglar till min arbetsstation (utgång/ingång, spår 15) och ser halva den administrativa personalen i huset på vägen. vet inte om jag ska nicka eller nä. halvnickar. en låt jag nyss smyglyssnat på i hörlurarna dundrar indistinkt i huvet. att den här dagen kunde innehålla precis vilka möjligheter som helst men att jag antagligen kommer att läsa färdigt texten om (ja vad fan handlar den om?) organisation och exploatering av 'engagemang', för att sen äta en eländig eftermiddagssmörgås för att sen sätta mig vid ett beigt bord där det i allmänhet pratas filosofi.