Sem-Sandberg: Allt förgängligt är bara en bild

Är förkyld och hinner läsa - romaner (kanske mest för att jag är i ett läge där jag varken vet ut eller in med min s.k. avhandling). Jag blev så drabbad av De fattiga i Lodz och Theres (en roman om Ulrike Meinhof) att jag ville läsa mera av Steve Sem-Sandberg. Det gör jag nu, i form av Allt förgängligt är bara en bild. Förvirrande nog heter den Allt förflyktigas i den utgåva jag läser där tre av hans romaner finns samlade. Sem-Sandberg skriver briljant som vanligt. Däremot har jag en svårighet med den här boken och det är att mina knapphändiga förkunskaper om de saker som den kretsar kring - den kortvariga socialistiska rådsrepubliken i Bayern år 1919 och speciellt dess kortvariga president Toller, som senare gav ut dramatik (låter inte Hoppla, wir leben! som något just Du vill läsa?). Parallellt med detta löper en story om författaren Lou Salomé. Eller är det här en svårighet? Sem-Sandberg tillrättalägger inte det historiska skeendet genom att skapa enkla linjer och berättelser. Det flimrar: personer, händelser som man bara kan ana, samband som endast antyds, olika omkringliggande omständigheter som omnämns. Det här citatet kommer från Sem-Sandbergs efterord som finns i den utgåva jag - eller snarare Åbo stadsbibliotek (obs - reklam) har:

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Som sagt, jag tycker bra om Sem-Sandbergs författarskap, vad jag nu hittills läst av honom, men det här sättet att ställa liv och dikt mot varandra så att den ena av nödvändighet blir en stympning av det andra, det förefaller mig bekymmersamt. Och jag tycker också att det förvränger vad jag uppskattar i hans böcker: att där finns en öppenhet, en känslighet för det oavslutade. Allt förgängligt visar just det här. Det är en bok där en beskrivning skaver mot andra beskrivningar, där berättelsen själv utgår från svårigheten i att etsa fast en bild av ett händelseförlopp, eller en människa. Vad innebär det att beskriva ett historiskt fenomen som rådsrepubliken i Bayern, en tidsmässigt försumbar period där revolutionärer tog makten men utan att någon större enhetlighet eller något samförstånd rådde bland de olika grupperingarna? Sem-Sandberg skriver essäistiskt (ibland med egna frågor och kommentarer) om stridande grupper, snabba förändringar och tumult - allt detta ackompanjerat av gruppernas ständiga anklagelser om att motparten är förrädare. Boken visar olika sidor, olika slags förvrängningar, olika former av framställningar: det rör sig om protokoll, biografier, nyhetsartiklar och fotografier (ett av romanens allra finaste kapitel handlar om fotografiets roll för att förstå rådsrepubliken; här fungerar blandningen mellan berättande och essä fenomenalt). Jag begriper helt enkelt inte varför Sem-Sandberg skulle vara tvungen att säga att varje form av litteratur förgriper sig på ett liv, stöper det i en viss form. Ett sådant påstående vilar på ett slags skeptisk inställning som jag tycker att hans eget författarskap just visar omöjligheten av - romaner berättar, framställer, beskriver, påstår, kritiserar, blottlägger, förbigår, förtiger (osv.) på olika sätt, som visar hur de här uttryckssätten inte är något på förhand definierat, eller begränsade eller insnärjda i en viss form. T.ex. får hans sätt att skriva mig att fundera vad man egentligen gör när man säger att "massan" handlar, drivs till något, gör uppror osv. Det som är fint med Allt förgängligt är att "massan" inte är ett givet fenomen, frågan uppstår om vad det är att gestalta något som en massa - och t.ex. vilket hyllande eller avstånd det kan signalera, som då en av ledarna efter att republiken hotats utifrån och sedan tagits över av kommunister konfronteras med sitt eget sätt att se på "arbetarna" - människor han egentligen känner ett stort avstånd till. Däremot säger Sem-Sandberg något bra genast efteråt:

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. 

 - Och som jag förstår det leder detta just till att en storhet i Sem-Sandbergs egna böcker är att han inte ger något sken av neutralitet, en sömlös berättelse. I den här romanen skriver han om revolutionens virrvarr av händelser och människor där ingen riktigt har överblick över det som händer, men det handlar inte bara om att sakna överblick, Sem-Sandberg visar också på hur olika former av engagemang, eller brist på engagemang, riktar blicken åt olika håll. Men jag tror som sagt att det vore en felaktig slutsats att ur detta slå fast att varje beskrivning är problematisk och tillrättaläggande. Ett sådant påstående håller ju i själva verket fast vid föreställningen om en neutral punkt, även om man påstår att en sådan punkt i praktiken aldrig kan nås.

Nåja, nu blev det här mindre en text om själva romanen. Jag har t.ex. inte sagt något om Lou Andreas-Salomé som gått till historien inte som sig själv utan som kompis till Freud och Nietzsche och älskarinna till Rilke. I romanen framställs Rilke som en allmänt jobbig typ och Freud får vi bara veta något om via brev. Den person som träder fram är inte ett bihang till berömda män. Det är en karaktär som har svårt att förhålla sig till det som händer i München. Hon har lockats dit av Rilke och det är en massa pyssel med byråkratin kring uppehållstillstånd. Hon arbetar. Hon skriver brev. Hon funderar kring psykoanalytisk teori. Hon antastas av folk som vill bli analyserade, eftersom de hört att hon är bekant med Freud. - - - Jag kan inte hålla mig från att skriva att de bilder jag får av Andreas-Salomé på något sätt blir mindre engagerande än Sem-Sandbergs framställning av den oroliga ideologiska kampen kring rådsrepubliken. Vissa partier fungerar fint (som när hon och Rilke våldsgästar Tolstoj, och Rilke tjatar om konsten men Tolstoj är måttligt imponerad - stor humor!), men i andra är det som om texten börjar gå på tomgång så att hela Andreas-Salomé bleknar bort. (Och då är min poäng inte att litteratur behöver karismatiska personer.) Eller kanske är problemet mitt eget, dvs. det att jag vet så pass lite om A-S att berättelsens bitar inte lyckas engagera mig? Som jag skrev i samband med Theres tycker jag att det är bra att författaren håller sig på ett visst avstånd från sin karaktär, han gör inga anspråk på att skildra t.ex. "ett rikt inre liv". Men här är det som att det här avståndet inte används lika effektivt som i romanen om Ulrike Meinhof.

PS. Förordet, skrivet av en litteraturvetare, till de tre romanerna förbryllade mig storligen. Analysen av S-S:s romaner är i och för sig ofta träffande, och hon visade bra varför han skriver angeläget. Däremot förvånades jag över hennes idéer om Sem-Sandbergs sätt att skriva om kvinnor. Visst är det så att karaktärerna inte reduceras till älskarinnor. Men den enda kontrast som litteraturvetaren ifråga hittar är att de är hårt arbetande yrkeskvinnor. Den här dikotomin - älskarinna eller hårt arbetande yrkeskvinna - gör mig deppad.