first aid kit

När First aid kit spelar i Åbo känner jag mig inledningsvis lite gammal och grå. Borde jag vara här? När högtalaren strömmar Louvin brothers, Gram Parson och Gillian Welch strax före konserten tänker jag om. Jag har lyssnat på First aid kits musik en del, men har inte riktigt kommit in i The Lion's Roar. Mitt öra säger att Omaha-gåbben som producerat skivan ryckt i fel spakar i studion. Mitt öra säger att det är för snyggt, lite onödigt svulstigt. Musiken kommer inte till sin rätt. Jag tänker att det här kunde vara så bra - och det är det, live. En av systrarna har tappat rösten. Det som jag ibland haft svårt med i First aid kit är när de tassar in på Fleet foxes' territorium med stora volymer och stämsång så att himlarna trillar ner och bergen eroderar. Det senare bandet har jag aldrig haft vidare varma känslor för. Nu blir jag däremot helt oväntat drabbad, också när musiken är stor och mäktig, men lika mycket när den är omedelbar och fokuserad på några ackord. När autoharpan plockas fram och Carter family avtackas är det precis som det skall. Publiken lyssnar andaktsfullt. Här finns en bredd att imponeras av. Den av systrarna som sjunger låter på flera ställen oväntat arg, på ett sätt som får mig att tänka på gamla tiders country och gospel. Ni som har intalat er att First aid kit är gulliga har skäl att tänka om. Det finns en vitalitet i den här musiken som jag tycker om (samtidigt som det också är mycket professionellt genomfört, vilket inte är någon negativ grej överhuvudtaget). Att följa med bandets fortsatta karriär blir spännande. Jag hoppas på mindre skruvande gubbar i studion. Kanske är jag gammal och trött men jag önskar mig mindre keyboard och mera .... autoharpa. Sån är jag.