fotledes

Det är något som är smått magiskt med en bra promenad. En bra promenad är för mig inte en motionsform, åtminstone inte om man med motion menar det som jag här tänker på: flåsighet, instrumentellt förhållningssätt och någon tanke om att effektivera kroppsrörelser. Eftersom jag ser så förbannat dåligt är promenaden det enda sättet för mig att upptäcka en stad. Och det är inget dåligt med det. Det kräver kanske en viss långsamhet, fast jag också kan tycka om att ta en mera robust approach. Att planlöst stirra på en byggnad som jag sett tusen gången för men först nu slår det mig vilken textur byggnadsmaterialet har; att höra en hund skälla nånstans långt borta; en grupp ungar hojtar på en idrottsplan; ett samtalsfragment på svenska, lystrar till ".... måste man .... en liten sminkpåse"; det luktar sand; foten trasslar in sig i en gren; blicken fastnar på ett omöjligt fult skyltfönster där heteropar radas upp i bröllopsposer; ett regnmoln tornar upp sig i solskenet och jag tänker på Skottland och att jag vill åka dit; på en bar luktar det inspydd pizza - vi har aldrig varit där, vi ser genast att människorna som sitter längs väggarna tillhör det lokala gardet, vanemässigheten i deras kroppar, jag slås av att männen i vindtygsdräkter verkar diskutera aktier i en ton som är väldigt seriös, teven är på, bartendern är som tagen från en finsk film från fyrtiotalet. - Jag tänker aldrig på något speciellt när jag promenerar, det rinner och skvalpar saker i skallen men det är sällan så att jag går och systematiserar något. Det jag gillar med den här typen av promenader är att minsta lilla detalj kan slå en som ny, inte som betydelsefull kanske, men som något i varje fall. En känsla som är motsatsen till leda, att på något sätt njuta av att man har fem sinnen och att det inte är självklart vilken roll de här sinnena har. Att promenera i främmande städer är intressant. Vanligen, om jag är själv, brukar jag låta fötterna ta kommandot. Jag hamnar så småningom i periferin och har ingen aning om var jag är. Kartan grävs fram och promenaden får plötsligt ett syfte. Ännu intressantare blir det när rutten redan börjar vara känd, när det är vissa saker som är självklara, här böjer sig vägen, här kommer ett högt hus, här luktar det fisk. Men shit, den där gränden har jag inte sett förr och herregud vilken fin grön färg den där bilen har. Om det är något jag kan sentimentalisera och romantisera hur mycket som helst, är det det här.