öppenhet i politiken?

Jag läste något förbryllande häromdagen i Husis. En professor i statskunskap uttalade sig, om turerna kring dividender, tror jag (läste tidningen på biblioteket, och artikeln verkar inte finnas på nätet, så sorry för otydligheten). Han sa något om politikens beslutsprocesser som fick glasögonen att hoppa till på näsan. Om jag fattade rätt menade han att man aldrig kan sträva efter öppna beslutsprocesser - sådan öppenhet kommer alltid att vara spel inför gallerierna. Jag undrar: kan han verkligen ha menat så? Vad skulle det innebära att ta en sådan bild av politiken på allvar, att öppenhet bara kan handla om resultat, aldrig om en process där beslut håller på att fattas och där det ännu är oklart hur utgången kommer att bli? Kanske någon annan läst och funderade? På det stora hela låter det här typiskt finskt: när man håller på att fatta beslut om något krävs fullständig arbetsro, då ska allmänheten inte komma in och snoka; sen när det är dags tillkännages vad man kommit fram till, men innan dess får publicum ge sig till tåls - man måste ju ha ett sånt förtroende för de folkvalda, visst? H-m-m. Om man verkligen går in för att tänka sig att politiker ska tillåtas fullständig arbetsro och ett minimum av folk utifrån som lägger sig i, då blir begreppet 'demokrati' synnerligen snävt (så att man t.ex. tänker att det enda demokrati kan innefatta är att man väljer politiker vart fjärde år). Och utifrån den bilden av demokrati ges det också ett väldigt litet utrymme för offentliga politiska samtal.