Om det ambivalenta medvetandegörandet

En av de saker jag grunnar allra mest på just nu (gällande feminism, arbetskritik, filosofi) är vad man egentligen tänker sig hålla på med när man går in i beskrivningar av moralisk korruption, ruttna strukturer, allomfattande onda mönster. Har en klok vän, P, som har ett intressant grepp på de här sakerna. Hen brukar ofta varna för risken att gå in i ett slags huvudlös tro på att man genom att avtäcka en struktur redan förändrat något (hen brukar citera ett ställe hos Eve Sedgwick tror jag), men att alternativet inte heller är en loj gest, "det är inte så svart-vitt som ni feminister/kritiska teoretiker (osv) tror."

På jobbet läser jag en mängd nattsvart kritiska texter som går in för att beskriva och artikulera HUR DET ÄR, att vi har saker framför näsan som vi inte ser/erkänner/vidkänner eller vi har komplexa relationer som vi är insyltade i. Att vara delaktig blir just alltid att vara insyltad, en börda snarare än en möjlighet, en avstamp. Den värld som träder fram är syrefattig och klaustrofobisk, där finns en massa skikt men de leder bara nedåt, mot dunkel och klarhet handlar bara om att visa de här avgrunderna. Trots att texterna i fråga är bra på en mängd sätt (att man får syn på saker som är ruttna och bör beskrivas just så, snarare än t.ex. 'ja det finns dåliga varianter och så finns det bra'), finns det hos dessa skribenterna ett slags märkligt drag, en form av underliggande, lite masochistisk njutning i att med en stark egen röst (kanske för stark och entonig) framhålla hur fucked up världen är, att vi verkligen är intrasslade i system som inte går att förändra i första taget. Det här är också röster som på olika sätt ifrågasätter medvetandegörandets villkor (vi är indragna i ideologi osv., språket vecklar in sig i sig självt, ingen är genomskinlig för sig själv, vi är oss själva fjärmast etc.) men samtidigt framhåller de sig själva som ett slags ambivalenta, men alltid enormt retoriskt flinka sanningssägare, som på något plan har sett igenom hela slurven av retorik&praktik (Zizek är kanske ett exempel?) och kan lägga ut vilka olika självbedrägerier vi har hänfallit åt. Det är just det här, den cyniska kritikern som ställer sig utanför allt samtidigt som hen betonar att hen själv är indragen i hela smeten, som oroar mig. - - - Kontrasten här är inte pragmatism, att sakligt&sammanbitet sätta sig vid förhandlingsbordet och kärna fram lösningar.

Den viktiga frågan här är alltså: på vilket sätt kan medvetandegörande (beskrivningar av patriarkatet, t.ex. men också förståelser av kapitalism eller varför inte samtal om personliga relationer) riskera att bidra till ett förstärkande, att något framställs som ett så övergripande och svårfångat nätverk av strukturer och relationer att själva beskrivningen gör en maktlös inför det här? Det slår mig att allt tänkande borde utgå från möjlighetens, den öppna framtidens perspektiv. Men vad innebär det att säga så? (Funderingarna här ansluter löst till en annan sak jag ofta funderar på, dvs. det här om glädje och cynism. Skälet till att jag så ofta tar upp den här tematiken är eftersom jag personligen ofta dras till sådana här perspektiv, som en person som har lätt för att gå in i ett kritiskt perspektiv som har en slagsida av hopplöshet. Brukar tänka på Agneta Klingspor då, hennes bok Går det åt helvete är jag ändå född. Den titeln är den bästa jag vet, som ett slags motgift mot nämnda, livströtta tendens.)

Jag kan tänka mig att ordet medvetandegörandet kan verka missriktat här om det handlar t.ex. om kritisk teori. Men min poäng handlar mest om en övertro på just kritik, avslöjande, att just sådant fetischeras som den viktigaste formen av tänkande. Jag säger inte att kritik inte är viktigt, att det inte är en svår uppgift att blottlägga sådant som i olika bemärkelser är dolt, men problemen börjar när blottläggandet så att säga i sitt eget närmandesätt tar kål på den värld som den är avsedd att upptäcka.