Det är klart att de här influenserna hörs mycket tydligt på skivan och det kunde man ta som en dålig sak. Men jädrar ändå är inte musiken så pass lurigt medryckande att den fångar den här lyssnaren. Skivan har en mörk och brutal stämning. Samtidigt som de tre nämnda referenserna är ständigt närvarande kan man så klart också jämföra Dirty beaches skräpiga ljudvärld med samtida lo-fi (allt från Zola Jesus och Women till Perfume genius). Det surrar, gnisslar och susar precis som det ska. Av titlarna vet man vad man kan förvänta sig: "Speedway king", "Black nylon", "Sweet 17".
Och nämnde jag David Lynch? Om jag glömde, så tror jag det är helt nödvändigt i sammanhanget för att förstå en komposition som "Lord knows best".
Många skulle som sagt ha invändningar mot den här skivan, men tja, hos mig går det hem.
No comments:
Post a Comment