fotledes

Det är något som är smått magiskt med en bra promenad. En bra promenad är för mig inte en motionsform, åtminstone inte om man med motion menar det som jag här tänker på: flåsighet, instrumentellt förhållningssätt och någon tanke om att effektivera kroppsrörelser. Eftersom jag ser så förbannat dåligt är promenaden det enda sättet för mig att upptäcka en stad. Och det är inget dåligt med det. Det kräver kanske en viss långsamhet, fast jag också kan tycka om att ta en mera robust approach. Att planlöst stirra på en byggnad som jag sett tusen gången för men först nu slår det mig vilken textur byggnadsmaterialet har; att höra en hund skälla nånstans långt borta; en grupp ungar hojtar på en idrottsplan; ett samtalsfragment på svenska, lystrar till ".... måste man .... en liten sminkpåse"; det luktar sand; foten trasslar in sig i en gren; blicken fastnar på ett omöjligt fult skyltfönster där heteropar radas upp i bröllopsposer; ett regnmoln tornar upp sig i solskenet och jag tänker på Skottland och att jag vill åka dit; på en bar luktar det inspydd pizza - vi har aldrig varit där, vi ser genast att människorna som sitter längs väggarna tillhör det lokala gardet, vanemässigheten i deras kroppar, jag slås av att männen i vindtygsdräkter verkar diskutera aktier i en ton som är väldigt seriös, teven är på, bartendern är som tagen från en finsk film från fyrtiotalet. - Jag tänker aldrig på något speciellt när jag promenerar, det rinner och skvalpar saker i skallen men det är sällan så att jag går och systematiserar något. Det jag gillar med den här typen av promenader är att minsta lilla detalj kan slå en som ny, inte som betydelsefull kanske, men som något i varje fall. En känsla som är motsatsen till leda, att på något sätt njuta av att man har fem sinnen och att det inte är självklart vilken roll de här sinnena har. Att promenera i främmande städer är intressant. Vanligen, om jag är själv, brukar jag låta fötterna ta kommandot. Jag hamnar så småningom i periferin och har ingen aning om var jag är. Kartan grävs fram och promenaden får plötsligt ett syfte. Ännu intressantare blir det när rutten redan börjar vara känd, när det är vissa saker som är självklara, här böjer sig vägen, här kommer ett högt hus, här luktar det fisk. Men shit, den där gränden har jag inte sett förr och herregud vilken fin grön färg den där bilen har. Om det är något jag kan sentimentalisera och romantisera hur mycket som helst, är det det här.

Hoivaajien kapina - en viktig bok om prekariatet (I)

På jobbet långsamläser jag boken Hoivaajien kapina som är skriven av det feministiska kollektivet Precarias a la deriva. Långsamt, på grund av finskan, långsamt, på grund av att boken tillhandahåller det många tankar och perspektiv. Begreppet "prekariat" har slagit igenom i många aktiviströrelser och i viss akademisk litteratur, men i den politiska diskursens mittfåra är det ännu inte tal om prekariatet. I den politiska mittfåran diskuteras arbete som om det enda relevanta är om man har eller inte, hur mycket skatt man betalar, kanske att bekämpa den gråa ekonomin. Kort sagt: det antas att "arbetsmarknaden" och nationell lagstiftning borgar för fritt och jämlikt arbete. - Att detta är långt ifrån sant visas i den här boken, som genremässigt befinner sig mellan den akademiska analysen, det politiska reportaget och den personliga reflektionen. Kanske framstår en sådan spännvidd som förbryllande, men när man läser boken är det tvärt om: man lyckas ge sig in i en fullödig diskussion om arbete i vår samtid just eftersom man klarar av att diskutera frågor på många olika plan: det systemmässiga (juridik, internationell politik), det politiska (orättvisa, asymmetrier) och det personliga (den enskilda berättelsen). Bokens syfte är inte att slå fast teser. På ett både engagerande och berörande sätt utforskar boken olika former av arbete och kopplingar mellan jobb genom att gå i dialog med människor, platser och texter. Metoden är sympatisk: man tar sig an sitt ämne genom vandringar, strövtåg, promenader.

Hoivaajien kapina ger ingen enhetlig definition av begreppet prekariat. Att detta inte görs har ett skäl: prekärt arbete kännetecknas inte av ett enda drag, utan det är snarare ett antal drag som förenar olika former av jobb och arbeten. För att ge några exempel: osäkerhet, gränser och gränslöshet, känslor, flexibilitet, en avsaknad av rättigheter och förmåner, en ofta utsuddad gräns mellan betalt och obetalt arbete, feminisering av arbete, rörlighet, kroppslighet. De här dimensionerna exemplifieras av ett antal olika verksamheter och jobb; telefonförsäljaren, sexarbetaren, översättaren, den frilansande kulturarbetaren, hemarbetaren, au pairen. Som sagt, det rör sig inte om kriterier i någon dödstrist och steril akademisk bemärkelse. Författarnas angreppssätt kunde snarare beskrivas som synliggörande. Det som kännetecknar många former av prekärt arbete är just dess osynlighet, i flera bemärkelser. Man kan koppla ihop arbeten som utförs på platser som inte är exponerade för offentligheten: t.ex. hemmet, bordellen eller industriförorten. Det finns också ett antal arbeten som vi sällan talar om men som ändå sysselsätter många människor (telefonförsäljare är kanske ett exempel). Ännu en dimension är de arbetande människor som osynliggörs, som blir s.a.s. en del av inredningen (icke-vit städpersonal t.ex.). En aspekt av detta fram-i-ljuset är att inte bara titta på strukturer utan att låta enskilda människor komma till tals. Det här är mycket viktigt, tror jag, för att alls förstå problematiken, t.ex hur arbete kan innehålla utsatthet och vara kroppsligt förankrade på olika sätt. För det här är som sagt inte en bok om sysselsättning. Det är en bok om arbetet och livet, arbetet som liv, liv som reproducerande arbete, att politiska beslut om arbete präglar våra liv.

Tvärtemot vad man kunde tro är det här inte någon nattsvart bok. Prekariatet som begrepp inkluderar också former av motstånd och medvetandegöranden (för att ta ett lite gammeldags begrepp - men så är det här heller inte någon bok som fetisherar begrepp överhuvudtaget - skönt!). Boken talar lika mycket ur möjligheternas som ur protestens och kritikens perspektiv. Ett exempel på detta är diskussionen om känslor i arbete. Att många arbeten har en känslomässig dimension måste inte ses som per definition förtryckande eller kopplat till en problematisk könadhet. Allt hänger på vilken roll känslor har. 

I ett Finland där ett invandrarfientligt populistparti skördade enorma framgångar i riksdagsvalet och i ett Finland där ett EU-glansbildande högerparti pratar om vilka invandrare vi kan tjäna på är det här en bok som verkligen behövs. Schengen-avtal & rörlig arbetskraft är en verklighet, men bara en. Vad betyder egentligen arbetets rörlighet? Sannfinländarna får rörlighet att framstå som en konflikt mellan våra rättigheter och de Andras rättigheter medan Samlingspartiet säger att en viss rörlighet nog är bra om den strömmar på kapitalets villkor. - Hoivaajien kapina studerar också rörelsens och gränsernas konflikter ur ett arbetsperspektiv, men på ett sätt som får en att öppna ögonen för ett samhälle med många olika skikt och spänningar.

Jag har inte kommit så långt i boken men - återkommer.

gröten, ur gröten, urgröten

(Inspirerat av ett givande samtal)

De senaste åren har jag fått allt svårare att få saker gjorda. Vissa dagar flyter förbi i en stämning av allmän overksamhet, håglöshet. Jag kollar mejl, surfar på någon sida, fejan, gör allt möjligt, gör ingenting, lyssnar på kurret i magen, kollar Magdalenas spalt, checkar lunchmenyn. Tomt i skallen. Jag vet mer eller mindre vad jag borde göra. En byråkratisk grej borde fixas, en bok måste läsas, en text ska skrivas. Något tar emot, och det är oklart vad. Grötigt i huvudet, en halv tanke smiter förbi, whatever, senare, kanske. Allting är redan glömt, eller höljt i en halvdunkel bekvämlighet: vad det nu var för nåt. Svårighet att rulla ur sängen om morgonen; krypa över berget till jobbet, sätta sig vid rutan, skriva tecken. Det känns skit att inte göra något och att inte få något till stånd, och dagarna rymmer, rinner iväg. Alla de där sakerna skulle vara viktiga att få uträttade, men det går liksom inte. Som i drömmen: själva luften bjuder motstånd. Jag fattar inte, och jag fattar precis. Utifrån det här upplever jag ofta filosofi som totalt meningslös. Jag kommer helt enkelt inte igång med att filosofera, eller något annat heller för den delen. Istället är det alla möjliga skittvivel som inställer sig (jag är för dum för filosofi, inte kvicktänkt nog, kan inte uttrycka mig - allmänt negativt). Vad är det här fenomenet egentligen? Lathet? Viljesvaghet? Rädsla (för att tänka, för att förhålla sig, för att göra fel)? Ansvarsflykt? Allt det där, på nåt sätt. Vittu bryr man sig; jo i någon bemärkelse gör man det. Kanske framför allt: att inte kunna ge sig hän, en oförmåga att verkligen ägna sig åt en aktivitet, just den, och ingenting annat. Overksamheten är förbunden med något slags meningsbrist: allt flyter ihop, ingenting gör någon skillnad, själva tiden töms på substans. Mr Kierkegaard, ni vet (jag tror han beskriver sådana saker bättre än kanske någon annan). Ironiskt nog är det en text om rutiner jag ska skriva. Och rutiner kan, tror jag, möjliggöra en form av närvaro; att göra detta. Rutinen som aktivitet, snarare än det förströdda, ledan. - Ibland är det enda som hjälper att sätta sig vid katedern, spika fast arslet, tvinga sig själv. Det låter inte så bra att prata om självdisciplin men jag tror ändå att det inte är ett helt ruttet perspektiv. Att vara närvarande i det man gör är inget som händer liksom per magi, något slags autonom spontanitet som får flöda fritt. Åtminstone inte för egen del. Att i någon bemärkelse tvinga sig själv, bestämma sig, det här, att låta sig vara i fred. Att kunna skala bort en massa trams som får uppmärksamheten att strila åt alla håll. En handfast påminnelse: den här texten måste skrivas. (Det finns förstås en distinktion mellan att försöka tvinga fram mening, att intala sig själv att något är meningsfullt, och att säga att något är meningsfullt och att det är något jag måste leva upp till.) Det problem jag beskriver handlar både om att tappa fotfästet och huvudfästet, att förlora sig i allt möjligt trams, att låta sig överväldigas av tråkighet och leda, att låta ett perspektiv breda ut sig.

Ett kvasipsykologiskt inlägg som jag har skrivit femtio gånger förr.

Kakpolitik, antipolitik, politik

Valkväll. På TV ser man en sportreporter lätta upp stämningen med flåsig sportretorik. A Stubb pratar om lagsporten politik. Ett populistparti har en olycksbådande spalt. "Prostesterna måste tas på allvar", säger analytikerna. Tja, måste de? Vad finns att förstå om man inte ens ser vad protesterna egentligen är ett uttryck för?
Jag är pessimistisk. Den här valkampanjen har handlat om det vanliga, det vi förväntar oss, plus Sannfinländarna. Dessa sanna finländare har utgjort navet i valdiskussionen, ett faktum som borde oroa: hur tusan gavs de den rollen?
Det är en metafor som ständigt återkommer.
Kakan.
Vänster säger att fördelningspolitik är viktigast, att fördela kakan.
De kvicktänkta högermänniskorna säger att fördelandet ju är alldeles för passivt, politik handlar om att baka kakan, ja, ARBETA.
Till höger och vänster har man noll tilltro till politik i bemärkelsen att leva tillsammans, att göra en skillnad mellan moraliskt sett primära problem (att ha någonstans att bo oavsett varifrån man kommer) och problem som uppstår för att det finns en viss struktur ("hur mycket invandringsarbetskraft behöver Finland?").
Sannfinländarna profilerar sig som icke- och antipolitiska. Att det är ett ytligt och tanklöst avståndstagande är självklart.
Ett av de mest beklämmande sakerna då man lyssnar på debatter om politik är att alla frågor tycks ligga på samma plan. Resultatet av detta är en sörja av suddigt tänkande: "Kristdemokraterna är ett parti med värderingar."
Jag såg en valdebatt häromdagen. Alla pratade i mun på varandra. De flesta politikerna, med några /få/ undantag, uttryckte sig genom slogans (och jag tänkte på Arendt). Detta eviga trummande: "som vårt parti alltid har sagt..."  En del politiker satt i randiga slipsar och gjorde sitt bästa för att se självsäkra ut. En hel del av dem utstrålade olika former av rädslor. Mycket lite blev sagt om vad det är att leva i ett samhälle som det här, hur man ser på grundläggande frågor, är fattigdom ett fenomen som vi helt enkelt "ska stå ut med" och vad innebär det att "skapa arbete"?

Några korta och såsiga funderingar. Jag vet inte.

¤¤¤

Från jobbstolen ser jag följande: en rad marxistiska ordböcker (på tyska, olästa), en vit vägg, en bild på en rik gubbe, en österbottnisk kalender med reklam för bybutiken i -om, en massa random skräp, ett deprimerande lysrör. Yttervärlden är inte inom synfältet. På eftermiddagen diskuterar vi politik, kristallkronor, klass, finlandssvenskhet, att trampa i klaveret för att man inte vet hur man ska prata. Jag är trött och har ätit punschrulle # 2 den här veckan (och vid sidan om det filosoferar jag med en märklig bok om massamhället). När jag äntligen går hem blir jag helt omtöcknad i skallen: solen lyser där ute. Det är en chock. Jag känner mig yrvaken, som om jag varit inburad på jobbet i en månad minst. Solen reflekteras i en vindruta. En fågel sjunger sig igenom en lång ramsa. Jag slås av tanken: jag har varit på det här stället i över tio år. Det är en lång tid. När jag går mot butiken känns det som om klockan är fem på morgonen snarare än sex på kvällen. En lukt utanför Hanken påminner mig om Krakow, Krakow med sina parker och fyllbultar. Kraset av sand och grus under skorna, råhet i luften. I butiken glider min blick stelt över frukostflingor och kalaspuffar. Har svårt att skaka av mig en känsla av overklighet. Som tur är kallas jag tillbaka till verkligheten av att en skäggig humanist i diskret neonjacka säger hej.

Vårlistan.

Hisato Higuchi - Dialogue (2006)

När vi väl är inne på musiker som ritar konturer, snarare än hamrar hem en stämning (som Scott Tuma och Voice of the seven woods, som jag skrev om för ett tag sen), vill jag rekommendera en skiva jag nyss ramlade över. Hisato Higuchi är, tyvärr måste jag säga, en för mig helt obekant artist. Dialogue heter skivan jag lyssnar på nu och jag hittar inget vettigt sätt att beskriva den på. En gitarr ritar glidande fraser, går i cirklar, fångar upp ett eko, stannar till. Mycket, mycket tyst. Rumslighetens musik. Blues för klockan 05:00 (vilket när det här skrivs är snart). En grå vår som blir gråare och gråare. Något brister, något lappas ihop, något fogas samman. Att leta sig från ställe till ställe.

Att skivan kretsar kring gitarr och röst ger naturligtvis ett föga spektakulärt intryck. Och spektakulärt är detta minst av allt. Men det sätt som rösten används här är något jag kanske aldrig hört innan. Ett slags mellanting mellan andning och sång, som ett blåsinstrument nästan. Sång förekommer sparsamt. Intrycket är inte effektsökande. Det är rörande i ordets alla bemärkelser. Det är sådana här skivor som påminner mig att man inte behöver uppfinna det radikalt nya för att en skiva ska kunna slå an en helt egen ton. Det gör Hisato Higuchi här. Jävlar i boxen - detta överraskar mig och överrumplar mig men ändå är musiken bekant på tusen olika sätt.

Scott Tuma - Dandelion

Skivboden Boomkats nyhetsbrev som kommer varje fredag håller vanligen hög klass om man är intresserad av bra musik. Scott Tumas Dandelion, som jag läst om där, dimper ner på min hallmatta och jag blir inte besviken. Tuma känner jag framför allt från det ypperligt fina bandet Boxhead ensemble (kolla in dem, speciellt Where the sea breaks its back, som figurerat här på bloggen ett flertal gånger, kolla också Two Brothers) som väl låter sig beskrivas under begreppet "postrock".

Av hans egna skivor hade jag endast lyssnat på Taradiddle, en mera akustisk, folkinriktad sak. Och på det spåret fortsätter delvis Dandelion, men förutom akustisk gitarr och banjo hittar man både drones och orgel. Bland annat, för att inte nämna ett av extraspåren där ett antal radioinspelningar surrats ihop till en fascinerande helhet. Det är en skiva som närmast kräver att du stoppar in örat i högtalaren (eller tvärt om). Annars finns det en risk att många ljud obemärkt smyger eller susar förbi. Dandelion kräver en hel del för att öppna sig - för mig. Det är inte gulligt vackert på verandan och inte är det typiska mörkerdrones heller. Nåt annat. Efter några lyssningar känner jag mig inbjuden till ett spöklikt utrymme där det är mycket på gång samtidigt om man fäster uppmärksamhet vid det. Det är ett utmärkt album speciellt i och med växlingen mellan korta spår där man endast hinner få en skymt av en stämning, ett spår, och mera utdragna kompositioner som hinner bygga upp och tröska och dekonstruera.

"Glöm inte...."

I DN räknas det upp myter och ickemyter (enligt nån ekonomiskribent) om anställningsintervjuer:

"Myt 6: Om du har rätt kompetens, spelar utseendet ingen roll.
Flera forskningsstudier har visat att stil och utseende spelar stor roll vid rekrytering. Självklart ska du inte överdriva men klä dig gärna så att du ser självsäker och förtroendeingivande ut."

Vad exakt innebär det att klä sig självsäkert?

Går du till anställningsintervju? Glöm inte piskan!

Andrej Belyj; Moskva

Moskva - kufen i Moskva / Moskva i fara är en roman som inte liknar någon annan. Den är skriven av Andrej Belyj, som är mest känd för Petersburg, som jag inte läst. Varför börjar jag med den senare, mindre kända, Moskva (två delar av en trilogi som avslutades med Masker)? Tja, ditåt sträckte sig handen.

Reklamen spelade.
Där var fem blekrosa våningar äckligt och kväljande skulpterade med ornament som den sliskigaste krämtårta, och de sträckte sig uppåt i den nedfallande, lila (nej - svartlila) nattens mörker; bakom dessa fönster fanns glansen av granulerade flakonger; bakom dem syntes inåt rummet gardiner, draperier, brokadtyger; en olivbrun draggardin, tapeternas spetsbårdar, etagärer, statyetter och möbler med olika stoppning, - det var som om kosmos förborgade rum störtat ut på gatan: med ett klart upplyst affärsbiträde med slickat hår och tydlig bena, som med purprade läppar sträckte aningen på sig och med krusigt skägg orörlig stod framför en dam och räckte henne brokadtyger; damen nöp i dem och böjde sitt huvud med permanentat hår, som vore det fluffig voall: en nätt liten blondin!

Det var så sorgligt att lämna Proust spaningar att jag genast måste dyka ner i ett verk som kan mäta sig med Prousts fascination för detaljer. Liksom Proust är Belyj i denna romanen en borgerlighetens skildrare. Romanen utspelar sig år 1914, innan kriget. Borgarna, matematiker och kapitalister (plus en revolutionär, vad tänkte ni) flyter ihop med tapetmönster, klädveck och husfasader. Men tro inte att det handlar om accessoarer. "Karaktärerna" (som på ryskt vis har åtminstone fem olika namn) framställs som element i en värld som företrädesvis upptas av ting, färger, mönster, dofter, skrynklor. Det mänskliga är en accessoar till det sjudande Moskva, kunde man säga. Men ändå har Belyj något slags blick för människor, för gester, tics, ovanor, saker man gör utan att veta om det, människoansiktets många gestalter (en av huvudpersonerna, professor Korobin, har en irriterande ovana att använda uttrycket "för fasen", jag har en kompis som skulle använda uttrycket på nästan samma sätt som den goda professorn).

Moskva, kort sagt en roman om Moskva, liksom rinner fram. Materialistiskt så det förslår (fast vissa talar om symbolism). Deleuze hade troligen satt tummen upp för den söndertuggade rytm som driver boken, som vallar karaktärerna framför sig med stor pondus och många utrop (en nätt liten blondin!, "I passagens gångar - under skylten med "Sidorov Sosipatr" på - glänste en folksamling: guldplomber, pincenéer och monoklar."). Belyj spjälkar upp sina ibland ändlösa meningar med tankestreck och framför allt, framför allt! - semikolon. Semikolonet är avgörande för bokens framfart. Detta till synes oansenliga lilla tecken ger liksom en andnings och tankepaus, eller utgör en tyst förberedelse för den taxonomi som just ska påbörjas. Semikolonet är både början och slut och mitt, tungt och lätt, allmänt och enskilt. Allt hänger ihop och det är semikolonet som inger denna känsla. Tapeten och professorn; Leibniz och fåtöljstoppningen. En elegant liten fingervisning, hitåt gott folk. Historien skyfflas fram och tillbaka på de olika sidorna om semikolonet. Man kunde tycka att det skulle bli tjatigt. Men den här nerviga romanen är i all sin händelselöshet minst av allt tråkig. I själva verket är jag totalt förälskad i den här konstiga skriften. Ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så lustigt med framvällande moskovitisk borgerlighet som allt som oftast pryds av en skäggvårta. Läsaren här blir upprymd.

Kort sagt: en myllrande bok, tingmyller, beskrivningsmyller, tapetfärgsmyller teckenmyller, Moskvamyller.

Moskva kom ut år 1925. Romanen är ypperligt - såvitt jag med mina ringa kunskaper i ryska språket kan förstå - översatt av Kjell Johansson. Nu blir jag rejält nyfiken på förlaget Murbräckan.

goes Wered

Om det inte redan bor en Kurt Wered i dig så får Husis "valkampanjsbevakning" en att förgrymmas över krämarsamhället, tivolisamhället och förflackningen av det mänskliga intellektet. Okej. Snälla Husis: att följa med politikernas valturnéer är förnedrande läsning från början till slut. Bottenlösa skämskudden. Idag: Prisma i Kyrkslätt. SDP har riggat upp en ärtsoppskanon. J Urpilainen kläcker ur sig:
- Det gäller att sätta in slutspurten vid rätt tidpunkt. Det kommer vi att lyckas med och åka förbi de andra före målsnöret.
Jag vet inte om Husisreportrarna har Joseph Conrad eller Elfriede Jelinek som förebilder, men det är kort sagt eländigt att läsa om samlingspartister som delar ut korvar, pensionärer som läxar upp en moloken kandidat, A Thors i blommig hatt utanför Tre Smeder, en känd riksdagsman som blir akterseglad av kaffe & dopp, "inte kan man lita på ryssarna".
Och där är han ju, Kurz.

Dirty beaches - Badlands

Dirty beaches - ett enpersonsprojekt - besvarar min kärlek till a) Springsteens Nebraska b) Suicide och c) minimalistiskt skrällig rockabilly.
Det är klart att de här influenserna hörs mycket tydligt på skivan och det kunde man ta som en dålig sak. Men jädrar ändå är inte musiken så pass lurigt medryckande att den fångar den här lyssnaren. Skivan har en mörk och brutal stämning. Samtidigt som de tre nämnda referenserna är ständigt närvarande kan man så klart också jämföra Dirty beaches skräpiga ljudvärld med samtida lo-fi (allt från Zola Jesus och Women till Perfume genius). Det surrar, gnisslar och susar precis som det ska. Av titlarna vet man vad man kan förvänta sig: "Speedway king", "Black nylon", "Sweet 17".
Och nämnde jag David Lynch? Om jag glömde, så tror jag det är helt nödvändigt i sammanhanget för att förstå en komposition som "Lord knows best".
Många skulle som sagt ha invändningar mot den här skivan, men tja, hos mig går det hem.

The Weekend - House of balloons

Kvasirnb.
Styggt sound.
Lättlyssnat.
Knarkigt.
En massa fina lösningar, produktionsmässigt.
Oemotståndligt.
Säg inte: hipstermusik.
Och ja, jag gillar faktiskt James Blake också.
Ergo: det görs intressant popmusik just nu.

sexxxxy

Dagens outfit: munkkåpa.

Ionesco

Eftersom jag är en obildad person har jag inte läst något av Eugène Ionesco. Det sägs att han skrivit pjäser.
Det tar fem eller tio minuter att läsa Gnistor, en samling fabler. De är roliga. T.ex.

En kalv hade ätit för mycket sur mousse med glas i. Som väntat började förlossningsarbetet på fläcken. Det blev en ko. Men eftersom kalven var en tjurkalv så kunde inte kon säga "mamma" - och inte "pappa" heller, då kalven var så liten. Kalven var tvungen att gifta sig med någon och hos borgmästaren vidtogs alla föreskrivna åtgärder.

Sensmoral: En ko faller inte långt från sin unge.

Och:

Två ogifta ynglingar råkade träffas vid en druvstör när de tillsammans plockade druvor. Efter några månader fick detta möte synliga konsekvenser för den unga flickan. Tösen fader, som var filosof, sade: "Jag förväntade mig detta, med tanke på alla antecedentia!"

Sensmoral: Är man filosof, förstår man allt.

om skitjobb

Att säga att något är ett skitjobb är inte att säga att det är oviktigt. Det finns skitjobb som i och för sig innehåller viktiga uppgifter: att dela ut post till folk, att jobba inom hemtjänsten. Sen finns det skitjobb med mera tvivelaktigt innehåll, som att kränga naturläkemedel per telefon, eller att fixa middag och passa barnen åt överklassen. I en kolumn i GP diskuterar Cecilia Verdinelli kring erfarenheten att titta på jobbsökarsidorna. De flesta jobb är skitjobb. Med det menas jobb som innehåller dåliga villkor men hög kontroll. Verdinelli ställer den viktiga frågan hur det kommer sig att det är sk. lågstatusjobb som kringskärs av en hög grad av övervakning. - Ett politiskt påstående som går på tvären mot olika arbetslinjer (som, vilket Verdinelli påpekar, förnekar att det finns skitjobb) är att fråga sig hur det kommer sig att a) allt fler jobb har dåliga villkor och b) viktiga jobb (och inte meningslösa högstatusjobb), som att jobba inom hemtjänsten, har dåliga villkor.

Att fundera kring skitjobbens utbredning är viktigt. Och att göra det är viktigt eftersom det påminner om varför snack om att det är viktigt för alla att ha ett jobb oavsett vilket är högst dubiöst. Men i motsats till en del samtida arbetskritik vill jag hävda att en lika viktig sida av den här diskussionen måste vara att göra klart att vissa arbeten är potentiellt sett meningsfulla och viktiga, inte för att de är samhällsbärande, inte för att de skapar tillväxt, inte för att de skapar flera arbetstillfällen, utan för att de har att göra med vad det innebär att leva i en god värld, i en fungerande omgivning.

I Under strecket häromdagen ingick en artikel om alienationsbegreppet:

Man talar ibland om ett uppsving för marxismen. Innebär det att alienationsläran fått nytt liv? Det är svårt att se en sådan pånyttfödelse. ”Alienation” har blivit en del av vardagsjargongen, men till priset av att begreppets systemkritiska drag försvunnit. Allmän hopplöshet, förtvivlan och ”utanförskap” har ersatt medvetenheten om arbetets alienation. I det politiska livet och den intellektuella diskussionen spelar själva teorin en marginell roll. Vem diskuterar nuförtiden arbetets innehåll? Eller frågan om makten över arbetet och arbetsprodukten? Förhärskande är ”arbetslinjen” som föreskriver att lönearbete, egentligen oavsett hur det ser ut, är positivt. Debatten om det goda arbetet är så gott som död (i bästa fall diskuteras lönenivåer).

Jag skulle hålla med David Brolin, som skrev den här streckaren, om att det goda arbetet sällan diskuteras idag. Detta är något som slår mig gång på gång när jag läser sk. arbetskritisk litteratur. Där blottläggs hur konsumtionssamhället och arbetssamhället är beroende av varandra och där diskuteras teman som tomt arbete och autonoma sfärer. Vad betyder det egentligen att det goda arbetet så sällan diskuteras i mera kritisk litteratur? Uttrycker alla föreställningar om gott arbete dolda ställningstaganden för "arbetslinjen" eller en arbetsgalen essentialism? Det vägrar jag tro.

En ständigt viktig aspekt av arbetskritik hänför sig till att titta på hur nya former av arbete och arbetsförhållanden ger upphov till frågor om mening och meningslöshet som inte kan passas in i någon på förhand given mall om gott arbete. Precis därför är en analys av samtida skitjobb ytterst viktig.

ska vi ta oss en jävel?

bäst!

despentes

Jag har minst tre andra saker jag borde läsa. Panik. Bäst hanteras denna panik med att läsa något helt annat, som Virginie Despentes i finsk översättning, King Kong-tyttö. Despentes skrev & regisserade, som ni vet, den romantiska komedin Baise-moi. Den väckte en del uppståndelse på sin tid. Jag har inte en klar idé om vad jag ska tycka/säga/känna om den. Det är alltså inte speciellt förvånande att King Kong-tyttö är en rätt så brutal bok. Det rör sig inte om en roman, utan om essäer på teman som porr, våldtäkt, prostitution, kvinnlighet, arbete. Despentes är inte det minsta övertygad om att vi lever i ett "jämställt samhälle". Visst, kvinnor får arbeta med, formellt sett, vad de vill, men vad slags arbete är det som kvinnor vanligen ägnar sig åt? Tungt och hårt arbete. Fortfarande anses kvinnor existera för att behaga män; vara tysta och timida; inte ställa till det; vara lagom sexiga. Om det händer något åt en kvinna, t.ex. att hon blir våldtagen, ska hon vara ett snällt och diskret offer, veta sin plats. Vissa passager av boken gör mig däremot trött. Snacket om makt. Att kvinnor vill också ha makt. What? Jag som tänkte att "makt", såsom ordet för det mesta används i de här sammanhangen, innebär ett problem, att kontrasten inte måste vara mellan makt och maktlöshet, mellan makt och krypande och inställsam underdånighet. Nåväl - som helhet är det en bok jag gärna läser, i Solanas' och Ackers anda. Att ta avstånd från en värld av män som idogt "älskar kvinnor" (fast de i själva verket älskar en viss form av samhörighet med män) och Daddy's girls. Despentes smickrar inte någon, hon har ingen idé om att saker löser sig om man fördelar lika. Och så finns det såna här, helt underbara, passager, om mod:

Kyse on asenteesta, rohkeudesta, kapinallisuudesta. On olemassa yksi voima, joka ei ole miehinen eikä naisellinen, joka tekee vaikutuksen, kauhistuttaa, rauhoittaa. On kyettävä sanomaan ei, sanomaan oma näkemyksensä, olemaan kiertelemättä ja kaartelematta. Minulle on samantekevää, onko miessankarilla hame ja isot tissit vai onko hänellä sonnin erektio ja sikari suupielessä.

vetenskapsnationalism

En av de sunkigaste aspekterna i samtida diskurser kring utbildning och vetenskap är den nationalism som hela tiden dyker upp. Finland placerar sig respektabelt i PISA-undersökningar? Ja, för vi har ju ett så respektabelt och konkurrenskraftigt utbildningssystem. Den finska staten ger sina ungdomar en gedigen bildning, vilket ger bra utsikter för världsomvälvande innovationer sen, t.ex en rolig app på mobilen, vilket i sin tur ger ett lyft för den finska ekonomin. 
Samma retorik finns såklart i vetenskapen, speciellt naturvetenskapen.
Det viktigaste för universiteten, och för projekt, och för enskilda forskare, är att profilera sig. Har man inte profilerat sig internationellt, har man misslyckats.
Det är inte så lite kalla kriget-varning på en artikel från onsdagens Husis. Artikelns budskap är att Kina inte bara är en ekonomisk stormakt, utan också en vetenskaplig. Dylikt säger till och med amerikaner som sammanställer statistikbaserade rapporter. Antalet publicerade artiklar och antalet gånger en forskare blivit citerad registreras noggrant. En människa som skrivit en rapport uppges ha sagt så här om den kinesiska vetenskapsexpansionen:
"Jag ser det här som positivt och det kan ge stor nytta. Andra kanske ser det som ett hot och visst är det en väckarklocka om att vi inte ska bli självbelåtna."
Jaha, intressant.
Det faktum att USA tidigare legat i täten i dylika rapporter, varför har det inte varit "ett hot"?