bromance & romance

Jag läser Faidros av Platon. Han ger besked på den eviga gåtan: kan två män bara vara vänner, eller strävar deras vänskap hela tiden mot något annat? Platon har svar på tal: det borde den göra. Efter en lång utläggning om begär, återerinran, kärlek och tygellöshet säger Sokrates:

Där ser du, min pojke, vilka stora gudomliga ting som en älskares vänskap kommer att skänka dig! Men förbindelsen med en man som inte älskar är utspädd med mänskligt dödlig besinning, avkastar ett snålt mått av mänskligt dödliga fördelar och föder i vännens själ ett trälsinne, av vanligt folk prisat som något moraliskt fint; den för runt själen på jorden och i dess inre i niotusen år - utan förnuft.

Ja, den icke-erotiska manliga vänskapen trälar runt på jorden i niotusen år medan den bättre formen av vänskap lyfter upp själen mot skönheten och filosofin, skriver Platon, genom Sokrates.

Kort sagt är det lite fint att en av historiens berömdaste filosofer ägnat en hel dialog åt en filosofisk hyllning av den homosexuella kärleken. (Och det är nog ganska oklart det där med det 'platonska' i bilden av kärlek mellan män hos Platon, även om han problematiserar sexualitetens roll, men det hela lämnas intressant öppet för tolkning.)