Här för ett tag sedan förekom på denna plats ett smärre nervsammanbrott uppeldat av Ivar-Lo Johanssons kvinnoföraktande prosa. Nu har jag tröskat Lars Ahlin och hans tidiga bok
Tåbb med manifestet (1943). Det var kanske inte riktigt lika illa som Lo-Johansson, men nog, herregud. Bokens tema är i och för sig väldigt intressant. Huvudkaraktären är arbetslös och det är något han våndas över - han är ju socialist! Som trasproletär tillhör han inte den revolutionära klassen. Arbetslösa är i hans värld ett fördömt pack. Boken speglar på ett intressant sätt en sorts blind fläck i en viss form av socialism - en socialism så arbetsorienterad (arbetsgalen?) att den inte alls förmår förhålla sig till arbetslöshet (det här är ju fortfarande idag ett problem i socialistiska partier, skulle jag säga, och det syns i t.ex. diskussioner om grundinkomst). Varför vill socialister romantisera lönearbete? Till och med hos Marx kan man i flera skrifter hitta en del utläggningar om varför trasproletariatet inte är en revolutionär klass (samtidigt som Marx också har bra analyser om relationen mellan lönearbete och arbetslöshet). I ett folkhemssverige kan jag tänka mig att Ahlins bok var nog så obekväm. Han tecknar konturerna av en splittrad socialism, och en socialdemokrati som delvis förvandlats till ett gäng administrerande pampar. En annan viktig fråga som tas upp är huruvida arbetslöshet är en personlig angelägenhet eller ett för kapitalismen kännetecknande drag.
Men det var inte det jag skulle skriva om.
Tåbb är alltså en gosse anfäktad av själsliga maror. Han börjar tvivla på socialismen. Sen börjar han tänka att det han måste ge sig in i är ett opersonligt liv, ett liv för socialismen. Detta allt medan han åker land och rike runt på jakt efter jobb. På vägen hittar han fabriksarbeterskan Anna som Ahlin mer eller mindre beskriver så här, kort och gott: den rädda lilla tösen behöver en mans starka närvaro! (annars riskerar hon att hamna i homosexualitetens klor, antyds det). Tåbb lämnar Anna och ger sig ut on the road igen, till Stockholm bär det och Tåbb är besluten att hans personliga liv är slut. Då träffar han barndomsvännen Kajsa. Efter många förvecklingar avslutas boken med den ultimata utopin, enligt Ahlin:
Plötsligt förstod hon att om ett äktenskap ska bli hållbart och givande då måste mannen och kvinnan vara av olika sorter. Han måste verkligen vara man och hon en verklig kvinna. [...] Plötsligt förstod hon. Tåbbs kritik av det patriarkaliskt-kapitalistiska samhället. Vad var det annat än en abnorm hanfrukt. Det var inte så underligt att dess civilisation blivit så maskinell, teknisk och krigisk. En människa kommer till under samverkan av man och kvinna. Borde inte det kulturella skapandet ske under samma samverkan? Borde inte den manligt renkönade kulturen och civilisationen ersättas av en mera mänsklig där det manliga och det kvinnliga ingått en oskiljbar förening?
Hu!
2 comments:
Lätt svindelframkallande det där, för jag förstår inte alls hur Ahlin (eller vem det nu är som talar) kan ha tänkt. Samhället är för manligt / patriarkaliskt-kapitalistiskt / maskinellt / krigiskt, och lösningen på det är att mannen och kvinnan bör vara av olika sorter? Och om människan och samhället är en sammansmältning av manliga och kvinnliga principer, ska dessa ändå renodlas?
Kanske är det samma vacklan här som ovan med arbete - arbetslöshet: lösningen tänks finnas i en kompromiss, snarare än att det tänkesätt som ger upphov till de två polerna ifrågasätts.
ja, förfärligt. jag kan ju avslöja att i slutet av romanen flyttar Tåbb tillbaka till Norrland och sysselsätter sig med skogsarbete, fiske och studier - alltså inte lönearbete i traditionell mening. Vad alls det har att göra med det manliga och kvinnliga, nja det hänger jag inte med på. Jag tror/anar att Ahlin är ute efter att kritisera det han ser som en socialism där man måste avsvära sig allt annat än klassmedvetande. Och ja, då är det väl nån form av kompromiss han tänker sig, men det är oklart vad den är.
Post a Comment