bra/dålig idé?

kolla film online för en liten peng.
att kanske få tips om bra filmer.
har inte provat den. urvalet av filmer är dock intressant, hittills rätt så begränsat - kanske växer?
jag hittar t.ex. till den här.

fredagsmys med Elfriede J

Jag läser Älskarinnorna. Jelinek publicerade den år 1975. Precis som år 1985 och 2005 är Jelinek förbannad. Hon skriver om paula och brigitte. paula är en lantis. Hon drömmer om att bli sömmerska. Mest drömmer hon om Kärleken. brigitte jobbar på fabrik. Arbetet är tråkigt, men renligt. Mest drömmer hon om Kärleken (/kök och soffgrupp, liten hemmabar, mannens affär). Boken manglar igenom veckotidningsspråk, blandat med krassa påståenden. I vanlig ordning är Jelinek torr, metodisk och helvetiskt rolig. Det finns få, om ens några, öppningar. Det är en sluten värld hon skriver om. En värld som kramar livet ur sina invånare. Jelinek använder absolut inte humor för att lätta upp stämningen en smula. Hon använder den som ett knytnävsslag.
 
Jelinek skriver om de här arbetande kvinnorna. På fabriken arbetar de. Det är något tillfälligt, en syssla. För männen är arbetet ett liv: kvinnoödet är ett annat arbete, dubbelarbete, trippelarbete. I kärlekens arbete krävs en total uppmärksamhet. Ett livslångt offer, ett ständigt svävande mellan liv och död (mest död), ett blickande fram mot en framtid som förintar sig själv.

man får nu bara inte glömma nutiden för all framtid. men man får naturligtvis inte heller (ett graverande fel!) för en ren nutid släppa framtiden helt ur sikte.
paulas nutid är inte längre sömmerskearbetet, paulas nutid är kärleken till erich, som dessutom kommer att räcka för all framtid.
eftersom kärleken alltså är det verkliga livet måste paulas nutids, overkliga liv förändras så att det blir mera verkligt och fyllt av kärlek. och då gör man så här:
du, erich, du har väl ofta sett på bio att ovanliga saker kan hända mellan ovanliga personer, som till exempel att det uppstår en ovanlig kärlek. vi måste alltså bara vara ovanliga och se vad som händer. vanliga är alla människor runt oss som bara arbetar och arbetar. vi är ovanliga som bara arbetar och arbetar och samtidigt älskar varandra. vi behöver inte längre leta efter det ovanliga, eftersom vi redan har det: vår kärlek.

De här kvinnorna väntar på sina Öden. De har kvinnoöden. Surfar man på ordet "kvinnoöde" kommer Jelineks roman till liv. 40700 träffar. Mansöde ger 127 (och ett rött streck i stavningskontrollen). Menade du mans öde? Nä. Kvinnors liv beror på omständigheterna. Män skapar sina omständigheter. En bloggare skriver vasst om hur till och med Sara Stridsberg skriver kvinnoöden enligt någon jury. Vad hade Valerie Solanas tänkt om att bli kallad kvinnoöde? Jo: i en värld som denna görs kvinnor till grönsaker. Män görs till grönsaker med självförtroende. Jag misstänker att Jelinek skulle skriva under på det.

På en bild, som är från hennes 80-årsdag 1943, sitter Annette vid sin spinnrock. Året därpå dog hon i lunginflammation och hennes hem, där hon bott sedan 1919, såldes. - Jag visste en del om henne, som att hon hade varit gift med en greve och hade ett synnerligen kringfackande liv bakom sig, men egentligen inget mera. I centrum står den unga Hulda, en liten kulla som är född i ”fjöset” där familjen bor samman med kreaturen, för värmens skull. Outtalade yttre krav, religiösa vanföreställningar, skuldkänslor och en benägenhet att gå mot sin egen inre röst, leder till starka slitningar i den unga kvinnans själsliv. Samma år gifter hon sig med Sigfrid Larsson, en robust hamnarbetare med stor livsaptit, särskilt på kvinnor och på dryck. Maria kommer att föda sju barn och utstå mycket men också välsignas med mycket. vi får följa Julies öden genom förälskelsen, giftermålet, familjelivet på släktgården och fram till dess hennes barn är vuxna. Vad hon tyckte och tänkte och vad hon varit med om. Vad hon egentligen såg när hon tittade ut genom köksfönstret i lägenheten i Skövde. Kvinnan hade drabbats av polio när hon var 12 år och av den anledningen blivit förlamad från midjan och neråt.

Det ord som återkommer när det gäller kvinnoöden är att de är fängslande. Jag är glad att det finns Elfriede Jelinek.

PS: Horace Es inledning till boken är bra.

dagens ord

Sinekur (av lat. si'ne, "utan", och cura, "omsorg") innebär en befattning, som ger jämförelsevis mycket i inkomst, men föga eller inget göra; latmanssyssla. Uttrycket "ingen sinekur" syftar alltså på en svår eller arbetsam upplevelse av något slag.

Coetzee: Summertime

JM Coetzee må ha ett sinne för historieberättande av rätt så traditionellt snitt. Men vad han också kan är att leka med den litterära formen. Nästan ingen av Coetzees böcker handlar om att rakt upp och ner "berätta". I Coetzees böcker problematiseras som regel direktheten i berättandet. Jag är inte någon expert på Coetzee, men av de böcker av honom jag läst är det ett intryck jag får. Det gäller inte bara för de halvfilosofiska verken Elizabeth Costello och Djurens liv, också böcker som Järnålder, Onåd och Historien om Michael K kännetecknas av en stor medvetenhet - alltför stor, enligt vissa - om denna berättandets sönderkrasade direkthet. Av Coetzees självbiografiska verk har jag tidigare läst Ungdomsår, men inte Pojkår. Det kännetecknande för den tidigare är knappast att Coetzee sätter sig vid pulpeten för att "skriva om sitt liv". Ungdomsår är en gravt självironisk bok. Det är också en mycket rolig bok.

Rolig, om det är vad man ska kalla det, är också Summertime. Boken börjar med korta dagboksanteckningar skrivna av en karaktär som vi senare får veta att heter "John Coetzee". På dagboksanteckningen följer fem intervjuer med Coetzee som en biograf gjort efter dennes död. I intervjuerna framställs Coetzee, det tidiga sjuttiotalets Coetzee, som en frånvarande person som varken är hemma i sig själv eller i världen. Coetzee vantrivs i kulturen, men är inte explicit politisk. Coetzee är ett svart hål av icke-närvaro. Bakom boksidorna kan jag höra den skäggiga författaren fnissa torrt. Liksom i Ungdomsår är det föreställningar om kön som Coetzee ger sig i kast med. Intervjupersonerna framställer "John" som en könlös, omanlig person som saknar förmåga att relatera till kvinnor. Att vara man, enligt de här rösterna, är att förhålla sig till kvinnor på ett visst sätt. Men det visar sig att alla de här beskrivningarna knakar i fogarna. Coetzee, författaren, är väldigt bra på att skärskåda uppfattningar om kön. Han är rolig och distanserad. Kanske är han för distanserad? Frågan är nämligen hur vi ska läsa den här romanen. Det kan knappast röra sig om Coetzees fryntliga lekar med hur omvärlden förstår "JM Coetzee".

Jag läser romanen som en fortsättning på ett tema som går igenom författarskapet: berättarrösternas självbedrägerier. I Summertime är det ytterst få beskrivningar som kan tas för vad de utger sig för att vara. Här finns nästan alltid en agenda, en konstig bitterhet som förvrider det som sagts, halvmedvetna försök att få en själv att framstå i en viss dager. Symptomatiskt nog nöjer sig Coetzee inte med att framställa intervjupersonernas berättelser "rakt av". En av dem, "Coetzees" kusin, kommer till tals genom en biograf som läser upp sin litterära framställning för en tvehågsen kusin som tycker att hennes berättelse blivit väl litterär. - Just här plockar den gode Coetzee fram alla sina manér. På gott och ont. Om det är någon poäng som hamras in i den här romanen är att relationen mellan litteratur och liv är motsatsen till entydig. En av biografens intervjuobjekt frågar lite syrligt varför Coetzees brev och dagböcker inte ges större plats i biografin. Biografen hänvisar till att en författare som skriver dagbok - ingenting att lita på. Men: "As documents they are valuable, of course, but if you want the truth you have to go behind the fictions they elaborate and hear from people who knew him directly in the flesh." Coetzees LOL! finns naturligtvis inskrivet här.

När jag läst romanen klart funderar jag på en sak som Weil skrivit, att det goda inte ses som lika litterärt intressant som det onda. Samma tycks gälla något slags skepticism - den tycks alltid litterärt spännande, för att hos många författare inte bara bli ett litterärt grepp, utan också inta skepnaden av något slags filosofiskt perspektiv på hur svårigheter mellan människor ser ut. Att läsa Summertime, som är en nog så god roman med ett antal träffande och plågsamma beskrivningar, är i ett avseende väldigt frustrerande. Vilka svårigheter är det som beskrivs här? Att vi alla kommer till korta när det gäller att visa oss själva och andra som vi är? Att vi aldrig "kommer att förstå varandra"? Ensamhetsspåret löper genom författarskapet, som ett både moraliskt och politiskt tema. Coetzee skildrar ensamhet både som något självvalt och som en tragedi.

Eller kanske ska romanen framför allt läsas som en betraktelse över litteraturen och författaren. Vi får här en ytterst ironisk glimt av hur fel det kan gå då en uppblåst biograf börjar gräva i en författares liv på jakt efter "sanningen". Coetzees roman gör en grimas åt sin läsare: sanningen om vad då? Här är Coetzee mycket skarp, om än kanske något övertydlig ibland. Som jag redan antytt finns det också en tendens att säga att allt liv har ett drag av fiktion, något jag finner förvirrat på ett antal olika sätt. Kopplingen mellan den skeptiska hållning som Coetzee intar i relation till litteraturen till hur han ser på mänskliga relationer är också ett spår som vi känner igen från flera andra böcker, i synnerhet Elizabeth Costello.

Jason Kahn - Miramar

Det är inte helt lätt att förklara hur en skiva som kretsar kring några sinustoner kan erbjuda en fascinerande värld av ljud och rum. Jason Kahns Miramar närmar sig stasis. Det vore fel att säga att det är mycket som händer i musiken. Ändå är det en hel del som händer (skivan spelades in genom att en sinuston från en analog synth spelas upp och speglas i olika percussioninstrument, vars ljud sedan spelades in för att sedan behandlas av en synth). Poängen är kanske att "vad som händer" inte så lätt kan tillskrivas enbart musiken. Rummet blir ett av instrumenten, både under inspelning och för den som lyssnar. Dessutom händer saker i huvudet då man lyssnar på en uttänjd, rätt så högfrekvent vibrerande ton. En ton flätas in i en annan, vibrationerna är inte helt synkroniserade. Utrymmet mellan dem kan upplevas fysiskt. Miramars koncept är långt ifrån originellt - men resultatet är trots det spännande att höra.

på tal om Pascal och bilar

När jag skrev om Pascal borde jag ha nämnt detta. The Renegades. Cadillac. Pascal måste ha lyssnat, stulit, lånat, för coolare än så här blir musik nämligen inte. Magiskt. Låten figurerar i en annars också briljant scen i Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken. Om jag förstår bandets story rätt så var de britter som uppträdde i Finland någon gång under sextiotalet. Den finska publiken blev så hänförd att bandet flyttade dit. Bandet blev ett av de brittiska band som fick migrera för att hitta sin publik. "Cadillac" blev tydligen en standardcover bland nordiska band. Hep stars har gjort den men där finns ingenting av originalets stämning. Original och original - Renegades lånade de också, från Vince Taylors "Brand new cadillac". Men inte ens den når upp till britternas tolkning av existensen. (uppgifter bl.a härifrån)

(Tur att jag inte har körkort: om jag hade det skulle jag kanske ha blivit raggare?)

NEJ OCH NEJ

Hur kan det vara så svårt?

Jag borde skriva. Jag har ju lovat. Det är idag. Klockan är mycket. Jag har ju lovat. En skiss till ett nytt kapitel ska skrivas. Det pirrar i fingrarna. Det knakar i hjärnan. Ur högtalarna kommer den sämsta musiken som någonsin gjorts (jag har en teori som stöds av modern spetsforskning om att självförtroendet växer av att filosofera till skitlyrik). Boktornet svajar hotfullt i hörnet. Och, trots att jag har lovat på heder och samvete, på kattens ära, trots att jag vet exakt vad jag borde göra, trots att jag vet att om jag inte skriver nu kommer jag att ångra det sen, trots att det egentligen är roligt och intressant att tänka på de här sakerna - trots det ....

hamnar jag här.
Jag vet inte hur.
Eftersom jag ändå inte filosoferar med min hammare kunde jag lika gärna slå sönder modemet med den.
Patetiskt.

Tillbaka till arbetet: "Marcuse var i sin tur så avogt inställd till bilen att han under sina 81 år vägrade att ta körkort."

Tragikomisk lokalpolitik

I dagens Husis förekommer ett bra exempel på hur man ska skriva bitchiga notiser:

"Jugendhus. Rivningen av det så kallade blå huset upprör Åbobor. Alla är överens att byggnaden är kulturhistoriskt värdefull, men ingen vill betala för restaureringen. Då är det bäst att riva allt och bygga en parkering, säger beslutsfattarna i kulturstaden."

Åbos lokalpolitiker följer gamla, goda anor: riv skiten.

Fennesz - Black sea (2008)

Får man bo här? smygande gitarrer, elektroniskt, mjukt brus, massor med tid.

perspektiv som svarta hål

Under de senaste månaderna har jag funderat på samtal som går ut på att den ena pratar och den andra önskar att samtalspartnern skulle överge sitt perspektiv/vissa känslor. Hur svårt det kan vara att hantera sådana samtal - för båda parter. Att bli för förstående: jag är din vän, alltså måste jag ta det du säger på allvar. "Det måste ju vara bra att kunna tala om saker." Frestelsen är att man tar saker på alltför stort allvar. Men att vara någons vän handlar också om att utmana dunkla perspektiv och orättvisa känslor. Ja, jag tycker att känslor kan vara just orättvisa. Vänskap handlar inte alls om lojalitet. Det mest vänskapliga i vissa situationer är att vara helvetes brutal. För detta krävs mod. Med det avses inte att man skulle säga allt som flyger in i ens hjärna eller att t.ex. takt och lyhördhet skulle sakna betydelse. Men sådant är lätt att skriva, men svårt att leva upp till.

När de här situationerna uppstår brukar argumenterande sällan låsa upp samtalen, tycks det mig, utan gör saker bara värre. Argumenterande skjuter förbi det som är viktigt, eller i värsta fall förstärks perspektivet: man går med på det utan att märka det själv. Men också sådant som inte avses att vara argument tolkas ofta av den andra som argument. I dessa fall blir samtalet bättre först när den ena slutar upp med att betrakta det som den andra säger som ett argument. I de här låsta situationerna blir det ofta mer och mer oklart vad det är som är viktigt för någon (och att detta kan vara problemets kärna). Som bäst blir denna oklarhet något som slår båda parter, och då är det något som har hänt.

I det värsta fallet förvandlas samtalet till ett svart hål av problematiskt perspektiv som suger åt sig allt, allt, allt. Den andra parten försöker milt manövrera samtalet till något annat för att perspektivet inte ska cementeras ytterligare: det går inte längre att prata utan att ramla djupare ner i perspektivet i fråga. Under vissa av de här samtalen, om jag är den "andra" parten, den vars vän anfäktas av ett perspektiv, märker jag att jag blir tystare och tystare. Ger upp. Medan jag sitter och nästan demonstrativt håller käften önskar jag att den andra skulle inse vad hen faktiskt sitter och säger.

Det viktiga här är att rollerna lika ofta är ombytta. Vad än den andra säger, verkar det inte "relevant", ingenting tycks rå på en viss känsla, jag försöker ge en ytterligare beskrivning; den andra ställer en skeptisk fråga. Men det är kanske först efteråt som jag inser hur pass skeptisk frågan egentligen var.

fiktiva städer

Nästan varje natt drömmer jag att jag rör mig i olika urbana miljöer: att jag är försenad, att jag planlöst driver omkring, att jag letar efter något, att jag väntar på något och måste få tiden att gå.

Det som är fascinerande med de här drömmarna är den upprepning, den känsla av det bekanta som hela tiden förekommer i dem. I drömmen återkommer jag till en fiktiv mataffär i Helsingfors (som kopplas till en dold, futuristisk järnvägstunnel), en oändligt komplicerad flygplats med olika gångar, små rum och prång, ett slitet kvarter av Åbo där jag äter pizza i drömmen, en aveny i Moskva som korsas av en gata som slutar i ett monumentalt hav av blommor, en monstermotorväg i USA (där jag aldrig varit, men ofta är jag i USA och Vitryssland - samtidigt), en ful promenadgata i Stockholm, en bullrig trafikled i London, en snirklande strandgata i Mariehamn. Rätt ofta drömmer jag att det bredvid mitt hus finns ett gigantiskt glaskomplex, som alltid ser ut på samma sätt - eller nästan. Häromnatten drömde jag att jag var i Budapest. Jag sade åt någon: "Jag brukar drömma att jag är här." 

Kanske jag tänker på det här för att Bo Carpelan är död. Han var bra på att beskriva sådana saker.

den finske mannen

(Undantagsvis skriver jag om en film här, och inte på filmbloggen, som på sistone snöat in sig mer än tillräckligt på fyrtiotalet)

"Finnish men in sauna, speaking straight from the heart."

På en trevligt arrangerad filmfestival i Åbo ser jag den finska dokumentären Miesten vuoro. Jag hade inte läst något om filmen innan. Jag vet inte om jag hade sett filmen annorlunda om jag gjort det, men nu hade jag åtminstone inga negativa förväntningar när jag gick och tittade på den.

Miesten vuoro (regi: J Berghäll/ M Hotakainen) är en dokumentär från 2010. Filmen har en ytterst starkt präglad agenda. Denna agenda syns i filmen på en mängd olika sätt. På ett ytplan går dokumentären ut på att följa med män (alla är de vita) som badar bastu tillsammans, "Männens tur". Därför är det förvirrande att första scenen visar en man som badar med en kvinna. På ett inte alltid trovärdigt sätt regisseras människorna i filmen att berätta om sig själva - man sätter sig ner och genast har man hittat fram till en mycket känsloladdad berättelse.

Huvudregeln är att det är tragiska livsberättelser om ensamhet som rullas upp. Filmen skildrar män som förlorat sina barn under olika omständigheter, män som sörjer sina döda fruar (men en berättar faktiskt om hur han hittat en ny partner!), våldsamma fäder, en man minns sin far, en annan berättar om livet på kåken. Männen gråter en tår. Deras samtalspartners tiger mest. I några scener ska stämningen "lättas upp", lite mera absurt material används. Poängen tycks vara: i bastun kommer den annars inbundna och känslofrämmande finska mannen till tals. I bastun, tillsammans med sina ödesbröder, kan mannen prata om det allra mest privata; här kan han prata om känslor, om det som gör ont. Filmen tillägnas alla finska män. Tanken med filmen är antagligen att här ska vi få se den finska mannen som vi aldrig sett honom förr, avklädd inpå bara skinnet, sårbar. Här ska vi få syn på något som många finska män har gemensamt. Vi inges också föreställningen att här har vi en film där mannen möter en sympatisk uttolkare som vill honom väl, vill lyssna och förstå. Jag läser någonstans att regissörerna sagt att de vill göra en film där män inte avbryts - javisst, det kan i och för sig vara behjärtansvärt, men det kan ske till priset av självsentimentalitet som framställs kritik- och sammanhangslöst.

Om poängen verkligen är att män inte kan öppna sig annat än för andra män i en specifik omgivning - hur ska det förstås? Eller är det jag som övertolkar filmen på denna punkt?

När det inte är nakna män i bild filmas stämningsfulla landskap - oftast lappländska, eller något som ska förefalla "urfinskt" - mäktiga sjöar, skogar och myrar. Musiken som slår följe med de här naturbilderna är lika "stämningsfull" (och gravt fantasilös, precis som bilderna från naturen - som ölreklam). Någon enstaka bild fångar öde stadsmiljöer. Ni gissade rätt. Landskapen är karga och ensliga. Precis som det idogt svajande trädet är den finska mannen.... Jag klarar inte av att skriva slutet på den meningen.

En viktig fråga som kom upp efter filmen var om det vore möjligt att göra en liknande film om bastubadande kvinnor. Flera svarade att knappast är det genomförbart, eftersom väl ingen kan se förbi kvinnlig nakenhet. Vidare sa någon: ja, manlig nakenhet är liksom .... oskyldig. Det här är en gammal skitidé: på film är manlig nakenhet komisk eller oskyldig - men när kvinnor inte har kläder på sig är det alltid, undantagslöst, erotiskt, oavsett vilken situation hon ingår i.

Hade Miesten vuoro bestått av någon enskild berättelse hade den varit relativt OK, tror jag. En sympatisk variant av filmen hade varit att låta bastubadare prata på om vad det nu pratas om i bastun; schlager, traktorer, jobbet, en jävlig granne, något som gått på teve - vad vet jag. Om berättelserna verkligen hade fått stå för sig själva hade det kunnat bli en fin, vardaglig liten film.

Men nu blir den en vagt nationalistisk berättelse som vi alla har hört miljarder gånger förr: det är synd om mannen, speciellt den finska. När mannen tiger är det synd om honom för att han är så hämmad. När han pratar är det lika synd om honom för då får vi insikt om det avgrundsdjupa Mörker som blottläggs. Filmen rullar sig i klichéer, trots att avsikten säkert är att skingra myten om mannen utan känslor: det är bara det att de manliga känslorna skildras lika klichémässigt som de klichéer man (till synes) överger. De enskilda berättelserna - som staplade på varandra börjar kännas regisserade - förlorar all sin enskildhet. Filmen handlar inte om riktiga människor. Filmen handlar om Den Finska Mannen.

Sammanfattningsvis:

Jag är trött på "den finska mannen".
Jag trött på "att män också måste bli förstådda" för män "har det också svårt".
Och jag är innerligt trött på det "manliga mörkret".
Det finns absolut ingenting att hämta i "den finska mannen" förutom unken nationalism, sexism och könsdikotomisering.

tännsjö

Om det är något som gör mig på gott humör idag är det att Torbjörn Tännsjö citerar psykoanalytikern och knasbollen Wilhelm Reich i DN.

Kanske svenska utilitarister börjar bli trötta på utilitarismen?

(Resten av artikeln är tyvärr inte så spännande.)

Verkligheten skriver romaner

I dagens HBL finns en intressant - om än tämligen förutsägbar, som väl verkligheten ofta är - artikel om hur kvinnliga och manliga politiker blir behandlade väldigt olika i medierna. Medan kvinnliga politiker presenteras utifrån kroppslighet och vardagssysslor, får manliga politiker rollen som statsmän eller broilers. Idealen för en kvinna är att vara flitig och till lags - idealen för en man är att tänka mot strömmen. Nåja. Allt detta är bekant, och trist, för de här beskrivningarna och förväntningarna är i omlopp. I artikeln ingår några citat från damtidningen Anna. Ett av citaten handlar om Sari Sarkomaa, samlingspartist och tidigare undervisningsminister:

I det hjärtformade madonnaansiktet glänser inte sminket, trots att det redan är sen eftermiddag. Den 176 centimeter långa sportiga gestalten är draperad i en slät, vit byxdress, som kompletteras av matchande silverpärlsmycken. Inte ens nagellacket på de välvårdade händerna flagar.

Nu undrar jag: extraknäcker Elfriede Jelinek på finska damtidningar?

Pascal

En sanning: Pascal är ett av Sveriges bästa popband. För Pascal går allting rätt. Pascal är förbannat. Bandet representerar en kärleksfullt omhuldad rockabillytradition. Rockabilly, här, är inte nostalgi eller coola attiraljer. Pascal låter angelägna. Pascal kan sjunga om cadillacar och Elvis' spyor utan att det blir det minsta fånigt. På sin senaste skiva, Orkanen närmar sig, gör de en cover på Tutti frutti. En sån sak. Det är en cover som är ödesmättad, erotisk och förbannad på samma gång. 5/5. Skivan öppnade sig inte för mig när jag lyssnade på den häromåret. Jag lyssnade ofta på Förbi fabriken och Galgberget, men den här skivan förblev sluten. Nu återkommer jag till den och plötsligt faller det på plats. Kanske är det vita bruset på ena sidan huvudet en bidragande orsak. Som att lyssna genom en dålig bilradio, precis som det ska vara. Kanske är det lite mindre explosionsartat än tidigare, lite mera återhållsamt.

Ska poplyrik handla om bilar, ska det låta så här:



Ps: Känner någon av er till rockabillymusik, eller musik som har nåt med den traditionen att göra, som är värd att gräva fram? Det gör inget om det har några år på nacken.

byråkrati

Om jag hade en terapeut skulle jag troligen ligga på hennes soffa och gruva mig över byråkrati. Egentligen är det inte så ofta jag kommer i kontakt med den. Det finska samhället hör inte till det mest byråkratiserade. Ändå: när jag väl placeras framför en blankett, på skärm eller papper, anfäktas jag av dämonerna. Idag gör jag ett tappert försök att öppna ett formulär på FPA:s hemsida. I flera dagar har jag samlat krafter för att våga påbörja detta mastodontprojekt. Nu är det dags. Redan de första rutorna, att fylla i ett datum, kräver tio eller femton olika försök för att det ska sluta blinka rött. Jag tänker: ja, just så. Så småningom inser jag att jag troligen måste ansöka om något annat för att den här blanketten ens ska kunna sändas iväg. Jag måste ansöka om en försäkring för stipendiater men där uppstår nya problem. En stipendiesnutt här, en där. Det som tedde sig "strategiskt" förra året ger bekymmer nu. Satan. Bestämmer mig för att vänta lite ... måste ändå ha lite ... uppgifter som jag inte har tillgängliga här.

Men vad är det egentligen som är så jobbigt här? Är det maktlösheten? Ja, kanske mest det, en känsla av vanmakt och frustration: ingenting fungerar, jag förstår ingenting, jag kan inte ta mig vidare från punkt ett till två. Byråkrati som inte fungerar får mig att känna mig imbecill: jag kan kanske inte ens läsa innantill, jag är stendum. (Att försöka läsa Andens fenomenologi var roligt - att läsa FPA:s paragrafer är det inte) Eller ängsligheten förbunden med att något kan gå fel på vägen, och så blir det mera trassel? Eller bara vanlig, hederlig lathet och oförmåga att ta "vuxet ansvar"?

Som bäst är byråkrati klar, överskådlig (den överskådliga beskrivningen), förutsägbar och funktionell. Allt har sin plats och det är lätt att se vart man ska vända sig härnäst. Relationen mellan institutioner är betingad av klart formulerade funktioner. Alla parter tar ansvar för det som de förväntas ta ansvar för. Som värst är byråkrati ett blurr av dåligt fungerande teknik, oklara punkter, institutioner som inte samverkar med varandra utan bildar ett virrvarr av krav och förordningar. Ur detta virrvarr föds i värsta fall godtycke.

Jag har ett par kompisar som, vad det verkar, blir lite upprymda av byråkrati. De ser den som en utmaning. Jag vet inte, kanske är det för dem som att lägga pussel, att lösa en gåta, kämpa med ett korsord. Jag önskar att jag hade en sådan inställning.

.... oh, give us money.

jag är precis som alla andra

Som alla andra jordvarelser läser jag John Ajvide Lindqvist. Grejen är bara det att jag läser Låt den rätta komma in senare de flesta. Låter hypen skramla förbi. Ser filmen. Tycker mycket om den. Gruvligt genomtänkt estetik: det fungerar. Och nu har jag läst boken. Jag tyckte mycket om den också. När boken är som bäst väver den samman olika plan: en queer kärlekshistoria, en socialrealistisk dystopi, en uppväxt- och tidsskildring, blod&monster. Som sämst flödar blodet lite för fritt. Spänningen släpper. Orden slutar betyda. Det kladdiga är inte kladdigt längre. Sammanfattningsvis: det finns för få queera kärlekshistorier. Men det här är en.

ur sjukdagboken

Det snurrar i huvudet. Kanske som en robust bakfylla, men inte riktigt. I nästan en vecka har det varit så. Konstigt nog är det inte skrämmande. Tvärtom, nästan. Jag sover mest. Lagar mat. Äter maten. En snäll vän tittar in. Jag pratar med vännen. Det är stillsamt och bra. Vännen går hem. Jag sover igen. Kaffebryggaren kommunicerar från sitt hörn. Ser dålig film, som jag ibland somnar ifrån. Det är all right. Igår gav jag mig ut på en expedition. Butiken. Fyra hundra meter tornade plötsligt upp sig som en oändlig sträcka. Allting klätt i grått. Världen skvalpar omkring i synfältet. Jag tar stöd mot något osynligt, manövrerar. Någon tittar på mig. Jag raglar som en fyllbult. Det gör mig inget. Blodet pumpar i tinningarna, i kroppen, överallt. Uppför backen. Uppe på backen, krympande snöhögar, bilarna som alltid står här, den blågröna, vid min port, en snäll alkis rumlar ut från dörren, jag blir alltid glad när jag ser honom // Hemma. Jag hör blodet pipa, vissla, rassla, sorla, tjuta, mullra. Idag sipprar solen in genom fönstret. Ljuset strös runt på olika ytor i lägenheten. Det är fint. Jag luktar på luften i fönstret, sniffar vår rakt upp i hjärnan. Jag är inte den som lätt blir rastlös. Att göra ingenting stör mig inte. Tänker på den fasa som finns i min fars tonfall när han säger "sitta på en stol". För honom är det ett öde värre en döden. Sitta på en stol, förhindrad. Jag sitter på en stol, ligger i en fåtölj, slafar i en säng - och mår alldeles utmärkt, förutom den desorienterade känslan i huvudet.

Vems demokrati?

Då man läser i svenska och finska tidningar om vad som just nu händer i Egypten är det lätt att tappa fotfästet. Tyngdpunkten ligger på VÅRA turister som ska slussas bort från denna farozon. Det andra som framhävs är just karaktären av kaos. Det är farligt, det är oroligt, folk är våldsamma, det är rörigt; det är oroliga tider nu. Det tredje som tas fram är en möjlig parallell mellan Egypten och Iran. Parallellen upprepas och det tycks klart hur den ska förstås. Man vet ju hur det är med muslimerna - de kan inte vara intresserade av demokrati, utan de har helt säkert något annat i kikaren, dolda motiv, en religiös, totalitär stat. Demokratin är en västerländsk idé, och därför kommer det här upproret aldrig att lyckas (det sägs aldrig ut förstås, men idén skymtar fram här och där). Det fjärde som förs fram är hur uppror "sprider sig". Den retorik som används här är inte helt klar. Sprider sig som ... ja vadå?

Här är en klargörande diskussion om Egypten och demokrati. Ett annat perspektiv.
Läs också Paul Mason. - kanske lite problematiskt, men intressant ändå.
Om revolution och finanskris här - revolutionär glöd.

Mad men

I senaste numret av New York Review of Books ingår en mycket kritisk essä om Mad men. Seriens skådespeleri beskrivs som amatörmässigt eller medelmåttigt. Manuset är dåligt. Istället för att vara ett drama följer serien såpoperans mönster. Och framför allt: Mad men ger ingen möjlighet att reflektera kring de "frågor" som tas upp; istället presenteras en nidbild av sextiotalet. Tänk, så elaka och obildade folk var förr. Ju fler säsonger jag sett av serien, desto mera kritisk blir jag. Ändå tycker jag att artikeln delvis skjuter förbi målet. Främst av allt: jag tycker inte att Mad men på något sätt skulle påstå att "det var enklare förr". Poängen är inte, såsom jag ser det, att säga att ja, förr kunde man ta sig en drink på jobbet, till och med före frukost, och ingen satte fast en för sexistiska kommentarer. När serien är som bäst - den är inte alltid bra - visar den på de konflikter som finns inom den värld som serien målar upp: arbete och fritid, konsumtion, kön, "att skapa sig själv" - inget av detta presenteras i ett sådant ljus att det skulle verka som om karaktärerna är passiva brickor i en helt abstrakt "mentalitet". Skribenten i NYRoB får det dock att se ut så. Jag är av annan åsikt, och det är detta som får mig att kolla vidare på Mad men.

manifesterat smolk

Jag är en stor beundrare av bloggen Verklighetens smolk. Jag har ingen aning om vem som gör bloggen. Jag har ingen aning om hur jag halkade in på den. Men den är bra.

om-slutet

Att ligga på sjukan, om än bara ett dygn, kan vara intressant.  Sjukhuset ligger ett kvarter från mitt hus, men livet där bildar sin alldeles egna värld (läs Måns Wadensjö!). Efter några timmar är jag som uppslukad av dess rutiner. Ligger på min säng och stirrar på det magiska morgonskenet utanför. (Ja, vi har läst Thomas Mann och vi har förläst oss på Thomas Bernhard) Jag är en närmast servil patient.

Skälet till min vistelse stavas öra. Det gavs tillfälle till reflektion kring hörandets fenomenologi. Ett hörseltest skulle göras, igen. Att lyssna på hög- och lågfrekventa pip i olika volymstyrkor är det primära, vetenskapliga testet på vad man hör. Det finns en poäng, även om den är begränsad: hör man, eller hör man inte pipet? En annan del av testet gjorde mig däremot sur. Jag ombads lyssna på ord på finska, som jag skulle upprepa efter att ha hört dem. Orden var svåra, alltså det var inte helt vanliga ord. Efter avslutat test försökte jag övertyga den stackars människan som utförde testet att fenomenologin här inte riktigt stämmer. Att reagera på ord är att reagera på ord som man förstår. Om något är ett halvhörbart abrakadabra kommer det att göra utslag i testet, dundrade jag (som för en gångs skull övergav min servila attityd). Om man viskar, om än hur tyst, "Ben & Jerry" i örat på mig, reagerar jag med större sannolikhet än om du viskar ett latinskt citat. Trumpet switchade sjukskötaren (eller vilken profession hen nu tillhör) till ett svenskt test. Jag blev förbluffad. Bland de ord jag uppfattade var nästan samtliga relaterade till jakt; älgjakt, gevär, patron osv. 

Inte utan att tänka på Rigets Dr Bondo (videnskaben!) gick jag med på att få mitt fall integrerat i något slags undervisningssituation. Detta ledde till följande. En skäggprydd gubbe - ett riktigt klassiskt finskt professorsutseende - står tillsammans med sina studenter radade runt min säng. Professorn håller ett litet anförande, ställer frågor till mig, ställer frågor till studenterna. En liten stund har jag svårt att förlika mig med tanken att detta inte är något skumt seminarium jag halkat in på. När jag ombeds ställa frågor känns det jättekonstigt att inte ställa samma slags frågor som de andra studenterna.

Läkaren som ska handleda sina studenter i medicinens mysterier är en fryntlig man. Han tycker om att använda mycket latin och svåra ord. Mach show, tycks det manas till inne i professorns huvud. Flera gånger betonar läkaren att operationer som den jag just genomgått brukar göra patienterna nöjda. När han säger det låter han som en dammsugarförsäljare. 

Före operationen delas det ut skojiga piller. Grooovy. En låttext fastnar i huvudet. Medan jag väntar på att skyfflas iväg till operationssalen funderar jag på varför jag inte är mer nervös. Stipendieansökningen kvällen innan var upprivande och jobbig. I jämförelse känns ett nedsövt möte med en skalpell nästan vänligt: förutsägbart, välmenande, personligt.

Den här vistelsen fick mig också att fundera på kön och språk.

Varför är det så, att jag finner en kvinnlig läkare mera förtroendeingivande än en manlig? Det handlar inte om "empati". Det är något annat. Att hitta dylika reaktioner hos sig själv är intressant: att kön tycks göra en skillnad i oväntade situationer, och att jag inte ens själv kan redogöra för vilken plats det har utan att råka in i riktigt korrupta tankebanor.

Jag orkar sällan insistera på att prata svenska. Att en narkosläkare talar svenska var visserligen betryggande, men så länge kommunikationen löper så har jag svårt att kräva att få tala mitt modersmål. Är jag undfallen? Det känns dock dumt att föra fram svenskan som en princip. Med en läkare talar jag gärna svenska. Saker står på spel och det är viktigt att en relativt exakt förståelse nås. Men om det gäller att snabbt få fram att nu gör min arm riktigt helvetes ont för att jag har tydligen legat tre timmar på den, då tycks min finska komma spontant (t.o.m. i en post-op, charmerande Gollumröst) och det känns löjligt att hämta en tolk för något sådant. Kanske är det dåligt att vara så pragmatisk som jag är? I vissa situationer tycker jag ändå att ingenting hänger på att kräva sin "rätt".

Efter operationen vill jag ringa ett samtal. Inte till mamma och inte till dig. Jag vill ringa Raster-Noton och fråga om jag får jobb där. Drömjobbet. Mitt öra låter som Alva Noto snarare än Sheer hellish miasma. Det är jag tacksam för.

**

Reminiscenser från att vara på sjukhus som barn: de daskigt grå rondskålarna av papp // smaken av anastesimedel i käften (det finns en viss slags karamell som påminner lite om det) // att svimma i en korridor, klänga sig fast vid ett räcke av trä // ekot av dörrar i tomma sjukhuskorridorer // att känna sig som Napoleon om man kan stå upp // knarret från sjukhussängen // en tidning prasslar diskret, inger något slags trygghet // ett matt sken i rummet på natten // sköterskor som adresserar patienter med sliskig hurtighet // fula gardiner och skynken.

**

Läkare efter läkare betonar att mitt öra är "konstigt". Inget annat ord används. Bara detta, konstigt, konstigt. Jag frestas säga: ja om jag har ett öra för det konstiga, är jag glad.