På jobbet långsamläser jag boken Hoivaajien kapina som är skriven av det feministiska kollektivet Precarias a la deriva. Långsamt, på grund av finskan, långsamt, på grund av att boken tillhandahåller det många tankar och perspektiv. Begreppet "prekariat" har slagit igenom i många aktiviströrelser och i viss akademisk litteratur, men i den politiska diskursens mittfåra är det ännu inte tal om prekariatet. I den politiska mittfåran diskuteras arbete som om det enda relevanta är om man har eller inte, hur mycket skatt man betalar, kanske att bekämpa den gråa ekonomin. Kort sagt: det antas att "arbetsmarknaden" och nationell lagstiftning borgar för fritt och jämlikt arbete. - Att detta är långt ifrån sant visas i den här boken, som genremässigt befinner sig mellan den akademiska analysen, det politiska reportaget och den personliga reflektionen. Kanske framstår en sådan spännvidd som förbryllande, men när man läser boken är det tvärt om: man lyckas ge sig in i en fullödig diskussion om arbete i vår samtid just eftersom man klarar av att diskutera frågor på många olika plan: det systemmässiga (juridik, internationell politik), det politiska (orättvisa, asymmetrier) och det personliga (den enskilda berättelsen). Bokens syfte är inte att slå fast teser. På ett både engagerande och berörande sätt utforskar boken olika former av arbete och kopplingar mellan jobb genom att gå i dialog med människor, platser och texter. Metoden är sympatisk: man tar sig an sitt ämne genom vandringar, strövtåg, promenader.
Hoivaajien kapina ger ingen enhetlig definition av begreppet prekariat. Att detta inte görs har ett skäl: prekärt arbete kännetecknas inte av ett enda drag, utan det är snarare ett antal drag som förenar olika former av jobb och arbeten. För att ge några exempel: osäkerhet, gränser och gränslöshet, känslor, flexibilitet, en avsaknad av rättigheter och förmåner, en ofta utsuddad gräns mellan betalt och obetalt arbete, feminisering av arbete, rörlighet, kroppslighet. De här dimensionerna exemplifieras av ett antal olika verksamheter och jobb; telefonförsäljaren, sexarbetaren, översättaren, den frilansande kulturarbetaren, hemarbetaren, au pairen. Som sagt, det rör sig inte om kriterier i någon dödstrist och steril akademisk bemärkelse. Författarnas angreppssätt kunde snarare beskrivas som synliggörande. Det som kännetecknar många former av prekärt arbete är just dess osynlighet, i flera bemärkelser. Man kan koppla ihop arbeten som utförs på platser som inte är exponerade för offentligheten: t.ex. hemmet, bordellen eller industriförorten. Det finns också ett antal arbeten som vi sällan talar om men som ändå sysselsätter många människor (telefonförsäljare är kanske ett exempel). Ännu en dimension är de arbetande människor som osynliggörs, som blir s.a.s. en del av inredningen (icke-vit städpersonal t.ex.). En aspekt av detta fram-i-ljuset är att inte bara titta på strukturer utan att låta enskilda människor komma till tals. Det här är mycket viktigt, tror jag, för att alls förstå problematiken, t.ex hur arbete kan innehålla utsatthet och vara kroppsligt förankrade på olika sätt. För det här är som sagt inte en bok om sysselsättning. Det är en bok om arbetet och livet, arbetet som liv, liv som reproducerande arbete, att politiska beslut om arbete präglar våra liv.
Tvärtemot vad man kunde tro är det här inte någon nattsvart bok. Prekariatet som begrepp inkluderar också former av motstånd och medvetandegöranden (för att ta ett lite gammeldags begrepp - men så är det här heller inte någon bok som fetisherar begrepp överhuvudtaget - skönt!). Boken talar lika mycket ur möjligheternas som ur protestens och kritikens perspektiv. Ett exempel på detta är diskussionen om känslor i arbete. Att många arbeten har en känslomässig dimension måste inte ses som per definition förtryckande eller kopplat till en problematisk könadhet. Allt hänger på vilken roll känslor har.
I ett Finland där ett invandrarfientligt populistparti skördade enorma framgångar i riksdagsvalet och i ett Finland där ett EU-glansbildande högerparti pratar om vilka invandrare vi kan tjäna på är det här en bok som verkligen behövs. Schengen-avtal & rörlig arbetskraft är en verklighet, men bara en. Vad betyder egentligen arbetets rörlighet? Sannfinländarna får rörlighet att framstå som en konflikt mellan våra rättigheter och de Andras rättigheter medan Samlingspartiet säger att en viss rörlighet nog är bra om den strömmar på kapitalets villkor. - Hoivaajien kapina studerar också rörelsens och gränsernas konflikter ur ett arbetsperspektiv, men på ett sätt som får en att öppna ögonen för ett samhälle med många olika skikt och spänningar.
Jag har inte kommit så långt i boken men - återkommer.
No comments:
Post a Comment