The Knife i Hfors

The Knifes spelning i Håfårs visade sig vara en mera spännande affär än jag väntat mig (jag har inte riktigt hunnit idissla Shaking the Habitual ännu, men lovande är det). För det första det här med autenticitet, tanken om att rockmusiker ska skapa intimitet och bjuda på sig själva, göra spontana upptåg och visa en annorlunda sida av sitt innersta som bara just den här publiken ikväll får ta del av. The Knife säger fuck that, låt oss pretto-fåna oss och fundera. Det är till och med ovisst om Karin och Olof Dreijer befinner sig uppe på scenen där bland dansare och märkliga sci-fi-instrument, och det är just nu inte bara en tanke som slår en synskadad person som mig. En röst sjunger, men kanske ingen sjunger där uppe, trots att någon rör på läpparna (kommer att tänka på den där otäcka scenen i Mulholland Dr, ni minns). Ibland träder någon fram på scenen (på det där klassiska viset, nu ska här byggas D R A M A T I K) men det är oklart vem denna någon är. Konserten är mera ett slags simulation än en urladdning av pop-energi i den där utnötta, klassiska meningen. Hett är det i tältet vi står i och skeptiska miner blandas med folk som har kul. Det dansas och grejas på scenen (ett av förbanden var en helt fruktansvärt enerverande aerobic-nisse), och någon skriker ibland uppmuntrande tillrop till publiken, precis som det ska vara ju, men nu är effekten nästan otäck. Under en låt står församlingen av dansare och vem-det-nu-är mest i ett hörn och hänger. Knepigt värre, och jag gillar det där, kanske framför allt för att jag sällan berörs av spelningar utan bara blir trött och matt av manér, den där konstiga blandningen av personligt och kollektivt och rockstars som ska vara både mystiska och vardagssvettiga på en och samma paradoxala gång. Är man trött på storvulen goja (och högt uppskruvade förväntningar på en Upplevelse) tar The Knife fram något märkligt befriande och optimistiskt, fast jag har svårt att förklara den där optimismen, men så kändes det där och då.