"For sports includes not merely the drive to do violence to others but also the wish to be attacked oneself and suffer. [....] Modern sports, one will perhaps say, seek to restore to the body some of the functions of which the machine has deprived it. But they do so only in order to train men all the more inexorably to serve the machine. Hence sports belong to the realm of unfreedom, no matter where they are organized."* Vem? Adorno såklart. Enormt reduktionistiskt, men sammanfattar typ vad jag tycker om idén om att springa på gym för att känna sig fri och ledig i sin kropp. Eller egentligen en sorts prat (skryt) om prestationer på gymmet och hur mycket folk tränar för att trimma sina kroppar. Och 'maskin' hänvisar då inte /bara/ till tekniken på gymmet, som var obekant för en sån som Adorno, utan sport som ett slags samhällsanpassning (en dugande kropp och en skötsam medborgare med hälsosamma vanor i arbetssamhället). Hans poäng är såklart att idrotten inte är en frizon utan knyter arbetaren tätare till den kapitalistiska apparaten. Jag har ofta svårt att formulera min avoghet till idrott (det finns säkert en hel del skumt och kontraproduktivt där, när jag tänker på idrott förvandlas jag GENAST till sur-Adorno som tycker att sport är märklig kult), och att jag tyr mig till sådana här citat gör saken knappast bättre. Men åtminstone blir det bara sämre av att följa med debatten om OS i Sotji: idrott som en autonom sfär som ingenting har med annat i livet att göra, i idrotten gäller det tävling, tävling, politik har åtminstone inget där att göra och då ska allt som kan tolkas som protestyttringar förbjudas.
Men ja, öh - Adornocitatet är ganska crap - fast ... det där om våld och sport är lite intressant - men det skulle behövas flera kritiska (kanske skeptiska) röster om idrott, och då menar jag inte Adornokritiska utan försök att förstå varför sport har en så enormt stor roll i kulturen och olika föreställningar om idrott. Själv är jag som sagt den sämsta att uttala mig här för det enda som egentligen fångar mig med något idrottsrelaterat är då det hela blir nästan kontemplativt, som om man t.ex. råkar kolla på snooker mitt i natten och nån torr brittisk gubbe kommenterar.
Jag brukar störa mig på fåniga sätt att t.ex. reducera religion (jfr viss hblgrej på ledarplats häromsisten), att liksom hasta fram till en bild av vad religion är som mest ger uttryck för ens egen hållning. Och när det gäller idrott är jag själv den som slänger fram de där bilderna, istället för att fundera på vad det är för slags främlingskap/avstånd jag känner för sport och elitidrott i synnerhet, och kanske ännu mer retorik (snarare än praktik, vilket jag inte vet ett skvatt om) kring motionsidrott, och vad det är som gör mig rabiat. I essä "Kan vi förstå oss själva?" (hittas i ett gammalt nummer av Glänta) pratar Peter Winch om den konstiga idén om att det är bara andra kulturer som konfronterar oss med förståelseproblem, som om vi vore genomskinliga för oss själva. Winch påminner sig sen om att det finns en mängd fenomen i den egna kulturen som kan framstå som helt obegripliga. Han tar (om jag minns rätt) exemplet fotboll och Escobar (okej att det råder oenigheter om vad situationen egentligen bottnade i): att det är obegripligt hur någon kan mörda en annan människa på grund av fotboll.Winchs avsikt är inte att dissa fotboll, utan att peka på sin egen oförståelse som gäller just något i sin egen kultur. Och ja, mina ofta hetsiga och grumliga tankar om idrott är exempel på hur det kan vara svårt att tänka redigt på sådant som på olika sätt är en del av vardagslivet (och mångas liv) och i kulturen.
* Sura gubbar försöker bräcka andra sura gubbar i surhet. Marshall Berman, sur gubbe, skriver om body-building, jogging och hälsokulten som en "expectation of catastrophe, a fixation on death."
3 comments:
tala om synkronicitet, skrev just en text om "idrottism" som jag satt att publiceras först på måndag (så det blir lite spridning mellan texterna).
men jag tror man måste ha fastnat i idrottismen för att kunna första sig på den (-ism som i alkoholism). lever du för en sport så formar sig världen efter vad som gör det möjligt för dig att utöva den. det är inte en överbyggnad utan tvärtom, att jobba, att äta, att sova osv. blir ett bihang och en del av servicen av och uppehållandet av den fysiska kropp som ditt jag bor i för att kunna syssla med en sak: sporten (också följa med sporten, slå vad om den, etc.).
it's the thrill, klart det är en thrill of the fight, men också kanske rent konkret (eftersom kampsporter har blivit lite mer populär under de senaste åren) våld och tävlan mixat med varandra.
det handlar om att känna sig fri, om man förlorar sig i det adrenalinstinna ögonblicket så ägs man inte - inte just då. arbetarklassen som kämpar för sin rätt att få äventyra sin kropp - som kapitalet gör anspråk på - på sportplan. min svärfar upplevde det där rent konkret - skulle han få fortsätta med sporten han levde för, också efter att han måste byta ut sin höftled - fastän hans arbetsgivare också gjorde anspråk på hans fysiska förmåga (han jobbade i ett tungt fysiskt yrke)?
jag är glad att jag blev introducerad till sporten på äldre dar av en sportfanatisk vän, annars sku jag aldrig ha förstått den här delen av världen. nyckeln är att man måste förstå det andra vägen alltså: allt annat finns till för det där ögonblicket på sportplan, på tyngdlyftarbänken i gymmet, på brottningsmattan.
Tack för kommentaren, jag ser fram emot att läsa din text om idrottism!
Ja, du tar fram många intressanta aspekter av idrott, och det där med att idrotten definierar vad som annars är på gång i livet låter som både något som kan vara negativt (att det övriga livet sätts inom parentes) men i en svagare bemärkelse kan det ju också vara tvärtom, att idrotten kan vara meningsbärande på ett sätt som är förankrat i relationen till andra (men då är det kanske inte vad du menar med idrottism?).
Det är kanske framför allt det där med våld och tävling jag har svårt att begripa i sport.
Intressant också det där med frihet, visar ju en annan aspekt än tex Adorno tänker på. Men beroende på vad du har i tankarna finns ju också där exempel på hur en kapitalistisk kultur kan skapa ett slags ressentiment - tänk på fotbollshuliganen, där ett slags 'frihet' definieras, men på ett farligt sätt. (Fast nu vet jag så lite om de här sakerna att jag inte alls kan göra nån tes av det. Och jag VILL inte göra nån tes.)
Ska också tillägga att jag ibland inte alls har svårt att förstå mina vänners beskrivningar av idrott, t.ex. att se hur ens kropp fungerar, men inte på ett kalkylerande eller äventyrsmässigt sätt, utan som en del av vad det är att leva i och med sin kropp. Och så vidare. Min text var som sagt i surgubben Adornos anda.
mm, "idrottismen" skapar en sorts tunnelseende, dels individuellt (jämf. "politikern" alexanders stubb fixering vid sina idrottsresultat) men också kollektivt (fotbollsligan som upplever sig som om det är them against the world - jämf. millwall-supportrarnas "nobody loves us - we don't care" - utan att nånsin tänka så långt som på den business som lever på att de finns). jag föll in i den där känslan nångång 2010 då jag på allvar börja med kampsport och däremellan lyfte skrot så allt var en jojo mellan ansträngning och återhämtning, men i mitt fall gick det om. jag kan bra se hur det kunde ha fortsatt för alltid och hur just tunnelseendet skulle ha gjort livet lättare (världen mindre komplicerad). frågan om frihet har säkert analyserats och filosoferats så mycket att jag som lekman inte ska röra vid det - men man kan fråga sig om inte en person är fri om den känner sig fri i bemärkelsen: "känner sig inte hindrad från att göra det den älskar mest" (t.ex. idrotta och däremellan sköta de praktiska göromål, t.ex. jobbet, som krävs för att möjliggöra det).
jag har t.o.m. svårt att säga att inte en sådan person verkligen är fri i ordets sannaste mening, men jag kanske personligen upplever den personen som ganska platt och ganska endimensionell.
Post a Comment