Den här veckan har runnit nerför bajsrännan.
Avhandlingsskrivandet befinner sig i fasen: snart ger jag upp. Eftersom jag inte har nån finansiering börjar följande tanke poppa upp: kanske det helt enkelt vore bättre, mera ändamålsenligt och smartare att skita i det här projektet och anmäla sig som arbetslös på riktigt, och söka jobb, vilket jobb som helst? Men nej, fan heller.
Ute är det isande, och jag fryser hela tiden. Jag är 80 år gammal, har dålig blodcirkulation och blir odrägligt gnällig (har t.ex. hunnit citera Descartes' 'tankarna fryser till is....' fem gånger den här veckan...) när temperaturen sjunker. Alltså ja, jag är inte en sån där stoiker som tar motgångar och svårigheter med jämnmod och lugn puls och pragmatisk handlingskraft. Jag jämrar mig, nåjsar och gnäller. "Du borde börja TRÄNA så är du inte så frusen (/bada vinterbad osv.)" fnyser vissa handlingsmänniskor. Men jag VILL inte träna!, morrar jag. På jobbet har vi den lyckliga kombinationen mögligt och kallt. Nåt värmesystem har kraschat och jag har hunnit prova ut mössa inomhus, tre lager+filt och en dag hämtade min kollega Y två (2) element till vårt rum. Som fria och glada själar satt vi (mest jag) och myste i värmeångorna. Igår eftermiddag sitter jag ännu på jobbet. Min kollega har gått hem med ett av sina element under armen. Det andra är kallt och icke-responsivt. Rimfrost på glasögonen, fingrar så stela att de inte längre är tjänliga till att klämma på tangenter. Jag börjar skruva och mixtra, trycka på allt som kan tryckas på och kallt är jävelskapet alltjämt. Jag börjar misstänka att jag genom mitt ovarsamma och ivriga förfarande haft sönder min kollegas fina batteri. Om det är nåt som väcker alla mina neuroser är det att ha sönder andras saker. Nån har visat överjordiskt förtroende för just dig och nu har du denna sak att vårda och förvalta. Och så är du oförsiktig och grejen går sönder. Jag satt alltså i det kalla och mögliga rummet och nojade över ett bastant föremål som knappast låter sig demoleras av små filosoffingrar. Jag vet inte vad jag har för trauma, men nåt är det.
Idag visar det sig att jag inte haft sönder elementet. Det står och glöder i sitt hörn. Nu kan det bara bli bättre. Och imorgon lär det bli varmare ute.
Vara glad fast du icke har syrenberså i ansiktet läser jag någon citera på fejsbook och precis just så är det.
7 comments:
Usch, jag kan inte annat säga än att sympatierna är alla på din sida! Börjar bli så evinnerligt trött på det här frysboxvädret och när just det enda man kan göra för att värja sig mot det är att RÖRA PÅ SIG - vilket man ju heller inte vill! Har ingen sittande mössa, antingen blåser det rätt igenom den eller så får man gå med dubbelmössa och känna hur hjärnhalvorna trycks ihop mot varandra samtidigt som axelpartiet låser sig för att man ständigt går med axlarna uppdragna till hakan, nä INT E DET LÄTT INT!
Och när det gäller skrivandet, så låter det också som att du hamnat i en liknande situation som jag. Dvs de här veckorna som har noga inplanerade timmar då det är meningen att jag ska värpa ut mening och sammanhang - de flyter förbi bara och jag får INGET gjort, uff. Skulle mer än gärna bara lämna det där arbetet åt sitt öde, men vet du bättre är det att bara ta sig igenom det, på nåt jävla vis än att överge det, försöker jag tänka. Försöker ha siktet inställt på moroten som dinglar framför mig bara jag sprungit lite till, hehe. Arbetslös & jobbsökande kan man ju bli sen ändå.
Men det där med Arkens klimat låter nog alldeles för jävligt.
Och sen ännu det där med vädret: att hela tiden gå och spänna musklerna för att det är så FÖRBANNAT kallt - jag tycker det är just precis det som får de själsliga förmågorna att krackelera och livsmodet att dala.
Yes just en sån situation är det, sitta och vänta, prova en mening, det blir skit, surfa på onödigheter, kacka fram en mening till, lika skit blir det. Men jo alltså visst tror jag också att det finns en poäng med att bli klart. Sen får man riktigt njuta av arbetslösheten, typ. Nä men nåt med det där att slutföra saker, att ro i hamn, att inte lämna på hälft. Och på nåt perverst sätt är det ju kul att skriva också, ibland.
ps. jag köpte två mössor på Färöarna för ett par år sen, blåsigt ställe. Och JÄVLAR vilka mössor, top quality. Åk till Torshamn och köp mössa, m.a.o.
Syrenberså i ansiktet! Briljant. Ska tatuera in det på min kropp.
"VAR GLAD FAST DU INTE HAR SYRENBERSÅ I ANSIKTET"
Så var det bestämt. Tack! Eländet, som jag beklagar, har härmed framkallat lite glädje - och ett blogginlägg som var en fröjd att läsa.
(Ber om ursäkt för hejigt tonfall. Vet inte vad som hände. Det var syrenens fel.)
Bra sentens att tatuera in! Ibland piggar fejsbook upp med såna briljanser som slängs ut av vittra (som en inte ens känner i dessa väggarnas och flödenas tider).
Hejigt är bra, hej tillbaka! Lite mindre elände ska det bli nu, basta.
Skulle någon träning bli aktuell kanske den kyniska kunde passa: Diogenes sägs ha kramat snötäckta statyer för att lära sig tåla kyla bättre. Förutom sådan har jag aldrig hört att träning skulle hjälpa – snarare tvärtom, att bli så fet som möjligt borde väl vara bra?
För övrigt ser jag fram emot ett nytt projekt: värmens roll i Descartes filosofi: det varma rummet som gav honom den inledande insikten (i ”Avhandling om metoden”), det smältande vaxet … och så vinterkylan i Stockholm som tog livet av honom.
Det skulle vara en magnifik filosofisk artikel/bok!
Ska se om jag hittar nån snötäckt staty att klänga på här i stan.
Post a Comment