hitta ditt inre jag - för 5000 dollar

Jag har för ovana att titta på What Not to Wear medan jag käkar middag. Programmet är som en miniatyr av allt som är märkligt i samtiden - och jag vet inte varför jag har fastnat i att titta. Det rör sig om en glad och uppbygglig reality show (såklart), ett av de där oändliga make-over-programmen. Två programledare, odrägliga är dom båda två, dyker upp vid en intet ont anande amerikans sida för att berätta för denne att folk i hennes närhet anser att hon klär sig skitfult. Nu börjar vägen till omvändelse. Offret ska skolas till insikt och smak, och framför att ska hon få en ny syn på sig själv. Programmet ska alltså erbjuda lite lättsam vardagsterapi, hur man hittar fram till sitt innersta och lite tårar blir det mellan varven. Alla offer i serien är kvinnor (så klart) och det är just deras kvinnlighet som ska hållas i schack. Vissa av damerna får höra att de klär sig alltför utmanande vilket inte går an för då är man ingen Professionellt Trovärdig Kvinna medan andra får rådet att klä sig mera feminint för att det är ju vad din Man vill ha eller det är det enda sättet att Hitta den Rätta. Föraktfulla kommentarer om hur fult människorna klär sig blandas med pep-talk ("you ARE beautiful!") och försök till djuplodande reflektioner till hur man är en bra förebild på jobbet eller för sina barn (man måste LÄRA ungarna att de kan vara nöjda med sig själva GENOM att man själv visar att man "tycker om" sig själv). 10/10 av offren klär sig roligare och mer personligt före omvandlingen än efteråt, då de standardiserats till något slags allmän uppfattning om vad som är gångbart för en Kvinna; all personlighet rinner av typerna och de flesta av dem låter sig regisseras till att tacksamt uttrycka sin nya insikt om vad det kräver att vara övertygande i arbetslivet eller sexig på relationsmarknaden. Sensmoralen är att en catsuit-dräkt köpt i en porrbutik eller slafsiga och noppiga loppisfynd får stryka på foten till fördel för propra blusar och klänningar som diskret ska framhäva damernas, som det hela tiden heter, "kroppstyp" (vad som ska döljas och vad som ska lyftas fram). Det värsta man kan göra, inskärper programledarna, är att ge upp, eller att se ut som någon som gett upp, vare sig det gäller karlarna på marknaden, den äktenskapliga tvåsamheten eller det konkurrensdriva arbetslivet - i alla sfärer ska man lära sig att vara diskret men inte för diskret, ha självförtroende men inte skylta med sig själv och man ska visa att man är en egen, autentisk person som kan spendera 5000 dollar på noga avvägt mönstrade och neutrala basplagg, INTE skrikiga tröjor eller bylsiga säckar.

Och under tiden tänker jag på filosofer som Charles Taylor som skriver ungefär som den här makeover-showen, bara att förmaningarna upphöjts till tes om hur det moderna subjektet söker sig till autenticitet i en ständig vacklan mellan att konstruera/uppfinna sig själv och att hitta fram till sin egen individuella essens i det oändliga projektet som stavas självförverkligande. Taylor nöjer sig med att peka ut det här som en spänning som vi måste leva med och hantera, och det är ju precis vad de otäcka programledarna i What Not to Wear gör också. Det som den där eländiga realityshowen visar är vilket våld som brukas mot den egna personen i en kultur som på olika sätt snurrar kring att man ska ha gott självförtroende, men samtidigt ska man hela tiden vara i rörelse och inte bli lat eller uppgiven, hela tiden ska man försöka, jobba och tro på sig själv, och tror man inte på sig själv, börjar man tvivla, ja då får man fan i mig se till att försöka lite mera och hårdare.