Andrej Belyj; Moskva

Moskva - kufen i Moskva / Moskva i fara är en roman som inte liknar någon annan. Den är skriven av Andrej Belyj, som är mest känd för Petersburg, som jag inte läst. Varför börjar jag med den senare, mindre kända, Moskva (två delar av en trilogi som avslutades med Masker)? Tja, ditåt sträckte sig handen.

Reklamen spelade.
Där var fem blekrosa våningar äckligt och kväljande skulpterade med ornament som den sliskigaste krämtårta, och de sträckte sig uppåt i den nedfallande, lila (nej - svartlila) nattens mörker; bakom dessa fönster fanns glansen av granulerade flakonger; bakom dem syntes inåt rummet gardiner, draperier, brokadtyger; en olivbrun draggardin, tapeternas spetsbårdar, etagärer, statyetter och möbler med olika stoppning, - det var som om kosmos förborgade rum störtat ut på gatan: med ett klart upplyst affärsbiträde med slickat hår och tydlig bena, som med purprade läppar sträckte aningen på sig och med krusigt skägg orörlig stod framför en dam och räckte henne brokadtyger; damen nöp i dem och böjde sitt huvud med permanentat hår, som vore det fluffig voall: en nätt liten blondin!

Det var så sorgligt att lämna Proust spaningar att jag genast måste dyka ner i ett verk som kan mäta sig med Prousts fascination för detaljer. Liksom Proust är Belyj i denna romanen en borgerlighetens skildrare. Romanen utspelar sig år 1914, innan kriget. Borgarna, matematiker och kapitalister (plus en revolutionär, vad tänkte ni) flyter ihop med tapetmönster, klädveck och husfasader. Men tro inte att det handlar om accessoarer. "Karaktärerna" (som på ryskt vis har åtminstone fem olika namn) framställs som element i en värld som företrädesvis upptas av ting, färger, mönster, dofter, skrynklor. Det mänskliga är en accessoar till det sjudande Moskva, kunde man säga. Men ändå har Belyj något slags blick för människor, för gester, tics, ovanor, saker man gör utan att veta om det, människoansiktets många gestalter (en av huvudpersonerna, professor Korobin, har en irriterande ovana att använda uttrycket "för fasen", jag har en kompis som skulle använda uttrycket på nästan samma sätt som den goda professorn).

Moskva, kort sagt en roman om Moskva, liksom rinner fram. Materialistiskt så det förslår (fast vissa talar om symbolism). Deleuze hade troligen satt tummen upp för den söndertuggade rytm som driver boken, som vallar karaktärerna framför sig med stor pondus och många utrop (en nätt liten blondin!, "I passagens gångar - under skylten med "Sidorov Sosipatr" på - glänste en folksamling: guldplomber, pincenéer och monoklar."). Belyj spjälkar upp sina ibland ändlösa meningar med tankestreck och framför allt, framför allt! - semikolon. Semikolonet är avgörande för bokens framfart. Detta till synes oansenliga lilla tecken ger liksom en andnings och tankepaus, eller utgör en tyst förberedelse för den taxonomi som just ska påbörjas. Semikolonet är både början och slut och mitt, tungt och lätt, allmänt och enskilt. Allt hänger ihop och det är semikolonet som inger denna känsla. Tapeten och professorn; Leibniz och fåtöljstoppningen. En elegant liten fingervisning, hitåt gott folk. Historien skyfflas fram och tillbaka på de olika sidorna om semikolonet. Man kunde tycka att det skulle bli tjatigt. Men den här nerviga romanen är i all sin händelselöshet minst av allt tråkig. I själva verket är jag totalt förälskad i den här konstiga skriften. Ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så lustigt med framvällande moskovitisk borgerlighet som allt som oftast pryds av en skäggvårta. Läsaren här blir upprymd.

Kort sagt: en myllrande bok, tingmyller, beskrivningsmyller, tapetfärgsmyller teckenmyller, Moskvamyller.

Moskva kom ut år 1925. Romanen är ypperligt - såvitt jag med mina ringa kunskaper i ryska språket kan förstå - översatt av Kjell Johansson. Nu blir jag rejält nyfiken på förlaget Murbräckan.