Janne Strang fortsätter sin religionskritiska linje på HBL:s ledarplats. Ärligt talat har jag inte funderat speciellt mycket på dylika frågor sen jag höll på med min gradu (som handlade om icke-tro och i någon mening, ateism) och då tragglade jag 764 texter av människor som tycker att det här med försanthållanden och vetenskaplighet är det som EGENTLIGEN är det viktigaste i våra liv och åtminstone är det rationaliteten som borde styra vårt leverne. Själv skulle jag mena att betoningen av våra livs vetenskaplighet är gravt förvrängande. NÄR kretsar ditt liv kring verifikationsproblematiken, undrar jag stillsamt - jfr. Wittgenstein: VET du att du har en hand, att världen är äldre än du, att föremål inte försvinner ut i tomma intet hux flux etc? Alltså, tanken om att religion skulle vara ett massivt undantag i relation till våra annars rationella liv är väldigt konstig. Bilden av religion är konstig och bilden av våra liv som små upplysta vetenskapsprojekt är bisarr.
Dessutom är tonfallet som används i texten inte så lite självgott: det den här typen av religionskritik sysslar med är i huvudsak att framhålla den egna rationaliteten, som antas vara förankrad i en universell rationalitet som vi alla borde&måste dela. Det som fascinerar mig är hur man i sin religionskritiska iver trollar fram begrepp om vetenskaplighet och rationalitet som för det mesta ligger bortglömda i den positivistiska filosofins dammiga verk - men just i den här diskussionen tycks sådan rationalism helt och hållet gångbar. Varför? Poängen är, för att vara övertydlig, att bilden av religion som en metafysisk förklaringsmodell är enormt reduktionistisk. Strang skulle kanske igen svara att han uttrycker sig provocerande, men vad är pointen med det? Skapar inte en sån provokation bara en polariserad debatt?
Religiösa yttringar måste kunna kritiseras på andra, mera interpersonella, sätt - inte genom att åberopa det universella förnuftet. Den kritiken måste hela tiden se över sitt eget bruk av begrepp som 'religiös' och vara lyhörd inför hur folk beskriver religionens/trons roll i sina liv (att vara lyhörd är inte samma sak som att ta en beskrivning för given). Hur mycket är min kritik en form av projektion? Är min kritik verkligen träffande, fångar den det som skaver?
Religionskritik som utgår från rationalism är framför allt ett sätt att kapa av alla former av dialog. Det finns inget att svara på den, diskussionen går i baklås (vilket tusen försök i religionsfilosofin visat, då skribenter tagit sin tillflykt till ett rationalistiskt försvar av religion, och så harvar diskussionen på i samma spår till domedagen).
För övrigt: det som är problematiskt när folk dissar andras liv på religiösa grunder ('homosexualitet är synd') är inte att deras 'argument' är ohållbara. Det handlar inte om att argumentera över huvud taget. Det som är skrämmande är ju att det finns folk som riktar hat och förakt mot andra människors kärlek.
EDIT: Läs också den här texten om jobbiga ateister!
No comments:
Post a Comment