14 February 2012

when I'm 75

En känd svensk bloggare skriver ett inlägg på SVT debatt där hon hävdar att det inte är "hållbart" att människor är pensionerade så lång tid som de är nu. Kanske är förslaget att folk ska gå i pension först vid 75 ingen dum idé, resonerar hon, som inte utan en viss stolthet kallar sig arbetsgivare. "Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut." Arbete som livsstil - att man själv formar sitt liv enligt de karriärval man gör under årens lopp. I arbetet investerar man i sig själv och för detta kan det inte finnas någon tidsgräns (vad mumlar du i skägget där, Karl?). Bloggaren manar till positivt tänkande: sluta tänka att arbetet är ett tvång! Arbetsutopin: att arbeta är kul (är det Du som väser i hörnet nu igen, Theodor?). En kulturskribent svarar på inlägget genom att hänvisa till den australiensiska sjuksköterska som sammanställt en lista på saker folk önskat på sin dödsbädd, där att arbeta mindre kommer tvåa på listan. Kulturskribenten nämner arbetscoachernas ständiga uppmaning att arbetssökande ska sälja sig själva och "visa sin inre glädje". Också i detta inlägg beskrivs arbete som en livsstil, men nu ur ett kritiskt perspektiv. Skribenten redogör för sitt tidigare tankesätt: allt som inte gynnar karriären är slöseri med tid. Jag håller med skribenten om att det är dumt att tänka att det enda sättet vi kan börja leva är att byta jobb, eller att börja "tänka positivt". Men samtidigt är jag så himla trött på den här uppställningen: en entreprenör ger en glittrig beskrivning av arbete - en arbetskritisk skribent går med på den glittriga beskrivningen såtillvida att man säger att "arbete idag är en livsstil". För de allra flesta är arbete knappast en livsstil och det är viktigt att framhäva detta, att många arbeten är meningslösa, eller så krävande att det är en skymf att tala om dem som livsstil.

Själv tycker jag att arbete borde vara meningsfullt, att det ofta inte är det (bland annat på grund av this glorious thing we have called capitalism). Men trots att jag tycker att arbete är viktigt, eller ska vi säga: kunde vara viktigt (i motsatsen till kulturskribenten vill jag inte hylla de gamla grekernas visdom på den här fronten) är idén om att vara tvungen att arbeta in i sjuttioårsåldern för mig absurd. Att något kan vara meningsfullt innebär inte, har jag börjat tänka, åtminstone inte i alla fall, att det vore korrupt att säga att en verksamhet har en viss plats som inte borde eller får vara allomfattande. Arbete kan alltså ses som något bra i ens liv men samtidigt kan man säga: det finns saker i livet som är viktigare än att arbeta. Jag tror det är många luriga saker med att påstå "vill vi ha den välfärd vi har nu måste folk stanna längre i arbetslivet". Men för en Reinfelt, och för de där borgerliga ekonompolitikerna, är samhället en ekvation. :::: Välkommen till Ekvationen, din plats är där, vänj dig.

En underlig grej är att den politiska retoriken vet om bara två bilder av att bli äldre: att bli en börda för samhället (dvs. Ekvationen) eller att bli en resurs som ekvationen kan räkna med i sina förbannade marginaler (hör nu här när statsministern pratar: pensionssystemet är inget trolleri). Det faktum att vi lever allt längre omtolkas till: oj fan i helvete HUR GÅR DET IHOP EKONOMISKT. Nu får nog våra liv ändras för att passa in i ekvationen. (Jag tänker på gamla Dostojevskij)

4 comments:

h. said...

Det är mycket som är konstigt i det där sättet att tala. För att bara nämna två saker:

Att det är så kul att vara arbetsgivare kunde aldrig vara ett argument för högre pensionsålder. Om det nu är så kul kommer väl folk att entrepenöra hej vilt också efter det de gått i pension, det finns det ju inget som hindrar.

Den där ekvationen döljer något viktigt. Medellivslängden ökar, men är det de senaste decennierna som de stora förändringarna har skett? Nej, tvärtom skedde de under just den tid när man förbättrade pensionerna, förkortade arbetsdagen, etc. Hur kommer det sig att man då, när det enligt ekvationen inte borde funnits utrymme för några reformer, ändå kunde genomföra dem? Naturligtvis för att det finns en "osynlig" faktor, nämligen att pengarna idag hamnar i andra fickor. Att gapet mellan fattiga och rika växt ofantligt i Sverige de senaste 20-30 åren är ingen hemlighet. (Jag skulle vara förvånad om det inte ser ut likadant i Finland.)

M. Lindman said...

jo det är nog samma tendens i Finland tyvärr.
"arbetslinjen" tycks hela tiden balansera på två ben: arbete är något folk måste tvingas till OCH arbete är lekfullt entreprenörskap som alla trånar efter att få ägna sig åt.
bra resonemang om förändringarna. Det där ekvationstänkandet framställs som järnhårt men problemet är det du säger: en massa saker osynliggörs.

Be Nordling said...

Mycket intressant. Viktigt det du säger om att arbete inte bara kan vara, utan faktiskt borde vara, meningsfullt. Kanske kunde man också säga att arbete är meningsfullt på olika sätt - ang. tanken som du kritiserar att allt meningsfullt är det i en absolut mening ('är det meningsfullt så gör man det i varje stund/hela livet' eller något sånt). Somliga jobb behövs även fast de i sig inte är hyperroliga. Många jobb kunde säkert göras överflödiga, men inte alla, och kanske finns inte tillräckligt många som brinner för arbeten av den monotona typen. Jag menar inte att man ska skapa rosenrött skimmer av ojsåmeningsfullt kring tunga, skitiga jobb - utan det är väl mer att de kan vara meningsfulla, men samtidigt kräva t.ex. kortare arbetsdagar. Äh, eller jag vet inte. Som jag nu funderar..

M. Lindman said...

håller helt med. arbeten är meningsfulla på olika sätt och det borde påverka t.ex. sånt som arbetstid. att vissa tunga, skitiga eller känslomässigt slitsamma jobb kan ses som meningsfulla visar att 'meningsfullt' inte bara har att göra med 'hur det känns'.