äldre man utbrister förtjust när han får kaffe och sällskap:
- kaffetider ä in bästa tii'in på dain!
Kaffetider när det är kaffetider, nästan-höst, havet som slumrar grönt, en blir groggig i huvet och saker är så där overkligt vackra som de är bara så här års, helt fucking oemotståndligt, olika sysslor, de vanliga ramsorna, kaffetider, någon fågel kvackar, grannen kommer körande i sin bil och ropar genom ett öppet bilfönster de senaste newsen, hon kör makligt i takt med oss och berättar, men sen är hon för långt borta och då hör vi inte längre vad hon säger.
- - - På tal om sånt här fick jag plötsligt lust att läsa om Joel Petterssons Måndagsmorgon, en samling texter som uttrycker förundran inför tillvaron. Perfekt bok för just det här tillståndet. Petterson skrev på rolig och klurig dialekt och hans skrivande var oftast impressionistiskt, utan stora gester, men med ett slags öm uppmärksamhet inför saker som jag sällan stött på hos andra författare. Petterson var verksam som författare, dramatiker och konstnär (och hönsuppfödare!), en åländsk särling som trist nog inte hann skriva så många böcker. (Läser att Petterson bl.a. publicerade sina texter i Åländs odling. Till alla aspirerande författare: inte dissa obskyra tidskrifter!) Jag skulle hoppas på att nåt förlag tar sig för att ge ut Petterssons dramatiska och litterära alster i en fin volym.
No comments:
Post a Comment