dystopisk urbanism

Jag läser en mycket bra text i Guardian av George Monbiot om ett lagförslag som behandlas i det brittiska parlamentet. Lagstiftningen är en förlängning av det som brukar kallas "anti-social behavoir" (vilket ord!), men det nya lagförslaget tar det hela till en helt ny nivå av godtycke och exkluderande (lagförslaget berättigas genom att det anses ge skydd åt de som faller offer för anti-socialt beteende).

The bill would permit injunctions against anyone of 10 or older who "has engaged or threatens to engage in conduct capable of causing nuisance or annoyance to any person". 

Användningen av 'nuisance' och 'annoyance' i lagtext (det står i alla fall så i dokument som används för lagförslaget) är slående. Jag tänker omedelbart på hur man i Finland talat om att tiggare väcker anstöt, skrämmer bort turister, "stör", "väcker obehag" osv. (Och visst finns ju på närmare håll brottsrubriken "förargelseväckande beteende".) Jag tänker också på saker som att sova på en parkbänk, organisationer som delar ut mat till fattiga människor, ungdomar som festar och hänger tillsammans på stan, en demonstration. Allt detta brukar just ses som urbana irritationsmoment, och idealet är, som Monbiot skriver, urbana rum som inte egentligen är rum, för det är inte meningen att möten ska ske där, ingenting utöver det vanliga ska hända, allt ska gå friktionsfritt till. Den aktivitet som passar in i den här bilden av det friktionsfria urbana rummet är naturligtvis shopparen som målinriktat styr stegen mot affärer eller restauranger som garanterat ses som legitima och problemfria urbana utrymmen. Som Monbiot påpekar riktar sig det nämnda lagförslaget till vissa grupper som redan har ett socialt stigma (fattiga, hemlösa, unga, folk med psykiska problem osv.), som redan anses vara "störande". Som det heter i lagförslaget ges det här redskap att handla flexibelt, snabbt och preventivt - "innan det eskalerar...."

Lagförslaget sträcker sig tydligen utanför brottsrubriceringens domäner. Det handlar om "dispersal orders".

These laws will be used to stamp out plurality and difference, to douse the exuberance of youth, to pursue children for the crime of being young and together in a public place, to help turn this nation into a money-making monoculture, controlled, homogenised, lifeless, strifeless and bland. For a government which represents the old and the rich, that must sound like paradise.

Det som är extra skrämmande i det här sammanhanget är hur liknande lagar och förordningar drivs igenom eller planeras i flera länder och städer. Jag har läst om amerikanska städer, bl.a. Los Angeles, som överväger att kriminalisera utdelning av mat åt fattiga och helt nyligen har Spanien infört nya lagar som förbjuder en mängd offentliga yttringar. Och så har vi naturligtvis läst om Rysslands generösa, generösa myndigheter med Putin i spetsen som nu beslutat av tillåta vissa offentliga protester ("som tillåts av inrikesministeriet" - låter betryggande) under OS i Sochi.  

Som tur är verkar det brittiska lagförslaget inte gå igenom. En brittisk politiker säger så här, och det är bra att det finns såna här voices of reason: "Nuisance and annoyance is such an elastic term that, if applied widely, can be open-ended machinery which would catch all sorts of people who really should not be before the courts," - - - Men ja, oavsett om det här går igenom eller inte, tanken som uttrycks i lagförslaget är kuslig: att myndigheter ges svängrum att fälla omdömen om vad som tillhör det dagliga livet i det offentliga rummet och vad som kan klassas som störningar av eller "irritationsmoment" i vardagslivet.

By the way. Känner någon till en historisk översikt över begreppsbildningar kring "anti-social behavior"? En sådan utredning skulle jag vara intresserad av att läsa.