¤¤¤

Från jobbstolen ser jag följande: en rad marxistiska ordböcker (på tyska, olästa), en vit vägg, en bild på en rik gubbe, en österbottnisk kalender med reklam för bybutiken i -om, en massa random skräp, ett deprimerande lysrör. Yttervärlden är inte inom synfältet. På eftermiddagen diskuterar vi politik, kristallkronor, klass, finlandssvenskhet, att trampa i klaveret för att man inte vet hur man ska prata. Jag är trött och har ätit punschrulle # 2 den här veckan (och vid sidan om det filosoferar jag med en märklig bok om massamhället). När jag äntligen går hem blir jag helt omtöcknad i skallen: solen lyser där ute. Det är en chock. Jag känner mig yrvaken, som om jag varit inburad på jobbet i en månad minst. Solen reflekteras i en vindruta. En fågel sjunger sig igenom en lång ramsa. Jag slås av tanken: jag har varit på det här stället i över tio år. Det är en lång tid. När jag går mot butiken känns det som om klockan är fem på morgonen snarare än sex på kvällen. En lukt utanför Hanken påminner mig om Krakow, Krakow med sina parker och fyllbultar. Kraset av sand och grus under skorna, råhet i luften. I butiken glider min blick stelt över frukostflingor och kalaspuffar. Har svårt att skaka av mig en känsla av overklighet. Som tur är kallas jag tillbaka till verkligheten av att en skäggig humanist i diskret neonjacka säger hej.

Vårlistan.