laulu koti-ikävästä

Jag brukar vanligen skriva om filmer på min eländiga filmblogg men gör ett undantag nu. Går och ser Mika Ronkainens Laulu koti-ikävästä tillsammans med en vän. Ute regnar det och klockan är 12:45. Det råder biomonopol i stan vilket i praktiken innebär att de flesta fina filmer visas på tider där det är tydligt att man räknar med halvtomma salonger. Folk sluter upp i alla fall. Under en viss beskrivning skulle det låta som världens mest motbjudande film: två finska män sitter i en bil på väg till Göteborg, en stad de bodde i trettiofem år tidigare, och plötsligt kan de prata med varandra om sina liv. Men på något sätt faller alla klichéer bort, det känns angeläget och det är rörande. Angeläget om utanförskap och angeläget om hur ett helt liv kan gå utan att man pratar med folk som är nära om saker som är viktiga. Laulu koti-ikävästä är skamlöst melankolisk. Den kallas musikdokumentär och formatet fungerar ypperligt. Det som är allra bäst är att den aldrig förfaller till stereotyper om finskt och svenskt. Okej, finnar ses som suputer i Sverige. Vad fan betyder det? Filmen är sökande, snarare än konstaterande. Det är på sina ställen en arg film, en film om hur finnar behandlades som andra klassens folk i Sverige, ett land som behövde billig arbetskraft och finnarna var billig arbetskraft, en film om hur det finns en aspekt av finsk historia som förträngs, vilket syns i den rasism som riktas mot folk som invandrat till Finland.

Laulu koti-ikävästä får mig att tänka på min mormor och hennes generation. Det är en annan typ av historia, men relaterad. Före kriget flyttar min mormor till Åland. Hon lärde sig aldrig svenska riktigt bra, men min mormor skapade sin alldeles egna svenska som vi ungar lärde oss förstå. Hon pratade finska med sina barn (som i sin tur inte lärde sina ungar finska) och hon hade bara vänner som talade finska. I många ålänningars ögon var finnarna ett folk för sig, ett folk som talar ett språk som Ålands hela självbild tar avstånd från. Under min mormors generation sattes det på öarna likhetstecken mellan arbetarklass och att tala finska. Det här betyder en hel del i ett samhälle som Åland; det är svårt att hitta ett mera borgerligt ställe än de där fredens öar; det tar sig bland annat uttryck i en svårighet att kännas vid klassklyftor. Det här föraktet är svårt att sätta fingret på, men jag minns det från min barndom: på Åland talar man svenska goddamit, och de där destruktiva attityderna till finskan har inte försvunnit någonstans, även om saker kanske börjar förändras. Min mamma och hennes systrar talar finska med åländsk brytning. De har inte så många att tala finska med längre. De flesta jag kände i min mormors generation är döda. Jag försöker formulera det här och det blir bara konstigt: men när jag åker till Mariehamn är det alltid något som känns uppenbart fel. Det är något med språket. Folk snackar på svenska och finska hör jag bara när sommarjobbare i glasskiosker stapplande kommunicerar med turister - det är så jag kommer i kontakt med finskan när jag är där, som turisternas språk. Famlar med formuleringarna igen: finskan är för mig ett språk jag behärskar knappt behjälpligt. Det gör mig ofta frustrerad och arg och jag är för lat och oföretagsam för att lära mig bättre finska. Någon dag blir det nödvändigt, intalar jag mig själv. På samma gång är finskan min mormors språk, hennes systrars språk (de bodde alla på Åland). Finska är min morbror som irriterat snäser något åt mommo medan vi kollar på sport under en sån där oändligt tråkig söndag. Finska är mommos eviga damtidningar som cirkulerade i bygden bland dom som var in the know. Finska är mommos kompis - oj vad fan hette hon? - som kom till mommo och kollade på teve, pratade extremt högt och drack té (och varför tyckte jag så illa om henne?). Finska är Eevi och Dakmari och Taimi och Pomppa-Tiina och Teppo och Raimo och den där ena mannen som kom och hjälpte med deklarationen. Finska är brusiga sändningar från radio Suomi. Finska är min mormors sammanhang, ett sammanhang som inte längre finns, och ett sammanhang jag saknar helt helvetes mycket. Finska är alla de där berättelserna och personerna jag inte vet något om, som bara antytts, eller som stelnat till vissa specifika roliga historier. Finska är min mormor som röker vid spisen. Numera har finskan en helt annan plats i mitt liv: som svårbegripliga artiklar i HS om t.ex. eurokrisen, stimmiga samtal sent på en bar med folk jag knappt känner eller kompisars kompisar som jag träffar en gång om året och som det alltid är roligt att prata med, att sitta tyst i diskussioner jag inte riktigt hänger med i på grund av att det är för många svängar i den intrikata finskan.

Försöker sätta ord på vad jag tyckte så bra om i Laulu koti-ikävästä (oj den där svenska titeln Ingen riktig finne är nog rätt bedrövlig). Kanske: när man pratar om att känna sig utanför finns det ofta en form av individualism i botten där, en dröm om oberoende, en tanke om ett autentiskt jag som inte passar in i någon av samhällets klumpiga mallar. Men det är inte den bilden som filmen målar upp. Utanförskapet är helt kopplat till relationer, och det finns inga givna kontraster. Framför allt lyckas dokumentären förmedla svårigheten i att förstå sig på det man själv upplever som ett utanförskap; att det inte alls är givet vad det bottnar i, vad det är som känns fel, eller tomt, eller -. Formuleringarna i filmen är ibland lite klumpiga, tafatta. Men snarare än att vara en brist tyckte jag att det var det här som var så fint, att den här klumpigheten fick behållas, att man inte putsade uttrycket till något till synes klarare. Livet är rojsigt. Som sagt: jag gillade den här filmen och t.o.m. de scener som kändes regisserade (i kontrast till vad? det spontana?) upplevde jag inte som speciellt störande.