Att ha tur

Igår fick jag besked om att jag ändå sist och slutligen får det där stipendiet jag ansökte om i höstas eftersom någon på samma fakultet frånsagt sig sina pängar (det hade jag inte trott - i dessa tider). Efter en rätt betydande elektronisk korrespondens under årens lopp börjar mejlen mellan ÅA-administrationen och mig kännas väldigt hemtama. Det är konstigt att det löste sig så här. Flera av mina kompisar har ingen finansiering just nu och på nåt sätt känns det orättvist att det för en kan lösa sig så där vips, utan att ha lyft ett finger. Ett mystiskt lotteri och innan jag läste det glädjande mejlet om finansiering höll jag på att skumma en text av den autonoma marxisten Virno som skriver om cynism och opportunism som två egenskaper som göds i arbetslivet (men där det osäkra arbetslivet också kan leda till andra reaktioner): 'we experience at every step of our intelletual labors either the feeling of decimation or the euphoria of being spared....' Och jädrans var det just det jag kände, där och då: the euphoria of being spared. Nu är jag åter i åa-rullorna och besparas en del byråkratiska exerciser, och sen blir det samma rumba om 6 månader. Då har jag förhoppningsvis ett manuskript under armen och två granskare som ska joxa sig genom funderingarna.