fem

1. Efter två dagar som blodsprutande mensmonstergeysir i sällskapslivets olika formationer drar jag mig tillbaka till Edith Whartons The Age of Innocence som är en oväntat underhållande bok om - sällskapslivet. Och framför allt är det en bok om USA och M O R A L I T E T. Boken beskriver människor som är så inmurade i att framstå som respektabla och anständiga att det enda de verkar i skick till är att rodna klädsamt, avslöjande, plötsligt, förvånat, ilsket. På nästan varje sida beskrivs någon som rodnar, och Wharton trollar fram en imponerande mångskiftande begreppsapparat för att sätta denna kindernas färgläggning på pränt. Denna författare verkar helt besatt av de här vilsna överklasstypernas expressiva kinder. Varför rodnar folk så lite nu?

2. Ett av sällskapslivets formationer: kl 02, utanför City-kebab. Vår kollektivt stillsamt kringflackande kontemplation avbryts av en som kallar sig typen och som med en kebab-påse dinglande i handen funderar fram och tillbaka på om han borde bjuda oss till sin salong. Det hela låter stor stil. Min kompis frågar muntert om han är 'the Dude' och vår nye vän svarar ytterst förorättat att han minsann inte är nån dude - han är en character. Utomordentligt förtjusande, tyckte jag.

3. Ni ska titta på dokumentären The Dubai in Me - en välgjort och otäck film om plats, platslöshet, det artificiella och hur livet blir rotlöst: Dubai blir både en konkret plats, ett hot, en tendens, en hägring, en fantasi, en ominös bild-som-blir-verklig. Jag hängde inte med på alla filosofiska vändningar och var kanske inte bekväm med vissa av betoningarna, men i stort sett var det intressanta saker. I filmen finns en briljant scen som tar google maps ett ytterligare steg. En kamera åker omkring i ett stadslandskap, runt, runt, runt. Som i ett dataspel. Gatorna är nästan öde. Allt ser likadant ut och jag vet inte om det är en virtuell värld eller det riktiga Dubai. Något med den där scenen och hur den slänger mig in i mardröm, kapitalism och stadsplanering. The Dubai in Me tycks på flera olika plan ha påverkats av Blade Runner.

4. Jag lyssnar på övervärldsliga Julianna Barwicks Nepenthe, varv efter varv. Mitt lilla krypin förvandlas till hangar, katedral, grotta. Flummig och pompös och på nåt sätt ändå lågmäld - oemotståndligt.

5. En sak som irriterade mig i dagens HBL är ledaren om hur kyrkan ska fixa sin statistik.  Det är trist att hela tiden läsa om kyrkan utifrån något slags allmänna idéer om "profil". Man hakar upp sig på medlemssiffror och statistik på folk som träder ut ur kyrkan och detta diskuteras t.ex. i termer av katalysatorer och att människor med en svag relation till denna institution "triggas till handling" när man blir påmind om dess existens t.ex. genom värdekonservativa. HBL-journalisten talar om "utlösande faktorer" och att kyrkan i församlingsvalet får "stor synlighet i gatubilden". "I Sverige fungerade motsvarande kampanj som en katalysator för ett utträde när deras kyrkoval ordnades i höstas." Alltså, det här är ett fullständigt cyniskt sätt att prata om kyrkan, och det som stör mig är att den här cynismen är så slentrianmässig, som om det vore helt och hållet självklart att prata om kyrkan på det här sättet, som en organisation vars grundmål består i att behålla och eventuellt locka till sig nya medlemmar. Det är just det oreflekterade i attityden i artikeln som är slående. För egen del tycker jag att det är ganska så rejält absurt att alls försöka diskutera kyrkans relevans om det görs utifrån sådant här språkbruk: "ett gyllene tillfälle för kyrkan att höja den egna profilen i samhällsdebatten." Att kyrkan ska sträva efter att "höja profilen" leder rätt långt tankarna till att försöka plocka poäng, att bevisa sig ovärderlig, att framstå, att framgångsrikt lyckas sälja en viss bild av sig själv. Deprimerande.