"Do what you love"

Jag låter antagligen som en gnällbox nu, men - "upplyftande" budskap är det farligaste som finns, oavsett om det kommer från Sarasvuo, Oprah eller optimistiska TED-talks där innovativt uppbyggliga teser ringlar fram. Jag tänker på det här medan jag läser en essä på The Jacobin om tanken att man ska älska sitt arbete. Det låter ju bra, tycker man. Att trivas på jobbet. Men att älska sitt jobb förvandlas lätt till ego-projekt där jobbet ska bidra till självförverkligande och personlig utveckling. Artikeln beskriver hur Steve Jobs står och mystalar framför ett gäng nyexaminerade Stanford-studenter. Jobs predikan går ut på att "you got to find what you love". Hur blir detta i själva verket en riktigt otäck uppmaning?

But by portraying Apple as a labor of his individual love, Jobs elided the labor of untold thousands in Apple’s factories, conveniently hidden from sight on the other side of the planet — the very labor that allowed Jobs to actualize his love.

Att älska sitt jobb blir ett privilegium som skapar sina egna skygglappar.  Som det påpekas i essän konstruerar ideologin om arbete som självförverkligande en dualism i jobben: en del jobb pekas ut som kreativa, bra, krävande. Andra jobb ses som repetitiva, intellektuellt icke-utmanande och monotona. Den första typen av jobb har prestige, är välbetalda och erbjuder en mängd förmåner. Den andra typen - dessa jobb vill vi inte tänka på, de lämnas därhän. Det är lätt att se hur onda cirklar uppstår här.

For those forced into unlovable work, it’s a different story. Under the DWYL [Do What You Love] credo, labor that is done out of motives or needs other than love (which is, in fact, most labor) is not only demeaned but erased. As in Jobs’ Stanford speech, unlovable but socially necessary work is banished from the spectrum of consciousness altogether.

Poängen, än en gång: det som verkar som en harmlös självhjälpsramsa bidrar till att osynliggöra de jobb som hamnar utanför normen om arbete som självförverkligande. Det gör att politisk debatt kanske uteblir, att diskussioner om förbättrade arbetsvillkor kanske uteblir (om vissa jobb deklasseras som "jobb för folk utan framtid") osv. Osv. En viktig sak helt allmänt taget skulle vara att på grundläggande sätt synliggöra och utmana skillnaden mellan "jobb som självutvecklande" och jobb som skitjobb, sysselsättning för att man måste, jobb som betalar mat och hyra. Att utmana skillnaden kan vara att ge erkännande åt det kunnande och färdigheter som finns i olika typer av jobb (för att gå emot tanken om att vem som helst kunde utföra dem) och också att för t.ex. akademiker, eller oavlönade praktikplatser (vilket sägs i artikeln) starta en diskussion om arbetsförhållanden. Att betona att ett jobb är meningsfullt ska inte vara en förevändning för att slippa tala om undermåliga anställningar. Att tala om arbete som om det inte alls är frågan om arbete (utan det där identitetsbygget osv.) har alltså många mörka sidor och därför kan det vara viktigt att påminna sig om arbete SOM arbete, lönearbete.

(Ja, jag tänkte liknande saker när jag idag på arbetsförmedlingens hemsida tvingades fylla i några blanketter, CV och annat. Jag började undra hur jag skulle fylla i rutorna om de mål jag själv ställer upp för mig i mitt arbetssökande. Drabbades av en rädsla som är ganska talande: om jag fyller i där att jag vill ha ett jobb där det krävs t.ex. basala former av organisationsförmåga och andra grundläggande färdigheter, kommer de som läser nonsens-blanketten då att tycka att jag som arbetssökande ställer upp fel sorts mål, att med en högskoleexamen är det annorlunda formuleringar som efterfrågas? Jag skrev nu i något BS och lät saken bero.)

If we believe that working as a Silicon Valley entrepreneur or a museum publicist or a think-tank acolyte is essential to being true to ourselves — in fact, to loving ourselves — what do we believe about the inner lives and hopes of those who clean hotel rooms and stock shelves at big-box stores? The answer is: nothing.