Det finns många saker jag håller heliga i mitt liv. En av dom sakerna är att så gott som varje dag ta en lur nån gång på dagen. Den egna soffan (en ruffig och alltmer sjaskig möbel som blivit kvar sen den förra hyresgästen) är en utmärkt skapelse, för ändamålet mycket lämpligt inbjudande. En soffa för stillsam läsning som lätt övergår i sömn medan eldbollen på himlen gör sig allt mindre synlig bakom några fluffiga vintermoln (varför ser molnen speciella ut på vintern?). Det är tredje gången gillt med Ernst Blochs The Principle of Hope. Nu har jag äntligen kommit igång med den, och detta trevolymersmonster växlar mellan att vara skitdåligt (och frustrerande nog på sätt jag har svårt att gestalta i detta tidiga skede) och svindlande briljant, som när DH Lawrence avfärdas som "sentimental penis-poet". Vi får se, vänta och se. Spännande och annorlunda hur som helst, filosofi som tänjer på gränserna i en fri form där reflektionen släpps lös på ett sätt jag ser hos väldigt få filosofer (det här har nästan ingenting med akademisk filosofi att göra). Bloch skriver hittills om att dagdrömma, att önska och att vilja, sträva och begära (han lägger ut psykoanalysens begrepp om viljande och verkar både sympatiskt inställd och kritisk) och han försöker också fånga in nåt slags fundamental framåtriktad vitalitet hos allt som lever, inklusive människan. Bloch kritiserar filosofin för att hamna i essentialism, att beskriva världen på ett statiskt eller tillbakablickande sätt: minervas uggla flyger i skymningen liksom. Hans projekt är lovande. Min sömnighet tilltar av att Jan Jelineks musik figurerar i bakgrunden, musik som liksom inte låter sig skruvas upp, svävar omkring som vadd i rummet, musik utan början och slut, musik som låter som att den alltid funnits till.
No comments:
Post a Comment