När vi väl är inne på musiker som ritar konturer, snarare än hamrar hem en stämning (som Scott Tuma och Voice of the seven woods, som jag skrev om för ett tag sen), vill jag rekommendera en skiva jag nyss ramlade över. Hisato Higuchi är, tyvärr måste jag säga, en för mig helt obekant artist. Dialogue heter skivan jag lyssnar på nu och jag hittar inget vettigt sätt att beskriva den på. En gitarr ritar glidande fraser, går i cirklar, fångar upp ett eko, stannar till. Mycket, mycket tyst. Rumslighetens musik. Blues för klockan 05:00 (vilket när det här skrivs är snart). En grå vår som blir gråare och gråare. Något brister, något lappas ihop, något fogas samman. Att leta sig från ställe till ställe.Att skivan kretsar kring gitarr och röst ger naturligtvis ett föga spektakulärt intryck. Och spektakulärt är detta minst av allt. Men det sätt som rösten används här är något jag kanske aldrig hört innan. Ett slags mellanting mellan andning och sång, som ett blåsinstrument nästan. Sång förekommer sparsamt. Intrycket är inte effektsökande. Det är rörande i ordets alla bemärkelser. Det är sådana här skivor som påminner mig att man inte behöver uppfinna det radikalt nya för att en skiva ska kunna slå an en helt egen ton. Det gör Hisato Higuchi här. Jävlar i boxen - detta överraskar mig och överrumplar mig men ändå är musiken bekant på tusen olika sätt.
No comments:
Post a Comment