Moby dick

Vad är grejen med att traggla böcker som egentligen är tråkiga, riktigt långrandiga? Den frågan ställer jag mig ofta, speciellt nu när jag läser Melvilles Moby dick, en tegelsten med lååååånga utredningar om valjakt, valens fysionomi, rörelsemönster och den mytologi som valen figurerar i (ja, det rör sig lite om såna där ramblings som man hittar hos David Foster Wallace som säkert kunde sin Moby dick utan och innan). Parodier, utläggningar och små predikningar om människolivet på bibelskriftsengelska blandas ihop till en enda soppa. Svaret är troligen är att jag har ett hat-kärleksförhållande till tråkighet.

Det är något i den virriga encyklopediska lärdom som strös ut i Moby dick som gör den till en betydligt bättre roman än den skulle vara utan de här mångordiga passagerna. Det är inte så att den överdådiga mängden upplysningar tjänar till att teckna en bild av valfiskets liv som ska få läsaren att luta sig tillbaka på objektiv och distanserad forskning. Snarare verkar samlandet av information, i likhet med själva valjakten, ha en närmast tvångsmässig karaktär och den insikt huvudpersonen ständigt landar i är att kunskapsprojektet inte kan leda nån vart.

Men på vilket sätt undandrar sig valen huvudkaraktärens vilja att veta? Det är något riktigt skumt på gång här och det här försöker jag reda ut för mig själv nu när jag håller på att läsa de sista kapitlen. Moby dick kretsar som alla vet kring valjakt och en kapten på båten Pequod som är fast besluten att ha livet av den val som käkat upp hans ben, den gäckande Moby dick. Öh, fånigt så det förslår. Valjaktens våld beskrivs med torr saklighet, för att i vissa ögonblick stanna upp i något slags poetisk förundran när huvudpersonen omgiven av en ring av småvalar kontemplerar valarnas värld (hmmm!). Tillvägagångssättet beskrivs med nitisk noggrannhet. Samtidigt finns där en annan dimension - det är något av Mörkrets hjärta i valjakten, en berättelse om valjägarnas relation till sig själva (här finns t.ex. en scen där Melville tänker sig vad valarna ser i valjägarna: meningslösa fläckar....). Distansering som blandas med känslomässigt rus - och sen det där återkommande: valen är ett slags existentiellt mysterium, valen "har inget ansikte". (Just det här med ansiktet återkommer flera gånger.) Kunskapsprojektet framställs som lika befängt som erövringsprojektet: en massa valar fångas in för att viktorianer ska få olja till sina lampor men kaptenen ombord är egentligen bara intresserad av en sak och gud vet vad som skulle tillfredsställa hans begär, vad det nu är för begär - det är väl det som är frågan här. Moby dick har öppningar mot alla möjliga håll och det är frestande att säga att romanens tema är valjakt bara i något slags ytlig bemärkelse, men samtidigt innehåller romanen som sagt outsinliga beskrivningar av valjaktens olika skeden.

Huvudkaraktären Ishmael, som är romanens berättare, är nybörjare ombord på valskeppet. Hans egna reaktioner får vi vet väldigt lite om, romanen handlar inte om honom. Det enda vi vet är att han tidigare jobbat i handelsflottan och att han dras till valjakten av något slags romantiska skäl. Den här romantiken späs nog på, snarare än utmanas. Trots eller kanske på grund av sakligheten, och som sagt hur sakligheten plötsligt får ge rum åt olika slags känslomässiga utbrott.

Samma märkliga blandning av distans och uppgörelse med jag-vet-inte-vad finns i beskrivningarna av den kolonialistiska värld som historien är nedsänkt i (romanen skrevs kring år 1851). Ishmael beskriver ömt sin relation till sin närmaste vän Queequeg som får honom att på olika sätt förhålla sig till rasistiska attityder hos sig själv. Men kolonialismens språk finns överallt i boken och används på ett märkligt ironiskt sätt - olika generaliserande omdömen slängs ut men det här har lite tonen av allmänt prat som egentligen inte betyder något för någon (hur ska man förstå det?). Melville, speciellt i sina mest bibliskt inspirerade ögonblick, slänger ofta ut fraser om en enad mänsklighet som enas i sina galenskaper. Valskeppet beskrivs som sin egen värld: där seglar den runt på världens alla hav och träffar som mest på andra skepp (handelsskepp, slavskepp, andra valjägare) men det enda egentliga utbytet där är en och annan historia och kapten Ahabs trägna frågor om den vita valen Moby dick. Besättningen beskrivs för det mesta som en hop självständiga själar som på olika sätt står utanför civilisationens begränsningar.

När jag började läsa Moby dick var jag förvånad över hur lite romanen motsvarade mina fördomar om "rugged machismo". Nu när jag är nästan klar med läsningen skulle jag nog ändå säga att UFF, nog innehåller romanen sin beskärda del av macho-existentialism där det är den tragiska, ensamma, besatta (anti-)hjälten som besjungs. Och det oändliga havet runtomkring. En sak som inte upphör att irritera mig med Moby dick är draget att genom djuren säga något om människans innersta väsen. Detta sker framför allt genom hur valarna beskrivs som svårtydda, monumentala väsen som verkar ruva på nåt slags sanning-bortom-sanningen. Vilken är egentligen den uttryckslösa stumhet som Melville och hans karaktärer anfäktas av?