Läser den intressanta artikeln "Med arbete som sysselsättning" på Dagens arena. Texten ger en glimt av alla de konstigheter som arbetslinjära åtgärder ger upphov till. I reportaget beskrivs, på ett talande sätt tycker jag, en motsättning som arbetslinjen dras med. I arbetsmarknadsprogrammet som den svenska regeringen instiftat sägs det att gratisarbete inte är tillåtet. Men vad är då praktiken i den sk. fas 3, "sysselsättningsfasen" (som det sägs i texten är namnet underligt: som om människors problem är att bli "sysselsatta", som om de från början inte ville arbeta). I fas 3 ordnas sysselsättningsplatser som inte är anställningar utan där arbetsgivaren får betalt av Arbetsförmedlingen. Tackar man nej till dessa platser så förlorar man sin aktivitetsersättning (Sverige är bra på det här med newspeak!). Dessa sysselsättningsplatser ska alltså inte vara något företag drar nytta av så att de sparar in på övrig personal (gör andra arbetslösa) utan de ska göra det lättare för arbetslösa att ta sig ut på arbetsmarknaden. Är det tänkt. Arbetet ska inte vara "gratisarbete" (att man jobbar gratis åt någon annan som behöver det arbete som görs och kan göra vinst på det).
Men vad är alternativet? Att måla en stol som redan blivit målad. Meningslöst arbete. Då återstår det andra alternativet; att jobba för ett företag med något som företaget behöver. Gratis. Det talas om "reella arbetsuppgifter". I en rapport når nyspråket en topp: en "inträngningseffekt" uppväger en "undanträngningseffekt". I artikeln redogörs för ett verkligt fall, där en kvinna som jobbar deltid erbjuds en oavlönad heltidsplats där hon ska jobba med att informera om kurser och ge råd.
-- Här blir det uppenbart hur begreppet "arbete" är något det spelas med. Istället för arbete, som juridiskt definieras som avlönat, talar man om "sysselsättning", ett slags gråzon, som man bedyrar att inte "konkurrerar med andra jobb". Hmm - själv tycker jag det här låter väldigt abstrakt - det är ju lätt för ett företag/en institution att påstå att en arbetsuppgift är "extra", något som den reguljära personalen inte håller på med men som man nu kan "unna sig". Ett exempel från texten: ordinarie arbete är allt det som vi för tillfället har råd med. Talande är hur en representant för en arbetsgivare i en intervjusituation med en praktikant svamlar om att den senare skapar "sitt eget mervärde". Det som många arbetsteoretiker nuförtiden funderar på är i vilken mån det ekonomiska systemet är beroende av sådana gråzoner mellan arbete och icke-arbete. Poängen är så klart inte att det finns en stor hemlig koppling mellan olika samhällsdelar (företag, stat, ideella organisationer) utan kanske att olika intressen sammanfaller på ett sätt som skapar en sådan situation. Samtidigt finns arbetsideologier både om arbete som rättighet, som skyldighet (mot "samhället") och en tanke om att vi bör vara tacksamma om vi erbjuds "sysselsättning". En föreställning som inte ligger långt borta är att vi måste göra en del uppoffringar för att slutligen kunna komma in på den ack så trånga arbetsmarknaden (som t.ex. att lämna ett deltidsjobb för en fas 3-plats på heltid).
Det är värt att notera att arbetslinjärt tänkande just skapar nya distinktioner där man åberopar sig på idéer om arbetets mening: att tala om "reellt arbete" till skillnad från - antar jag - skapat arbete. Ändå är utgångspunkten ju just att det ska skapas nya jobb ständigt och jämt. Men meningsfull sysselsättning är väl helt i sin ordning? Du erbjuds ett meningsfullt arbete - någon behöver dig - so what's the problem? En moderat skriver rosenrött på sin blogg: alla ska kunna känna sig behövda i samhället. Det intressanta med den retorik som beskrivs i artikeln är att det uppstår en situation där man inte egentligen ska kunna säga något om det arbete som utförs inom ramen för fas 3 (om jag förstår saken rätt, är inte speciellt insatt i detta). Sysselsättningen ska inte kunna beskrivas som nödvändig - för då uppstår ju frågor om betalt/obetalt i ett sådant här sammanhang. Helst kanske man ska stanna vid beskrivningen "X är praktikant och hon är sysselsatt hos oss ett litet tag framöver och för det får vi pengar från Arbetsförmedlingen. Alla är nöjda och glada!" Den mest lämpliga beskrivningen här tycks vara att hålla fast vid att sysselsättningen liknar arbete och att praktikplatser är ett steg mot "riktigt arbete" (vad är det?). Men då verkar det inte så bra att gå in på det där med mening och meningslöshet - frågor om på vilket sätt en arbetsinsats behövs eller inte behövs kommer aldrig att ha en neutral karaktär och det kommer att betyda väldigt specifika saker att man jobbar på en arbetsplats endast ett litet tag - utan lön (t.ex. de olika sätt som folk ger/tar ansvar för arbetsuppgifter, att ges förtroenden osv.).
Syftet med arbetslinjen är, om jag förstått saken rätt, att trumma in i oss att allt arbete behövs och att samhället krackelerar om du och jag ligger på sofflocket. Kort sagt: det arbetslinjära tänkandet kortsluter frågor om mening i sitt retoriska surr och eviga prat.
Sedan är det ju så att människor i praktiken kommer att uppleva sina fas 3-sysselsättningar på olika sätt (meningsfulla, förnedrande, skitjobb, givande osv). Ett av problemen är dock att hela tanken kring en meningsfull tillvaro i sysselsättning tycks utgå från något bisarra idéer om "samhällstjänst" - som om samhällstjänst är oberoende av var man jobbar och att vi har "skyldigheter mot samhället". Den som gått arbetslös länge finner sig i en situation där hon måste ta emot en praktikplats (vilket omskrivs som "frivillighet") i utbyte mot en minimal ersättning. Det som skapas är en asymmetri där arbetslösa är rättslösa men där arbetsgivare erbjuds fina tillfällen att få gratis arbetskraft.
4 comments:
Man måste säga att det finns så många olika sidor av det här, i Finland är det många föreningar som snurrar med just den här sysselsatta arbetskraften. Vilket ju är fint, men det tycker knappast den som inte bryr sig ett skit om Amnesty eller Skärgårdsförbundet men tvingas jobba där. Tur nog finns det nog en hel del att välja mellan så om man orkar vara aktiv kan man antagligen få jobba med något som åtm känns relativt meningsfullt. Samtidigt bakas detta helt vettiga fenomen (att non -profit organisationer inte är helt beroende av obetalda volontärer utan på detta sätt får ett indirket bidrag av staten i form av arbetskraft som åtm får nån lön) in i en ideologi om att man är sjuk om man inte arbetar, att man bara ska göra sånt här för att vänja sig vid att jobba (igen) med halvdag som en förberedelse för heltids arbete inom den privata sektorn. Den kapitalistiska synen på arbetskraft som något som friska människor aktivt försöker sälja och sjuka/lata/hippie människor måste vänja sig med att dela med sig av för det allmänna (& privata) goda gör att både retoriken och praktiken i "sysselsättningspolitiken" får ett medikaliserande perspektiv på arbetsvilliget/arbetsförmåga.
Jo, håller med om att det finns många sidor av problematiken. Här i inlägget funderade jag mest på ett systemplan. Hoppas det är som du säger, att det är möjligt att jobba med ngt meningsfullt om man har tur&är aktiv. Håller med dig om en mycket problematisk ideologi om friskhet/arbete. Vore intressant att veta mera om den här arbetstypen och ideella organisationer!
Här är nog en viktig skillnad i alla fall vem man jobbar för, om det är ett företag på en privat marknad eller en ideell organisation. Olika frågor uppstår om vad det innebär att utföra avlönat arbete. Men som du säger: om de här platserna betraktas som "förberedelse" för "riktiga jobb" ... Det som väcker frågor är den där gråzonen, som just blir väldigt ideologiskt laddad (vilket ju _inte_ är att säga att frivilligarbete eller avlönat arbete i sig skulle vara entydiga fenomen).
Jo, det är en j***a rådda den här retoriken & praktiken. Problematiskt är också att många "ideella" organisationer, t.ex. ekotori som samlar in saker för återvinning, lätt förvandlas till gyllene gåsar för sina ägare eller högre funktionärer när den i princip gratis arbetskraften leder till stora vinster/bonusar för de som befinner sig högre i pyramiden. Det är bara att var arbetslös 500 dagar så får du delta i diverse rekryterings & info tilfällen där rekryterararna nästan tävlar om den här gratis resursen.
Men som sagt jag tycker det största problemet är hur man ser arbetslösa/ovilliga/oförmögna människor som sjuka eller missanpassade så att arbetskraftsbyråns uppgift är att få dom upp från sin röv eller loss från sina privata projekt och med i det kollektiva arbetsprojektet - detta fast dessa projekt oftast gagnar privatpersoner som mest sitter på sin röv.
Original accumulation is a bitch.
Post a Comment