gröten, ur gröten, urgröten

(Inspirerat av ett givande samtal)

De senaste åren har jag fått allt svårare att få saker gjorda. Vissa dagar flyter förbi i en stämning av allmän overksamhet, håglöshet. Jag kollar mejl, surfar på någon sida, fejan, gör allt möjligt, gör ingenting, lyssnar på kurret i magen, kollar Magdalenas spalt, checkar lunchmenyn. Tomt i skallen. Jag vet mer eller mindre vad jag borde göra. En byråkratisk grej borde fixas, en bok måste läsas, en text ska skrivas. Något tar emot, och det är oklart vad. Grötigt i huvudet, en halv tanke smiter förbi, whatever, senare, kanske. Allting är redan glömt, eller höljt i en halvdunkel bekvämlighet: vad det nu var för nåt. Svårighet att rulla ur sängen om morgonen; krypa över berget till jobbet, sätta sig vid rutan, skriva tecken. Det känns skit att inte göra något och att inte få något till stånd, och dagarna rymmer, rinner iväg. Alla de där sakerna skulle vara viktiga att få uträttade, men det går liksom inte. Som i drömmen: själva luften bjuder motstånd. Jag fattar inte, och jag fattar precis. Utifrån det här upplever jag ofta filosofi som totalt meningslös. Jag kommer helt enkelt inte igång med att filosofera, eller något annat heller för den delen. Istället är det alla möjliga skittvivel som inställer sig (jag är för dum för filosofi, inte kvicktänkt nog, kan inte uttrycka mig - allmänt negativt). Vad är det här fenomenet egentligen? Lathet? Viljesvaghet? Rädsla (för att tänka, för att förhålla sig, för att göra fel)? Ansvarsflykt? Allt det där, på nåt sätt. Vittu bryr man sig; jo i någon bemärkelse gör man det. Kanske framför allt: att inte kunna ge sig hän, en oförmåga att verkligen ägna sig åt en aktivitet, just den, och ingenting annat. Overksamheten är förbunden med något slags meningsbrist: allt flyter ihop, ingenting gör någon skillnad, själva tiden töms på substans. Mr Kierkegaard, ni vet (jag tror han beskriver sådana saker bättre än kanske någon annan). Ironiskt nog är det en text om rutiner jag ska skriva. Och rutiner kan, tror jag, möjliggöra en form av närvaro; att göra detta. Rutinen som aktivitet, snarare än det förströdda, ledan. - Ibland är det enda som hjälper att sätta sig vid katedern, spika fast arslet, tvinga sig själv. Det låter inte så bra att prata om självdisciplin men jag tror ändå att det inte är ett helt ruttet perspektiv. Att vara närvarande i det man gör är inget som händer liksom per magi, något slags autonom spontanitet som får flöda fritt. Åtminstone inte för egen del. Att i någon bemärkelse tvinga sig själv, bestämma sig, det här, att låta sig vara i fred. Att kunna skala bort en massa trams som får uppmärksamheten att strila åt alla håll. En handfast påminnelse: den här texten måste skrivas. (Det finns förstås en distinktion mellan att försöka tvinga fram mening, att intala sig själv att något är meningsfullt, och att säga att något är meningsfullt och att det är något jag måste leva upp till.) Det problem jag beskriver handlar både om att tappa fotfästet och huvudfästet, att förlora sig i allt möjligt trams, att låta sig överväldigas av tråkighet och leda, att låta ett perspektiv breda ut sig.

Ett kvasipsykologiskt inlägg som jag har skrivit femtio gånger förr.