arbete som träningspass

Jag läser en artikel i DN om hur idéer om idrottslig träning blivit något som trängt in i fler och fler livsområden. Det här citatet är lite intressant:

– Träningen är som en mental wash-out. Det är en stund då jag kan stänga av allt annat och nya idéer kan födas. Mycket av det jag jobbar med i träningen kan jag applicera till arbetslivet. Som vikten av disciplin, att jobba mot mål och delmål och att ha tålamod. Den som tar sig genom ett Ironman är ingen som ger upp om det tar emot lite grann. Varken i löparspåret eller i karriären.

Finns det en risk att sådana här bilder av träning (som i sig inte måste vara korrupta) kan kombineras med en ytterst suspekt typ av arbetsmoral där karriären ska vara en utmaning och där en viss hårdhet därför ses som viktig, där man ska bita ihop och inte ge upp om det börjar kännas tungt? Tålamod är förvisso ofta en bra sak, att man inte genast bestämmer sig för vad något betyder t.ex. Kanske: att man ger något tid, att man kan låta sig bli prövad av en situation och försöka se vilken plats man har i ett sammanhang. Men det är något i det här citatet som ger en helt annorlunda bild av tålamod. Här tycks tålamod mera handla om uthållighet än om mening. Och det är kanske just en form av uthållighetstänkande som är förhärskande i många olika typer av retorik i företag och organisationer. "Nu ska vi inte dra förhastade slutsatser om de här strukturomvandlingarna. Det gäller att bida tiden och hålla ut vad än administrationen hittar på den här gången." Visst kanske en sådan inställning kan vara helt sund (att man försöker fokusera på att göra sitt jobb bra och strunta i knasiga bud från byråkratiapparaten). Men det är något som oroar mig i tanken om att arbetslivet ständigt och jämt ska testa vår karaktär, och att vi helst ska visa detta så explicit som möjligt: att vi är driftiga, uthålliga, strävande. Här kan ett träningsspråk verkligen vara allt annat än bra. Och framför allt: känner vi inte alltför väl igen bilden av arbete som att "stänga av allting annat", representationen av arbete som ett svettigt träningspass där det uteslutande gäller att KÖRA PÅ "så att nya idéer föds".

Plus: uthållighetsretoriken får människor att framstå som ett slags apparater, som kan köras i ett viss rytm, men som kanske går sönder om de körs för hårt, så att det gäller att hitta den där nivån där den mänskliga arbetskapaciteten kan utnyttjas just så mycket att människor inte börjar malfunction. (Vissa arbetsteoretiker tycker om att säga att arbetsdisciplinens tid är förbi. Själv är jag inte så säker. Det som snarare verkar vara fallet är att disciplin beskrivs på olika sätt nu än t.ex. 1930 och att disciplineringens roller är olika. Däremot vill jag inte säga att arbete måste snurra kring disciplin.)